Den senaste veckan har Ivar Arpi på Svenska Dagbladet haft genusvetenskapen i kikarsiktet. Genusvetenskap, hävdar han, saknar vetenskaplig grund. Den är en ideologisk överkyrka att jämföra med religiös kreationism.
Arpi argumenterar inte övertygande. Genusvetenskap, som är en egen akademisk disciplin, kan inte svepas bort med några länkar till enstaka studier som handlar om avgränsade genusvetenskapliga ämnen eller perspektiv. Men Arpi har nog inte heller som avsikt att vederlägga hela disciplinen, han vill bara etablera en viss bild av den som ovetenskaplig. Arpi är opinionsbildare.
Men han och andra är mycket skickliga opinionsbildare. Uppfattningen är vanlig att genusvetenskapen är ovetenskaplig. Med stora rubriker, stora ord och stora villebråd ger Arpi och andra näring till denna uppfattning. Det spelar ingen roll om den är sann eller inte: åsikter är viktigare än fakta.
En falsk bild av genusvetenskapen kan i förlängningen ge politiskt utslag, varpå exempelvis forskningsmedel kan strypas och styrdokument skrivas om till dess nackdel. Det är viktigt att försvara inte bara genusvetenskapens ära – den akademiska friheten att verka som genusvetare kräver ett försvar.
Jag vill ge ett sådant försvar som är grundat i ett problem som kanske diskuterades som mest under den första halvan av 1900-talet: distinktionen mellan vetenskap och icke-vetenskap. Vad kännetecknar vetenskap? När är någonting en icke-vetenskap? Arpi med flera har gjort frågeställningen aktuell.
Vetenskap och icke-vetenskap
Karl Popper är vår tids kanske mest kända vetenskapsteoretiker. Bland annat föreslog Popper att skillnaden mellan vetenskap och icke-vetenskap ligger i att vetenskapliga påståenden är formulerade så att de kan falsifieras. Kan de inte åtminstone i princip visas vara falska är de ovetenskapliga.
Falsifikationismen är fortfarande en viktig idé i vetenskapsteorin, fast inte som urskiljande princip mellan vetenskap och icke-vetenskap. Den har interna problem som har med komplexiteten i vetenskapliga påståenden att göra, men kan också ställas mot motexempel: astrologiska påståenden, för att nämna ett motexempel, är falsifierbara utan att vara vetenskapliga.
I stället för att utgöra skiljelinjen mellan vetenskap och icke-vetenskap har falsifikationismen gett näring åt en viss kunskapssyn. Enligt den så kallade fallibilismen är kunskap provisorisk snarare än absolut, och uttrycks i hypotesform snarare än som ovedersägliga övertygelser. Poppers teori är idag mer intressant som epistemologi än som vetenskapskriterium.
Några av problemen med att urskilja vetenskap
Med ”vetenskap” har de flesta en idé om en särpräglad mänsklig aktivitet som har med intellektuella verksamheter att göra. Det gäller en systematiserad ansats till kunskapsberedande aktiviteter. Verksamheten ska åtminstone idealt sett vara kritiserbar – möjlig att granska – och reproducerbar – möjlig att återskapa. Därför är metod centralt i vår tids konversation i och om vetenskap.
Men det är inte enkelt att dra en klar skiljelinje mellan vetenskap och icke-vetenskap. Hänsyn måste också tas till mer specifika distinktioner. Skillnaden mellan bra och dålig vetenskap är en, den mellan vetenskap och pseudovetenskap – ovetenskapliga verksamheter som utger sig för att vara vetenskapliga – en annan.
Vidare är det svårt att sätta fingret på skillnaden mellan vetenskap och teknologi. Vissa vetenskapliga experiment kräver teknologiska hjälpmedel. Är till exempel måttband ett vetenskapligt verktyg eller ett teknologiskt? Kan det ibland vara det ena och ibland det andra? Partikelacceleratorer då?
Inom humaniora återfinns även ett objektivitetsproblem. Det går exempelvis inte att skriva historia utan att göra värdebaserade urval och tolkningar. Under det tidiga 1900-talet tog sig många an problemet att göra historieskrivning oberoende av värdeomdömen, vilket skulle göra disciplinen ”vetenskaplig”. Idag försöker man i stället göra historieskrivning oberoende av skribenten, genom samma idéer om kritiserbarhet som inom vetenskapen i stort.
Slutligen är skillnaden mellan vetenskap och icke-vetenskap också språklig. Engelskans science betecknar exempelvis inte humanioras discipliner, som historia och litteraturvetenskap. Det gör däremot tyskans Wissenschaft. Huruvida svenskans vetenskap omfattar exempelvis filosofi och juridik är inte heller uppenbart, utan beror på sammanhang och lokala konventioner.
Vetenskap som kultur
Även om det förblir oklart precis vad vetenskap är så enas de flesta kring tanken att tillförlitlighet är särskilt viktigt för vetenskap. Tillförlitlighet ska uppnås bland annat genom seminariekulturen, där teser och idéer prövas kollegialt, och publikationssystemet med anonym referentgranskning, där kunskapsproduktioner prövas av oberoende experter.
Systemet är inte vattentätt. Det släpper ibland igenom tvivelaktiga idéer, liksom att tillförlitliga idéer ibland blir felaktigt bortsorterade. Men det stimulerar en intellektuell kultur som höjer tröskeln för vad som okritiserat kan hävdas. En kultur som främjar saklighet och skapar expertis.
Kanske är det just denna kultur som mer än någonting annat skiljer vetenskap från icke-vetenskap. Vad som är vetenskap är då mer flytande än fast, och urskiljs av sociologiska snarare än vetenskapsteoretiska och begreppsliga variabler. Frågan är då inte om ett påstående, en person eller en disciplin är vetenskaplig utan om den hör hemma i en vetenskaplig kultur.
Om vetenskap förstås som ett kulturellt fenomen måste tillförlitligheten vara ett av dess viktigaste kännetecken. En kultur som saknar konstruktioner som främjar kritiserbarhet och reproducerbarhet – som exempelvis akademiska seminarier och referentbaserade publikationssystem – brister i tillförlitlighet.
Är genusvetenskap vetenskap?
Mot bakgrund av tanken att vetenskap är ett kulturellt fenomen borde genusvetenskapen beskrivas just som en vetenskap. Det är en akademisk disciplin som kännetecknas av konstruktioner som är avsedda att främja kritiserbarhet och reproducerbarhet. Dess kultur söker tillförlitlighet.
Genusvetenskapen har samma seminariekultur och publikationssystem som den övriga forskningsvärlden. Dess studenter bedöms efter kriterier som är lika stringenta som i andra discipliner. Aspirerande genusvetenskapliga akademiker måste kämpa lika mycket och med samma noggrannhet som andra för forskningsmedel och fasta tjänster.
Enskilda forskare, forskningsfrågor och forskningsresultat inom genusvetenskapen kan naturligtvis ifrågasättas. Letar man finner man ogrundade antaganden, kausaliteter och tolkningar. Det hittar man i alla vetenskapliga discipliner. Men det är kritik inom genusvetenskapens sfär. Som sådan är den välkomnad: den tillförlitlige söker kritik.
Ur detta perspektiv krävs det att genusvetenskapens kritiker visar att kulturen inte strävar efter tillförlitlighet, att de institutionella funktioner som ska främja kritiserbarhet och reproducerbarhet brister eller saknas. Det har så vitt jag vet ingen försökt sig på att visa. Även genusvetenskapens kritiker måste därför medge att den präglas av samma vetenskapliga kultur som andra discipliner.
Därför vill jag hävda inte bara att genusvetenskap är en vetenskap, utan också att dess utövare kan vara mycket trygga i att vara vetenskapliga. De hör hemma i akademin. Genusvetenskapen är en vetenskap på samma grunder och meriter som alla andra vetenskaper. Förr eller senare lär också dess kunskapsproduktion få genomslag även på SvD:s ledarredaktion.
Läs också inlägget “Is gender studies a legitimate field of intellectual inquiry?” (2018-09-14) som utvecklar dessa tankar vidare.
