En annan liberalism är möjlig

Valda citat ur introduktionen till min bok Vi är alla individualister:

”Det går rundgång i den svenska liberala idédebatten. En teori om liberalism dominerar över andra: Människan har vissa okränkbara rättigheter och bara under en fri marknadsekonomi kan dessa skyddas fullt ut. Mindre variationer på samma tema förekommer, men den grundläggande idén står fast.”

”Svenska liberaler har upprepat sitt ideologiska mantra i decennier. Det har passat bra ihop med den borgerliga alliansen mot ett långvarigt socialdemokratiskt styre. Eftersom den huvudsakliga ideologiska konfliktlinjen i svensk politik länge har gällt ekonomi har liberalismens grunder inte blivit utmanade. De politiskt intressanta problemen och frågeställningarna har gällt offentliga finanser – därför har liberaler inte behövt utforska andra tankevärldar.”

”För många liberaler framstår i dessa tider organisationer och partier till vänster som mer naturliga samarbetspartners än de till höger. Så länge högern tolererar fel värderingar, lyder analysen, spelar den ekonomiska politiken mindre roll. En annan politisk konfliktlinje har blivit viktigare: Den moraliska.”

”Det nya politiska läget, liksom den nya politiska stämningen i landet, tvingar liberaler att söka sig till ideologisk argumentation för inspiration och vägledning. Vissa av dem spelar den gamla liberala grammofonskivan ett varv till. Det mest talande exemplet är Lena Andersson, som i sin bok med den oförlåtande titeln Om falsk och äkta liberalism gör gällande att liberalismen har ‘funnit det ideala system’ som bör ‘låsas fast inför evigheten’.”

”De liberala nytänkarna är dock få, och presenterar därtill mestadels sina idéer på engelska och för en akademisk publik. I detta förtjänar Lena Andersson aktning. Hennes bok är ett av få försök att ta ett helhetsgrepp om liberalismen och argumentera ideologiskt på svenska.”

”Boken du nu läser är ytterligare ett försök. Den som har läst Anderssons bok lär snart inse att vi delar få åsikter med varandra. Men min bok är inte en replik på Anderssons, utan ett alternativ till den. Jag försöker liksom Karlson, Galston, Rosenblatt, Tamir och andra att stoppa den liberala rundgången.”

”Bokens fem kapitel resulterar i en realistisk liberal individualism som ger praktisk handlingsvägledning både till enskilda personer och samhället i stort. Teorin är ett alternativ till den idag dominerande föreställningen att liberalism har att göra med okränkbara rättigheter och marknadsekonomi. Den är ett försök att återuppliva liberalism som politisk praktik.”

Och ett citat ur avslutningen:

”Boken är också ett försök att tolka och artikulera en viktig del av den svenska moraliska kulturen. Men jag hoppas att den inte blir det sista försöket. Tvärtom önskar jag att boken blir ett startskott för en moralisk introspektion hos oss svenskar, att den kan initiera en ideologisk debatt om de moraliska värderingar som samlar oss i en politisk gemenskap. Jag hoppas att boken ska stimulera en längtan efter djupare insikter om ett av svenskarnas mest utmärkande kännetecken: Vår individualism.”

Beställ boken från förlaget eller exempelvis AdlibrisBokus och Boktugg.

Den bästa kameran är en du inte har med dig

Foto: Marcus Widengren

Fotografer säger ofta att den bästa kameran är den man har med sig. Tanken är både klyftig och djup. Den fångar på ett roligt sätt att fotografering inte sitter i tekniken, utan i fotografen.

Men helvetes jävlar vilket uttjatat påstående det är.

Dessutom är den sanning som tanken förmedlar i själva verket trivial. Ja, en skicklig fotograf fångar rätt ögonblick på rätt sätt. Om ljuset och kompositionen klaffar går det att ta en bra bild med en potatis.

Saken är att fotografering inte bara handlar om det ögonblick då slutarknappen trycks ned och filmen eller sensorn registrerar tillfället. Fotografering handlar om mycket mer.

En skicklig fotograf går inte och väntar på rätt ögonblick. Hen planerar för att befinna sig i situationer där intressanta ögonblick inträffar. I planeringen ingår att ta med sig den mest lämpliga utrustningen.

Det svåra är att bra kameror kostar skjortan. Sony Alpha 1? 75 000 kronor. Hasselblad H6D-100C? 390 000 kronor.

Om fotografen vill ha en bild på en intensiv frisparkssituation i en fotbollsmatch kan en Sony Alpha 1 med serietagning på 30 bilder i sekunden vara en bra kamera. Den kan frysa dobbarna precis när de träffar smalbenet.

Det kan en iPhone också göra. Fast med en halv sekunds fördröjning mellan att slutarknappen trycks ned och att bilden tas krävs en gnutta tur.

Om fotografen vill ha en bild på ett vidsträckt bergslandskap där en flod ringlar sig fram mellan stockar och stenar kan en Hasselblad H6D-100C med en sensor på 100 megapixel vara ett gott alternativ. Bildfilen blir stor nog att tryckas över hela fasaden på Fjällrävens brand store.

Ja, det går att göra med en Canon PowerShot från 1998 också. Om man är okej med pixlar och brus.

Därför är jag så trött på tanken att ”den bästa kameran är den man har med sig”. Här är en bättre tanke: En bra fotograf har en bra kamera med sig.

Om fotografen vill åstadkomma en retrokänsla kan det vara skitbra att använda en gammal Pentax KM där objektivet läcker så mycket ljus att det bränner hål i filmen. Om fotografen vill skicka bilder direkt från nyhetshändelsen till redaktionen så att de kan publiceras två minuter senare kanske en Nikon Z9 vore bra. Och så vidare.

Därför är jag så trött på tanken att ”den bästa kameran är den man har med sig”. Här är en bättre tanke: En bra fotograf har en bra kamera med sig.

Det svåra är att bra kameror kostar skjortan. Sony Alpha 1? 75 000 kronor. Hasselblad H6D-100C? 390 000 kronor.

De flesta fotografer har inte möjlighet att köpa olika kameror för olika syften, utan behöver kompromissa med sin utrustning. Kanske en kamera med 20 bilders serietagning och 45 megapixlar funkar för den som vill fota både fotboll och landskap – även om kameran inte är det absolut bästa alternativet för någondera.

Med andra ord: den bästa kameran är nästan alltid en man inte har med sig.

Problemet är sex

Utilitarismen är en konstig teori om moral. Man kan till och med kalla den för pervers.

När jag tänker på moral tänker jag på minst sex olika problem. För det första tänker jag på vad som är gott. Vad har värde? Jag tänker då på exempelvis lycka, frihet och vänskap – livets goda ting.

För det andra tänker jag på vad som är rätt eller rättvist. Då tänker jag bland annat på hur goda ting borde fördelas mellan människor. Är till exempel ett samhälle rättvist om en liten elit är lycklig på den stora massans bekostnad?

Jag tänker på det goda och det rätta som fundamentala moraliska problem. Det gör inte utilitarister. De tjoffar ihop dessa kategoriskt skilda ting till ett.

Men konstigheterna slutar inte där. När jag tänker på moral tänker jag på att leva moraliskt, att vara moralisk och att handla moraliskt. Vad är ett gott liv? Vem är en rättvis människa? För mig är även det på en fundamental nivå kategoriskt skilda ting.

Det är det inte för utilitarister. I stället menar de exempelvis att ett gott liv är ett som utgörs av goda handlingar, eller att en god person är en som gör goda saker. De blandar ihop allt.

När jag tänker på moral blir det lättare om jag delar upp saker och ting. Närmare bestämt till minst sex olika problem. Såhär:

LevaVaraHandla
Gott123
Rätt(-vist)456

Då blir det bättre tankar om moral. Men utilitarister håller inte med. De skriver antingen samma sak i alla sex rutor, eller tjoffar ihop raderna och kolumnerna så att det bara finns en ruta kvar.

Jag kan förstå om man vill utöka antalet problem. Kanske tycker man att det är en bra idé att skilja mellan rätt och rättvist, och alltså lägga till en rad i tabellen så att man får nio problem i stället för sex. Det kan göra tankar på moral ännu mer precisa.

Men utilitarister vill göra tvärtom. För mig är det bara konstigt.

Den perversa utilitarismen

Jag har ett argument mot utilitarism som jag tycker är kul. Det är inte ett knockout-argument – jag är faktiskt inte säker på om det åstadkommer något över huvud taget. Men jag tycker att det är kul.

Argumentet lyder såhär: inför frågan om spädbarn borde ätas med senap eller ketchup har utilitarismen ett svar, vilket visar att utilitarismen är falsk – vissa frågor borde det inte finnas svar på.

Visst är det kul? Nåväl. Kanske inte.

När jag har dragit argumentet för vänner som är utilitarister har jag fått ett svar som i sin tur, tycker jag, visar att utilitarismen är falsk. Mina vänner säger att spädbarnet inte tillför argumentet någonting. Frågan gäller huruvida man borde äta senap eller ketchup, och det är inte uppenbart att det inte borde finnas några svar på den.

Snygg kontring! Mina utilitaristiska vänner gör en matematisk manöver. De stryker ”spädbarn” ur båda leden så att frågan bara handlar om senap och ketchup.

Visst är det smart? Kanske. Men det är perverst.

Från ett utilitaristiskt perspektiv är det helt oproblematiskt att matematisera moraliska problem. Hela teorin bygger ju, på ett sätt, på att gott och ont kvantifieras. Men från mitt perspektiv är det en ren perversion att lyfta ut spädbarnet ur frågan, som om spädbarnet vore ett tecken i en ekvation.

Jag menar inte att det alltid är fel att matematisera moralen. Bara ibland.

För moraliska frågor som handlar om människor och människovärde är det, åtminstone ibland, rent perverst att matematisera. När hjärnan börjar arbeta matematiskt med sådana frågor sker en fundamental förvrängning av det mänskliga, ungefär som att det sker en fundamental förvrängning av det logiska när man ersätter matematisk slutledning med att höfta lite.

Den rimliga reaktionen på frågan om spädbarn borde ätas med senap eller ketchup är äckel eller motvilja – inte ”låt oss stryka ett tecken ur ekvationens båda led”. Reagerar man med det kalkylerande förnuftet i stället för med magkänslan sker det någonting perverst.

Vilket visar att utilitarismen är falsk. Eller inte. Men det är kul att tänka på!

När avtryckarfingret skakar av lust

Jag saknar samtliga kvalifikationer som krävs för att skriva det här inlägget, och ingen har bett mig uttala mig i ämnet. Ändå skriver jag. Varför? Därför att jag tycker att det är roligt. Saken gäller fotografering.

Fotografen Severus Tenenbaum – som är en oändligt mycket mer meriterad fotograf än jag och oändligt mycket skickligare på hantverket – skrev nyligen att många blandar ihop bra fotografer med bra redigerare. Man kan vara det ena utan att vara det andra.

Jag köper det. I den digitala tidsåldern kan man med datorns hjälp förvandla ett fotografi helt och hållet. På internet ser man ofta bilder som vid en första anblick ser fantastisk ut – vilken trädkrona! en sån vacker himmel! – men som man stunden senare upptäcker är… Usel.

Det beror på att fotografering handlar om mer än häftiga färger och kontraster. Sånt som Instagram fixar med ”filter”.

Fotografering handlar om komposition, alltså om hur bildens olika element hör ihop med varandra. Det handlar om djup, perspektiv och rörelse. Men framför allt handlar fotografering om ögonblick.

Kamerans slutare – en liten mojäng som öppnar sig när man trycker på avtryckarknappen – är öppen i bara en bråkdel av en sekund. När den är öppen släpps ljus in i kameran som träffar filmen, eller sensorn, så att en avbildning sker. Sedan stängs slutaren igen. Ögonblicket är över.

En skicklig fotograf är i första hand en som trycker på avtryckarknappen vid exakt rätt tillfälle. Bara en bråkdel av en sekund innan slutaren öppnade sig och släppte in ljus flög en färgglad fågel förbi. Du sköt för tidigt. En bråkdel av en sekund senare träffade en boxningshandske en haka. Du missade.

Därför köper jag det Severus skriver. Det spelar ingen roll hur skicklig man är på att redigera om bilden inte fångar ett intressant ögonblick.

Ändå ligger det någonting och skaver under ytan. Mellan raderna. Någonting med det jag läser – som Severus egentligen kanske inte skriver! det kanske bara är jag! – stör mig. Kan det vara konservatism min nos sniffar upp?

Jag tål inte konservatism. Kanske är det ett personlighetsdrag, snarare än ideologi. Jag vet inte. Men jag har själv lidit av denna sjuka. Vad värre är – jag led av både konservatism och att vara ett pretentiöst arsel på samma gång. Den värsta multisjukan som finns.

Bilden ovan föreställer min gamle morfar Sven. Han dog strax efter att jag tog den. Jag var i 20-årsåldern och var ett multisjukt konservativt prettoarsel.

Jag vägrade fota digitalt. Det skulle vara analogt. Pff! Inte nog med det. Ljusmätaren på min farsas gamla Pentax KM hade gått sönder, så jag var tvungen att lära mig exponera mina bilder utan tekniska hjälpmedel. Vips, så tyckte jag att det var ”mainstream” att mäta ljuset i miljön jag fotade i. En riktig fotograf, tyckte mitt multisjuka jag, kan sin utrustning.

Ibland lyckades jag. Bilden på morfar Sven är tagen i motljus och innehåller både väldigt ljusa och väldigt mörka partier. Men ansiktet, själva blicken, är välexponerad. Jag var omåttligt stolt när jag fick negativet från nån jävla hipsterfirma i Tyskland som framkallade mina filmer.

Som konservativt och pretentiöst arsel hånskrattade jag förstås åt redigering. Ha! Sånt är för folk som inte kan fotografera. Man kan aldrig dölja en dålig komposition bakom snygga färger, och så vidare och så vidare.

Men åren gick. Jag insåg (frisknade till? bytte uppfattning?) att den digitala tekniken erbjöd möjligheter som den analoga fotograferingen saknade. Särskilt hastighet. En bild tagen med digitalkamera kan beskäras och kalibreras på några sekunder. Dessutom blev digitalkameror så bra att själva bildkvaliteten gjorde det dumt att inte acceptera tekniken.

Jag tror att det bakom min multisjukdom låg en sökan efter autenticitet. Liksom många andra fotografer ville jag att det jag skapade skulle vara äkta – och den digitala tekniken kändes falsk. Ett ögonblicks ljus på en kemiskt preparerad filmrulle ljuger inte. Men vem vet vad en liten dator i en digitalkamera hittar på? Fångar sensorn verkligen det riktiga ljuset?

Den här bilden tog jag när Emmanuel Macron valdes till president 2022 och jag stod i folkhavet för att lyssna på hans segertal. Bilden är ganska bra! Slutaren är öppnad i rätt ögonblick. Eiffeltornet ger bilden en geografisk stämpel. Skylten berättar varför vi är där.

Allt annat i bilden – mobiltelefonerna, siluetterna av människors huvuden, kvällshimlen – ramar in Eiffeltornet och skylten på ett sätt som förmedlar en viss stämning. När man tittar på bilden känns det som att man är i Paris och väntar på att Macron ska hålla tal.

Jag tycker att det finns ett mått av autenticitet i bilden. Den ljuger inte. Bilden utgör en representation av det ljus som föll in i min (digital-)kamera.

Men någonting saknas. Jag som faktiskt var där vet att stämningen gick att ta på. Glädjen, förväntan. Bilden låter en inte höra folkets jubel. Även om bilden utgör en så att säga objektiv representation av tillfället så fångar den inte helt och hållet min subjektiva upplevelse av ögonblicket. Hur det kändes.

Det här är samma bild – fast jag har redigerat den lite grann. Dragit i några spakar för att få fram ljus och färg där jag vill ha det. Ljuger bilden? Har den tappat sin autenticitet? Jag tycker inte det. På ett sätt är det tvärtom.

Jag har redigerat bilden så att den inte bara representerar ögonblicket, utan också min upplevelse av det. Hur jag kände att tillfället var. Den redigerade bilden är faktiskt en bättre representation, eftersom den säger mer.

För mig kan digital fotografering och redigering göra en bild mer autentisk – eftersom det gör det lättare för fotografen att förmedla en subjektiv upplevelse. En redigerad bild representerar inte bara ljuset som träffar filmen eller linsen, utan också ögonblickets känsla.

Kanske har jag öppnat Pandoras ask. Titta på bilden på Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi. Jag tog den några minuter innan en av partiledardebatterna inför riksdagsvalet 2022. Den är helt oredigerad. Det varma ljus som faller över Stenevis ansikte kommer från en lampa som Expressens journalist använde när han intervjuade språkröret. I bakgrunden syns Moderaternas kampanjbuss. Det är ögonblick bland andra.

Ska jag vara ärlig kändes det inte något speciellt. Ögonblicket innehöll inte någon särskild stämning – det var bara några politiker som gjorde sitt jobb, och ett par journalister som gjorde sitt. Visst kan bilden redigeras något. Lite mer skärpa. Dra lite i färgreglagen. Men det finns inte mycket känsla att stoppa in. Om man inte hittar på, förstås.

När jag kom hem och tittade på bilden i datorn kände jag att det låg någonting dolt i den, en subjektiv upplevelse som gick att ta fram. Så jag lekte med den. Plötsligt är det en helt annan bild! Vi ser inte längre en grå politiker som bara gör sitt jobb, utan en människa som ensam men stark möter sitt öde. Så mycket mer känsla! Så oändligt mycket mer spännande!

Plötsligt har jag börjat ljuga med min fotografering! Jag har redigerat en bild så att den representerar känslor som aldrig fanns i det ögonblick bilden togs!

Mitt 20-åriga multisjuka jag gråter av skam. Men själv skäms jag inte. Som jag ser det har jag skapat någonting vackert. En bild värd att stanna upp och titta på, för att den får en att känna och tänka. Hur kan det vara fel?

En fotograf fångar ögonblick. Som när en ung tjej följer med sin mor in i ett valbås för att rösta för första gången.

Eller när en man har parkerat sin cykel för att äta glass.

Eller när en annan man har hållit ett tal.

Eller när en tredje man är på väg för att hålla ett annat tal.

Ibland kan ett ögonblick göras bättre i efterhand. Det hör till charmen med fotografering: man får göra ändringar så att känslan av att vara där kommuniceras bättre, och man får hitta på en känsla som inte fanns när slutaren var öppen. Som bilden på det här universitetsbiblioteket i Tbilisi.

Därför kan jag inte låta bli att tycka att det är lite pretto att vara emot redigering. Jag säger inte att Severus Tenenbaum är det! Hon gör bara iakttagelsen att många blandar ihop bra fotografer med bra redigerare.

Men… ändå… Ligger det inte något och skaver där under? Ett slags motstånd som påminner om en 20-åring som tycker att analog fotografering utan ljusmätare är det enda autentiska hantverket. Inte? Det kanske bara är jag.

En pragmatisk värdepluralism?

”Frihet är det mest värdefulla som finns.”

”Lycka är det högsta goda.”

”Rätten till sin egen kropp är det enda verkligt okränkbara.”

Jag tycker att det är svårt att välja en och endast en sak som är ”mest värdefullt”. Ofta förstår jag inte ens varför man skulle vilja göra det.

Men för somliga tänkare är jakten på det ”högsta goda” väldigt viktig. Enligt vissa teorier om moral är ”lycka” det enda som är värdefullt i sig, medan allt annat är värdefullt bara i den utsträckning det leder till lycka. Är vänskap värdefullt? Bara om det leder till lycka. På vilket sätt är jämlikhet värdefullt? Därför att det bidrar till lycka. Och så vidare.

För mig är det ett konstigt sätt att tänka på moral. Jag är för det första inte övertygad om att något sådant påstående är sant. Men vad viktigare är tror jag inte att sådant tänkande leder någonstans. Det finns helt enkelt mer hjälpsamma sätt att tänka på moral.

Såhär tänker jag. Påståenden om att värdet i saker och ting kan förklaras genom deras funktion för något särskilt ”högsta goda”, som exempelvis lycka, kan jämföras med påståendet att allting på tallriksmodellen – grönsaker, potatis och kött – kan förklaras genom dess funktion för människans näringsintag.

Det kanske är sant att människan behöver allt på tallriken. Grönsaker är nyttigt för att det ger näring. Potatis också. Och kött. Så varför bryta ner tallriken i beståndsdelar, när varje beståndsdel är bra att ha bara för att det leder till något annat? Vi kan plocka ner alla planscher med tallriksmodellen i alla skolmatsalar, och i stället sätta upp blanka papper med ordet NÄRING på. Eller?

Nja. Det vore kanske sant. Men det vore inte meningsfullt. Inga barn skulle lära sig att äta bra genom att stirra på ordet ”näring”. Det är mer hjälpsamt med bilder på grönsaker och potatis.

På ungefär samma sätt tror jag att det är mer hjälpsamt att bryta ner ”det högsta goda”, om det ens finns något sådant, i flera delar. Frihet är bra, av vissa skäl. Lycka är bra, av andra skäl. Och så vidare.

Vill man ha ett hjälpsamt sätt att tänka på moral är det kanske inte klokt att föreställa sig ett ”högsta goda” eller ”mest värdefulla” – oavsett om det är sant eller inte. Det leder helt enkelt ingenstans.

Ny forskningsartikel om libertarianism

Äger du dig själv? I någon slags vardaglig bemärkelse kanske du gör det. Eller, på samma vardagliga sätt, kanske man kan säga att du borde betraktas som en självägande person. Att det vore fel att betrakta dig på annat sätt.

Vissa libertarianer menar dock allvar när de säger så. De tror på något som kan kallas för självägandeskapstesen i en väldigt bokstavlig mening.

Enligt självägandeskapstesen har människor en exklusiv och fullständig rätt till kroppslig integritet. Det går en moralisk gräns vid varje individs hud, naglar, hår, ögonglober, tänder, och så vidare, som ingen annan får passera. Eftersom individen äger sig själv.

Många libertarianer tror att människans självägandeskap ger henne en stor portion frihet i livet. För att exempelvis hindra någon från att förflytta sig geografiskt måste man ta tag i hennes arm och hålla fast henne. Då passerar man den moraliska gräns som utgörs av hennes hud och hår och sånt, vilket är otillåtet. Man kränker personens självägandeskap. Just på grund av att människan äger sig själv får ingen hindra henne från att förflytta sig (rörelsefrihet), tro på den gud hon vill tro på (religionsfrihet), säga vad hon vill (yttrandefrihet), och så vidare.

I en forskningsartikel som publicerades i tidskriften De Ethica i förra veckan ifrågasätter jag relationen mellan självägandeskap och frihet. Jag argumenterar för att det inte finns en sådan relation: ett samhälle som respekterar självägandeskap är inte nödvändigtvis ett fritt samhälle.

Argumentet är i sin helhet ganska komplext, men det bygger på ett enkelt tankeexempel som libertarianen Eric Mack formulerade i mitten av 1990-talet. Tankeexemplet lyder som följer.

Vi ska föreställa oss Zelda, som lever i ett samhälle som respekterar människors självägandeskap. Sedan ska vi föreställa oss ett gäng tatuerade busar. Busarna omringar Zelda. De krokar arm så att de står tätt intill varandra, men rör aldrig Zelda och kränker därför inte hennes självägandeskap.

För att ta sig ur gängets ondskefulla omringning måste Zelda bryta busarnas armkrokskedja, eller klättra över dem. Hon måste alltså röra vid dem utan deras tillåtelse – vilket kränker deras självägandeskap. Zelda tar sig inte ut! Självägandeskapstesen ger busarna rätt att hålla henne fången där tills hon svälter ihjäl.

Eric Mack använder tankeexemplet i helt andra syften, men jag menar att det visar att det inte finns någon omedelbar relation mellan självägandeskap och frihet. Zeldas självägandeskap är intakt. Men hon är inte fri.

Argumentet, i sin mer komplexa helhet, visar att relationen mellan självägandeskap och frihet är som relationen mellan självägandeskap och jämlikhet. Det ena följer inte av det andra: de är kategoriskt skilda ting.

Om argumentet håller, vilket jag tror att det gör, står libertarianer som tror på självägandeskapstesen inför svåra val. De måste antingen (1) erbjuda ett försvar för friheten som är oberoende från deras försvar av självägandeskapstesen, (2) uttryckligen gå med på att de anser att frihet är sekundärt i förhållande till självägandeskap eller (3) omvärdera grunden för sina politiska åsikter.

Artikeln är tillgänglig för allmänheten och finns att läsa på De Ethicas hemsida.

Ny forskningsartikel om etiska begrepp

Min artikel ”The Usefulness of Concepts as a Methodological Point of Reference in Applied Ethics” har publicerats i facktidskriften Metaphilosophy. Artikeln handlar om hur etiker borde gå tillväga när de formulerar begrepp som ska användas i praktiska sammanhang.

Mer specifikt handlar artikeln om regler som etiker borde följa. En sån regel är att påståenden behöver vara universaliserbara.

Låt till exempel säga att en etiker vill säga någonting om hur patienter borde behandlas i vården. Etikern kanske tycker att ”alla borde få bestämma själva vilken medicin de ska ta”. Men alla patienter kan inte fatta sådana beslut själva. Nyfödda bebisar har till exempel inte de förmågor som krävs för att kunna bestämma över sin egen medicinering.

Etikerns åsikt att ”alla borde få bestämma själva vilken medicin de ska ta” bryter därför mot regeln om universalisering: påståendet gäller inte för alla, överallt, alltid. Därför borde inte vården styras av påståendet.

I min artikel föreslår jag en ny sådan regel, som etiker borde ta hänsyn till. Regeln handlar om användbarhet.

Låt säga att en etiker uttrycker en åsikt som är universaliserbar. Åsikten gäller för alla, överallt, alltid. Jag menar att det inte räcker – om åsikten inte fungerar i praktiken bryter den ändå mot en slags regel.

Ibland kan regeln om universaliserbarhet och regeln om användbarhet krocka med varandra. Ett påstående kan vara universaliserbart men inte användbart, eller användbart men inte universaliserbart. Vilken regel är då viktigast?

Det är nog vanligt bland etiker att ge företräde åt regeln om universaliserbarhet. Men jag menar att det inte är givet. Regeln om användbarhet är också viktig och behöver tas på allvar.

Med min artikel vill jag stimulera en diskussion bland etiker om regeln och hur viktig den är relativt andra regler. Ytterst sett gäller det metod. Hur borde etiker gå tillväga när de löser problem? Jag tror att det vore bra för etiken som forskningsfält om etiker tänkte och pratade mer om metod. Förhoppningsvis kan min artikel bidra till det.

Filosofi är som en tunnelbanekarta

Tunnelbanekartor är intressanta. De liknar inte verklighetens städer över huvud taget. Linjerna tycks vara dragna med linjal, fast själva tunnelbanetågen svänger runt mellan olika stadsdelar. Och avstånden mellan kartans olika stationer är lika stort nästan överallt, trots att de i den verkliga staden ligger olika långt från varandra.

Ändå förstår vi tunnelbanekartor. Åtminstone med lite övning. Även den mest avancerade resa är lätt att planera, eftersom kartan är så bra.

Vi kan inte med tunnelbanekartans hjälp förstå mycket av verklighetens Stockholm i sin helhet. Stadens alla vattendrag, höjder, gator och torg är bortskalade. Kartan är i stort sett värdelös för den som letar sig fram till fots mellan stadens byggnader. Den är bara bra för en sak: att åka tunnelbana.

Tunnelbanekartor liknar filosofi. De har en sak gemensamt: abstraktion.

Filosofin skalar också bort allt som inte behövs. Genom logiskt följdriktiga resonemang renodlar filosofin världen i en bestämt aspekt, som till exempel den moraliska. Filosofin blottlägger punkter och linjer, premisser och slutsatser, så att de går att begripa med yttersta precision.

Om man har övat sig lite i filosofin är den ett utmärkt hjälpmedel för den som vill förstå komplexa idéer och föreställningar. För att navigera i en del av världen. Men man måste förstå vilka filosofins styrkor och svagheter är.

Det går inte att använda bara filosofi för att förstå hela världen, precis som att tunnelbanekartor inte ger bra vägledning uppe på marken. Men liksom att ett flygfoto inte är hjälpsamt nere i tunnelbanan går det heller inte att använda bara konkreta vetenskaper, som till exempel hållfasthetslära eller nationalekonomi, för att förstå moralen.

Både tunnelbanekartor och filosofi är mycket abstrakta, och mycket bra för specifika ändamål. Men i inget av fallen betyder abstraktion ”krångligt” eller ”svårt”. Det gäller bara att lära sig läsa kartan.

Tack, idrottsrörelsen!

Sollentuna, lördag förmiddag. Det är fullt med folk på idrottsplatsen. Barn med benskydd och matchtröjor springer omkring och stojar. Vuxna håller koll. Det är en vanlig dag i föreningssverige.

Varje helg ställer svenska föräldrar väckarklockan för att köra till någon avlägsen ort där de ska coacha ett lag, bära vimplar och väskor eller sälja kaffe och korv. De muttrar förstås en del. Men när de väl är på plats och domaren blåser i pipan gör ingen sura miner.

Ungefär 2 500 000 svenskar är medlemmar i minst en idrotts- eller friluftsförening. Runt 60 procent av ungdomarna idrottade år 2017-2018 i en förening eller klubb. Idrottsrörelsen är en av Sveriges tre verkliga folkrörelser – de andra är fackförbunden och frikyrkorna.

Idrotten är förstås nyttig. Men kanske är idrottsrörelsens viktigaste effekt att den bygger gemenskap. Oavsett i vilken del av landet de vuxit upp har svenska idrottare liknande erfarenheter. Tidiga mornar, kalla ridhus och blöta löparspår. Det delade engagemanget förenar svenskarna.

Sådan gemenskap är värdefull. Genom sina delade erfarenheter kan svenskar från olika platser, och från olika generationer, mötas och förstå varandra. Idrottsrörelsen är en gemensam referenspunkt.

Det är det ideella engagemanget som bär idrottsrörelsen. Föräldrarnas väckarklockor. Timmar, dagar och år av slit och släp utan mycket uttalad uppskattning. De gör en tjänst för folkhälsan. Men de bidrar också till att hålla ihop Sverige. För det är de förtjänta av vår tacksamhet.