Filosofen G.A. Cohens essä Why not socialism? (Princeton 2009) betraktas av många som obligatorisk läsning för politiskt intresserade. Tunga namn inom filosofin som Hillel Steiner och Jonathan Wolff beskriver den med ord som “brilliantly”, “timely” och “disarming”. Själv är jag inte imponerad.
Essän inleds med ett numera välkänt campingexempel. Vi ska föreställa oss en campingresa med nära vänner. Det gemensamma ändamålet med resan är glädje, njutning och för varje person att få blomstra lite grann som människa. På campingplatsen delar vi glatt med oss av stormkök, pulverkaffe och myggnät. “Ditt” och “mitt” uppgår i “vårt”. Egenintresset lämnar plats för gemenskapen.
Campingexemplet ska illustrera socialism i liten skala. Cohen skriver (s. 10–11) i medvetenhet om att det inte går att extrapolera exemplet till samhället – bara för att socialismen fungerar på små campingresor med nära vänner fungerar den inte nödvändigtvis nationellt eller globalt. Men det är en bra illustration.
Cohens socialism bygger på rättvisa och gemenskap (“community”). Den rättvisa Cohen föreställer sig gäller möjligheter, inte utfall. Våra startpositioner i livet ska jämnas ut så att sociala eller biologiska fördelar inte längre spelar någon roll för hur våra liv faller ut. Hur vi lever våra liv ska vara resultat av de och endast de val vi gör, inte vilka våra medfödda förutsättningar är.
Med gemenskap menar Cohen ekonomisk sådan. Icke–gemenskap visar sig genom brutna band människor emellan, i klassisk marxistisk tappning bland annat genom förgjord kommunikation. Föreställ dig, gestaltar Cohen, att du är välbeställd och kör bil till jobbet men att du en dag av någon anledning tvingas ta bussen. Du är socialt berättigad att klaga över denna obekvämlighet inför till exempel din partner, men inte inför din fattige medresenär som åker buss varje dag. Er gemenskap är otillräcklig.
Kanske är Cohen något tagen av sin egen entusiasm för han tummar ibland på försiktigheten. Det är socialisters strävan, skriver han, att förverkliga de principer som ordnar livet i campingexemplet nationellt, kanske till och med globalt (s. 46). Trots att de inte vet hur eller ens om det är möjligt (s. 75) vore det fel av socialister att ge upp denna strävan (s. 82).
Cohens socialism är inte väsensskild från annan socialism, vare sig gällande retorik eller innehåll. Kapitalismen utsätts för löjeväckande smutskastning så att det socialistiska alternativet ska framstå som mer önskvärt. Marknaden är som ett casino där slumpen styr och ojämlikheten som följer därav är “fläckad av orättvisa” (s. 33). Dess drivkraft är girighet och rädsla (s. 40) medan dygder som exempelvis generositet definieras som kapitalismens motsats genom att beskrivas som “icke marknadsmässiga” (“nonmarket”, s. 58–59). Goda frukter av marknadsekonomi, som till exempel social omtanke och ömsesidig gagn, avfärdas med att de endast är kapitalismens biprodukter och därför är dåliga ändå (s.45).
Något upplyftande är det att Cohen har tagit till sig kritiken som marknadsekonomiska teoretiker lyfte fram under den första halvan av nittonhundratalet: även om människan kunde transcendera sin själviska natur och bli – jag vill säga gudomligt – altruistisk skulle samhället av tekniska skäl inte kunna dra nytta av denna generositet (s. 55). Det ligger bortom det mänskliga sinnets horisont att designa ett maskineri som kan ersätta eller replikera marknadsekonomins effektivitet (s. 57 & 60–63).
Men tyvärr spelar det för Cohen ingen roll att lyckad socialism inte tycks vara möjligt ens i teorin. Problemet är, och detta har socialister sagt i tvåhundra år, människans karaktär. Kapitalismen har gjort henne egoistisk (s. 57). Om människan samarbetade utan att förlita sig på marknaden skulle hennes riktiga natur, som är generös, manifesteras av sig självt (jfr. s. 42). Under socialismen uppvisar människan en önskan att tjäna andra och att låta sig tjänas, “and I get satisfaction from each side of that equation” (s. 41).
Entusiasmen över den socialistiska drömmen når klimax i slutet av essän när Cohen svepande skissar ekonomiska modeller som kan förverkliga utopin (s. 63–71). Här refereras för första gången också till andra tänkare än Cohen själv. Syndikalismliknande ägarformer av produktionsmedlen kombineras med basinkomster och kupongsystem i olika försök att imitera marknadsekonomins prismekanismer. Idéerna är nästan identiska med dem liberalen (!) John Stuart Mill hade redan i mitten av artonhundratalet. Cohen tvingas också erkänna att den mest lovande formen av socialism är en som tillåter egendom och fria byten – det vill säga en variant med “the market exchange […] at its heart” (s. 75).
Cohens socialism är alltså bryggd på samma recept som all annan socialism. Kapitalismen är ond och gör människan ond, vilket kommer att bevisas så fort socialismen infinner sig. Om människan under socialismen förblir ond eller ekonomin misslyckad beror det på att kapitalismen inte har tvättats bort helt. Inom vetenskapsteorin kallas detta för ad hoc – idéer görs otillgängliga för kritik med hjälp av bortförklaringar som inte går att utsätta för rationell prövning. Men socialismen ska inte heller utsättas för rationell prövning. Att ifrågasätta de sociala normer som styr på campingresan är att “contradict the spirit of the trip” (s. 5). Cohens socialism förutsätter liksom all annan socialism underkastelse, inte övertygelse.
Cohen driver de två principerna om rättvisa och gemenskap till sina extremer. De är oförenliga med personlig frihet, vilket Cohen är helt ointresserad av (om inte min uppmärksamhet har svikit mig så nämns frihet inte alls i essän). Människor som frivilligt fattar informerade och kompetenta beslut, som till exempel att spela om pengar (s. 31–32), ska hindras om deras val bidrar till ojämlikhet. Den socialistiska utopin går före allt: tvång och förbud “in the name of community” (s. 37) klingar alltför bekant hos anti-kommunister.
Socialismens praktiska motgångar har materialiserats om och om igen i historien: se på till exempel Sovjetunionen, Nordkorea och Venezuela. Det leder obönhörligen till maktkoncentration, förtryck och fattigdom. Men något i socialismens glans gör att människor vägrar att överge den. Runt hörnet väntar alltid en ny möjlighet att pröva idéerna igen, för när det misslyckas kan alltid friheten beskyllas: allt från fri media till fria demonstrationer har i socialismens namn klassats som kontrarevolutionärt och våldsamt slagits ned. Cohens bidrag till denna idétradition är varken utmanande, lägligt eller nyskapande. Det är samma kvasireligiösa tragik som alltid.
