Jag saknar samtliga kvalifikationer som krävs för att skriva det här inlägget, och ingen har bett mig uttala mig i ämnet. Ändå skriver jag. Varför? Därför att jag tycker att det är roligt. Saken gäller fotografering.
Fotografen Severus Tenenbaum – som är en oändligt mycket mer meriterad fotograf än jag och oändligt mycket skickligare på hantverket – skrev nyligen att många blandar ihop bra fotografer med bra redigerare. Man kan vara det ena utan att vara det andra.
Jag köper det. I den digitala tidsåldern kan man med datorns hjälp förvandla ett fotografi helt och hållet. På internet ser man ofta bilder som vid en första anblick ser fantastisk ut – vilken trädkrona! en sån vacker himmel! – men som man stunden senare upptäcker är… Usel.
Det beror på att fotografering handlar om mer än häftiga färger och kontraster. Sånt som Instagram fixar med “filter”.
Fotografering handlar om komposition, alltså om hur bildens olika element hör ihop med varandra. Det handlar om djup, perspektiv och rörelse. Men framför allt handlar fotografering om ögonblick.
Kamerans slutare – en liten mojäng som öppnar sig när man trycker på avtryckarknappen – är öppen i bara en bråkdel av en sekund. När den är öppen släpps ljus in i kameran som träffar filmen, eller sensorn, så att en avbildning sker. Sedan stängs slutaren igen. Ögonblicket är över.
En skicklig fotograf är i första hand en som trycker på avtryckarknappen vid exakt rätt tillfälle. Bara en bråkdel av en sekund innan slutaren öppnade sig och släppte in ljus flög en färgglad fågel förbi. Du sköt för tidigt. En bråkdel av en sekund senare träffade en boxningshandske en haka. Du missade.
Därför köper jag det Severus skriver. Det spelar ingen roll hur skicklig man är på att redigera om bilden inte fångar ett intressant ögonblick.
Ändå ligger det någonting och skaver under ytan. Mellan raderna. Någonting med det jag läser – som Severus egentligen kanske inte skriver! det kanske bara är jag! – stör mig. Kan det vara konservatism min nos sniffar upp?
Jag tål inte konservatism. Kanske är det ett personlighetsdrag, snarare än ideologi. Jag vet inte. Men jag har själv lidit av denna sjuka. Vad värre är – jag led av både konservatism och att vara ett pretentiöst arsel på samma gång. Den värsta multisjukan som finns.
Bilden ovan föreställer min gamle morfar Sven. Han dog strax efter att jag tog den. Jag var i 20-årsåldern och var ett multisjukt konservativt prettoarsel.
Jag vägrade fota digitalt. Det skulle vara analogt. Pff! Inte nog med det. Ljusmätaren på min farsas gamla Pentax KM hade gått sönder, så jag var tvungen att lära mig exponera mina bilder utan tekniska hjälpmedel. Vips, så tyckte jag att det var “mainstream” att mäta ljuset i miljön jag fotade i. En riktig fotograf, tyckte mitt multisjuka jag, kan sin utrustning.
Ibland lyckades jag. Bilden på morfar Sven är tagen i motljus och innehåller både väldigt ljusa och väldigt mörka partier. Men ansiktet, själva blicken, är välexponerad. Jag var omåttligt stolt när jag fick negativet från nån jävla hipsterfirma i Tyskland som framkallade mina filmer.
Som konservativt och pretentiöst arsel hånskrattade jag förstås åt redigering. Ha! Sånt är för folk som inte kan fotografera. Man kan aldrig dölja en dålig komposition bakom snygga färger, och så vidare och så vidare.
Men åren gick. Jag insåg (frisknade till? bytte uppfattning?) att den digitala tekniken erbjöd möjligheter som den analoga fotograferingen saknade. Särskilt hastighet. En bild tagen med digitalkamera kan beskäras och kalibreras på några sekunder. Dessutom blev digitalkameror så bra att själva bildkvaliteten gjorde det dumt att inte acceptera tekniken.
Jag tror att det bakom min multisjukdom låg en sökan efter autenticitet. Liksom många andra fotografer ville jag att det jag skapade skulle vara äkta – och den digitala tekniken kändes falsk. Ett ögonblicks ljus på en kemiskt preparerad filmrulle ljuger inte. Men vem vet vad en liten dator i en digitalkamera hittar på? Fångar sensorn verkligen det riktiga ljuset?
Den här bilden tog jag när Emmanuel Macron valdes till president 2022 och jag stod i folkhavet för att lyssna på hans segertal. Bilden är ganska bra! Slutaren är öppnad i rätt ögonblick. Eiffeltornet ger bilden en geografisk stämpel. Skylten berättar varför vi är där.
Allt annat i bilden – mobiltelefonerna, siluetterna av människors huvuden, kvällshimlen – ramar in Eiffeltornet och skylten på ett sätt som förmedlar en viss stämning. När man tittar på bilden känns det som att man är i Paris och väntar på att Macron ska hålla tal.
Jag tycker att det finns ett mått av autenticitet i bilden. Den ljuger inte. Bilden utgör en representation av det ljus som föll in i min (digital-)kamera.
Men någonting saknas. Jag som faktiskt var där vet att stämningen gick att ta på. Glädjen, förväntan. Bilden låter en inte höra folkets jubel. Även om bilden utgör en så att säga objektiv representation av tillfället så fångar den inte helt och hållet min subjektiva upplevelse av ögonblicket. Hur det kändes.
Det här är samma bild – fast jag har redigerat den lite grann. Dragit i några spakar för att få fram ljus och färg där jag vill ha det. Ljuger bilden? Har den tappat sin autenticitet? Jag tycker inte det. På ett sätt är det tvärtom.
Jag har redigerat bilden så att den inte bara representerar ögonblicket, utan också min upplevelse av det. Hur jag kände att tillfället var. Den redigerade bilden är faktiskt en bättre representation, eftersom den säger mer.
För mig kan digital fotografering och redigering göra en bild mer autentisk – eftersom det gör det lättare för fotografen att förmedla en subjektiv upplevelse. En redigerad bild representerar inte bara ljuset som träffar filmen eller linsen, utan också ögonblickets känsla.
Kanske har jag öppnat Pandoras ask. Titta på bilden på Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi. Jag tog den några minuter innan en av partiledardebatterna inför riksdagsvalet 2022. Den är helt oredigerad. Det varma ljus som faller över Stenevis ansikte kommer från en lampa som Expressens journalist använde när han intervjuade språkröret. I bakgrunden syns Moderaternas kampanjbuss. Det är ögonblick bland andra.
Ska jag vara ärlig kändes det inte något speciellt. Ögonblicket innehöll inte någon särskild stämning – det var bara några politiker som gjorde sitt jobb, och ett par journalister som gjorde sitt. Visst kan bilden redigeras något. Lite mer skärpa. Dra lite i färgreglagen. Men det finns inte mycket känsla att stoppa in. Om man inte hittar på, förstås.
När jag kom hem och tittade på bilden i datorn kände jag att det låg någonting dolt i den, en subjektiv upplevelse som gick att ta fram. Så jag lekte med den. Plötsligt är det en helt annan bild! Vi ser inte längre en grå politiker som bara gör sitt jobb, utan en människa som ensam men stark möter sitt öde. Så mycket mer känsla! Så oändligt mycket mer spännande!
Plötsligt har jag börjat ljuga med min fotografering! Jag har redigerat en bild så att den representerar känslor som aldrig fanns i det ögonblick bilden togs!
Mitt 20-åriga multisjuka jag gråter av skam. Men själv skäms jag inte. Som jag ser det har jag skapat någonting vackert. En bild värd att stanna upp och titta på, för att den får en att känna och tänka. Hur kan det vara fel?
En fotograf fångar ögonblick. Som när en ung tjej följer med sin mor in i ett valbås för att rösta för första gången.
Eller när en man har parkerat sin cykel för att äta glass.
Eller när en annan man har hållit ett tal.
Eller när en tredje man är på väg för att hålla ett annat tal.
Ibland kan ett ögonblick göras bättre i efterhand. Det hör till charmen med fotografering: man får göra ändringar så att känslan av att vara där kommuniceras bättre, och man får hitta på en känsla som inte fanns när slutaren var öppen. Som bilden på det här universitetsbiblioteket i Tbilisi.
Därför kan jag inte låta bli att tycka att det är lite pretto att vara emot redigering. Jag säger inte att Severus Tenenbaum är det! Hon gör bara iakttagelsen att många blandar ihop bra fotografer med bra redigerare.
Men… ändå… Ligger det inte något och skaver där under? Ett slags motstånd som påminner om en 20-åring som tycker att analog fotografering utan ljusmätare är det enda autentiska hantverket. Inte? Det kanske bara är jag.
