Min bok Vi är alla individualister finns nu att köpa i din bokhandel. Många har frågat mig varför jag skriver om just individualism. Jag berättar då om min forskning om personlig autonomi och att den gjorde mig uppmärksam på individen i samhället. Den enskilde människans intressen. Men jag har tänkt på ämnet länge.
Historien börjar samma år som jag gick Stureakademin. Jepp. Den.
Året var 2013 och jag minns det som en solig sommar. Jag hade försvarat min kandidatuppsats i praktisk filosofi i Linköping och skulle flytta till Uppsala för att skriva en magisteruppsats. Och jag hade börjat tvivla.
Min första uppsats handlade om en moralfilosofisk teori som kallas för kontraktualism. Jag försvarade (nåväl) ett argument som gick ut på att människan frivilligt måste få välja sina egna moraliska gemenskaper. Uppsatsen godkändes. Till slut.
Den andra uppsatsen var knepigare. Jag hade tagit mig an att försvara libertarianismen. Närmare bestämt ville jag försvara tesen att varje människa äger rätten till sin egen kropp.
Jag läste allt (nåväl) som hade skrivits om tesen i den fackfilosofiska litteraturen. Och hela libertarianismens kanon. Nästan. Vi hade fått i läxa från Stureakademin att läsa en av Ayn Rands böcker över sommaren. Jag minns inte vilken. Jag läste den aldrig.
Sommaren det året jobbade jag heltid i fabriken om dagarna och läste Ludwig von Mises Human Action från 1949 i hängmattan på kvällarna. För er lyckligt ovetandes är det 900 sidor mycket liten text om mänskliga handlingar. Har bibelstatus bland libertarianer.
Ribban var högre för magisteruppsatsen. Mina argument granskades mer noggrant och skulle följa filosofins metoder bättre. Jag läste och skrev. Den soliga sommaren blev till regnig höst. Sakta men säkert gick det upp för mig att jag inte trodde på de libertarianska teserna. De höll inte för kritisk granskning.
Så jag sökte mig vidare i moralfilosofin. Våren 2015 valde jag ett ämne för min doktorsavhandling: personlig autonomi. Människans självbestämmande.
Det var under arbetet med avhandlingen som jag började tänka på individualism. En fråga gnagde i mig. Föreställningen att frivillighet, rättigheter och personlig autonomi är viktiga förutsätter att individen själv är viktig. Varför är individen över huvud taget moraliskt signifikant?
Jag läste allt jag kunde hitta om individualism. Skrev ett idéhistoriskt kapitel om individualism i min licentiatavhandling. Skissade på teorier.
Efter min disputation fick jag möjlighet att djupdyka i ämnet. I två år studerade jag individualismen som sådan. Vad menar vi med begreppet? Hur forskar samhällsvetare och socialpsykologer om individualism? Kan individualismen försvaras? Jag gjorde en intervjustudie och publicerade ett par forskningsartiklar. Sedan skrev jag en bok. Vi är alla individualister.
Titeln är fyndig. Naturligtvis var det min förläggare, Andreas Johansson Heinö, som kom på den.
Processen som ledde fram till boken var lång. Mina första stapplande tankar om frivilliga gemenskaper och mitt mer allvarliga försök att rättfärdiga libertarianismen. Personlig autonomi. Individualism.
Mitt politiska intresse har funnits där hela tiden. Problem som gäller människans friheter och rättigheter är obegripliga utan ett samhällsperspektiv. Om jag den där soliga sommaren 2013 var en övertygad libertarian så är jag nu en skeptisk liberal. Som gillar Cicero.
Jag tror att individualismen bör främjas och att liberalismen är dess mest naturliga hemvist. I min bok skriver jag en sammanhängande berättelse om de två. Deras gemensamma historia. Hur frågor om individualism är mer grundläggande än frågor om frihet och rättigheter.
Många har sagt att de har sett fram emot boken. Det är roligt. Nu är det jag som ser fram emot att höra vad de tycker om den.
