2019 kom författaren och debattören Lena Anderssons filosofiska bok Om falsk och äkta liberalism. Den har inte landat väl hos forskare i ämnet. Filosofen Emil Andersson riktade skarp kritik i en recension i Tidskrift för politisk filosofi när boken gavs ut, och häromdagen kritiserade statsvetaren Björn Östbring i ett blogginlägg Anderssons argument om liberalism och demokrati.
Just eftersom Andersson är en högt ansedd liberal ideolog i samhällsdebatten är det välkommet att experter närgranskar hennes politiska filosofi. I det här inlägget tittar jag närmare på en av komponenterna i Anderssons liberalism, nämligen hennes uppfattningar om individens självägandeskap.
Självägandeskapstesen
Tesen om självägandeskap är viktig inom den så kallade libertarianismen. Enligt tesen har den enskilde människan en stark rätt till kroppslig integritet som begränsar andra människors och gruppers handlingsutrymme. I korthet är tesen att människans hud, hår, naglar, tänder, ögonglober, och så vidare, tillsammans utgör en moralisk gräns som inte får passeras utan tillstånd. Människan äger gränsen och allt som omfattas av den: hon har en exklusiv förfoganderätt över sin egen kropp.
Libertarianer antar ofta att människan genom sitt självägandeskap är berättigad till omfattande friheter. Människan har yttrandefrihet för att ingen får hindra henne att använda sin egen kropp till att yttra sig, rörelsefrihet för att ingen får hindra henne att röra sig, organisationsfrihet för att ingen får hindra henne att organisera sig, och så vidare.
Rätten till självägandeskap begränsar statens makt, eftersom staten saknar den moraliska befogenheten att passera eller inskränka den gräns som utgörs av det yttre lagret av individens kropp. Därför får staten endast åta sig en grundläggande kärnuppgift, nämligen att upprätthålla människors rättigheter. Libertarianer menar vanligtvis att staten bara får tillhandahålla inre och yttre försvar (polis och militär) och ett dömande rättsväsende. Alla andra samhällsfunktioner, som exempelvis vård och omsorg, behöver organiseras privat av aktörer som sluter frivilliga överenskommelser utan att kränka varandras rätt till självägandeskap.
Anderssons argument
Andersson inleder sin bok med ett antal definitioner, varav två är särskilt viktiga i det här sammanhanget:
Liberalism: Idé byggd på individens förnuft, autonomi och naturligt härledda självägande.
Naturrätten: Idén att människan äger sig själv, annars äger någon annan henne.
Sedan diskuterar Andersson idéernas natur. Hon skriver:
När jag framhåller idéers existens menar jag att det förnuftsmässigt går att fastslå idéernas sanna vara och form på ett sätt som är giltigt för var och en som erkänner rationalitet och argumentation.
Därefter går Andersson vidare till en diskussion om fundamentism. Inom etiken och den politiska filosofin brukar fundamentism sägas vara föreställningen att normativa påståenden bör utgå eller härledas från fundamentala moraliska axiom eller grundantaganden:
Liberalismen fordrar nämligen ett fundament för att upprätthållas. Nihilismen saknar fundament. När fundamentet förklaras upplöst är individen och friheten också upplösta.
Slutligen förklarar Andersson att hon ansluter sig till Platons filosofiska metod och världsbild. Hon skriver:
Vi kan sammanfatta filosofins studium som förståelsen av vad det är att leva som människa i världen och att lära sig tänka om tillvaron. Det övriga är empirins studium. […] Något finns, säger Platon, allt som existerar har natur, en urskiljbar karaktär, en idé och form. Denna idé och form består genom tiderna fastän det enskild exemplaret förstörs. Den består som just idé och form.
Och:
Om man står ut med att inte fastna i detaljerna och bokstaven utan i stället söker Platons anda […] finner man en oväntad parallellitet med den klassiskt liberala synen på rättsstaten, grundad i det naturrättsliga självägandet. I den har liberalismen funnit det ideala system för staten som inte bör vara föremål för förändring utan låsas fast inför evigheten.
Anderssons argument är alltså följande. Liberalismens natur ska sökas i den transcendenta idévärlden, inte i den politiska verklighetens skiftande omständigheter. Det finns en sann liberalism som idé och form. Den sanna liberalismen utgår från ett fundamentalt moraliskt axiom eller grundantagande, nämligen individens självägandeskap.
Anderssons försvar av självägandeskapstesen
Anderssons teori om liberalism är alltså beroende av tesen om individens självägandeskap. Om tesen faller gör hela teorin det: utan självägandeskapet finns inget fundament, och utan fundament finns ingen insikt i liberalismens sanna idé och form. Därför borde man kunna förvänta sig ett utförligt försvar av självägandeskapstesen – men inget sådant återfinns i boken.
Andersson ger ingen mer detaljerad förklaring än denna:
Naturrättens självägande är i den klassiska liberalismen rationellt motiverad, inte gudomligt-mystiskt, vilket somliga hävdar. Om inte individen äger sig själv äger någon annan henne och bestämmer över henne. Det är ett analytiskt påstående, inte ett empiriskt. […] På detta sätt kan man betrakta det filosofiska bandet mellan Platon och den klassiska liberalismen.
Boken innehåller heller inga referenser till andra tänkare som har argumenterat för eller emot självägandeskapstesen (med undantag för generella hänvisningar till Robert Nozicks politiska filosofi). Andersson ger alltså inga andra försvar av individens självägandeskap än detta: Om inte individen äger sig själv äger någon annan henne och bestämmer över henne.
Samma idé har dock förts fram av andra. Den förknippas vanligtvis med libertarianen Murray Rothbard, som skrev om självägandeskapet på 1970- och 1980-talen. Rothbards argument har inte haft något genomslag inom fackfilosofin. Hans kritiker har bland annat påpekat att argumentet utgår från en falsk dikotomi: kanske äger ingen människan.
Andra kritiker har argumenterat att Rothbard gör ett logiskt felslut. Låt säga att människan har en exklusiv kontroll över sin egen kropp. Ingen annan kan röra den åt henne. Allt som finns inom den gräns som utgörs av individens hud, naglar, ögonglober och så vidare står under hennes makt och bara under hennes makt. Det är, för argumentets skull, ett oundvikligt naturligt faktum.
Men det följer inte att människan har en rätt till en exklusiv kontroll över sin egen kropp. Rothbard förväxlar ett naturligt faktum med en normativ tes.
Filosofen David Hume noterade att värderingar inte följer från fakta. Det vill säga, man kan inte gå från ett “är” till ett “bör” utan mellanliggande värdeomdömen. Detta kallas ibland för “Humes lag”. Rothbard tycks göra just detta felslut: även om människan har en exklusiv kontroll över sin egen kropp följer det inte att människan bör tillmätas rätten till exklusiv kontroll.
Andra libertarianer har försökt stärka Rothbards teori med snarlika argument. Till exempel har Hans-Hermann Hoppe argumenterat för att den som förnekar självägandeskapstesen förnekar grunderna för allt moral-prat: självägandeskap krävs för att människan ska kunna argumentera om moral, därför förutsätter all moral självägandeskap. Stephan Kinsella har på liknande sätt argumenterat för att den som invänder mot att bli bestraffad för ett brott (åtminstone implicit) antar att hon har en rätt att inte bli bestraffad, varför denne (åtminstone implicit) förlitar sig på självägandeskapets normativa riktighet.
Men inget av dessa argument har haft något märkbart inflytande på libertariansk fackfilosofi. I de få fall de förekommer i fackfilosofisk litteratur är det när de blir kritiserade. Kritiken är vanligtvis i linje med kritiken mot Rothbard: Hoppe gör misstaget att gå från ett “är” till ett “bör” och Kinsella gör misstaget att anta att den som protesterar mot att bli bestraffad inte kan förlita sig på andra normativa teser än den om självägandeskapet.
Till och med libertarianer som håller med Rothbard, Hoppe och Kinsella om deras slutsatser har argumenterat för att dessa teoretikers utgångspunkter är ohållbara. Se till exempel Robert P. Murphy och Gene Callahan:
… we believe that the question of whether Hoppe was able to answer his critics adequately is worth examining. We contend that Hoppe was not, and that his project is fatally flawed, despite the fact that we are largely sympathetic to the conclusions to which it carries him.
Det betyder inte att Anderssons uppfattningar inte går att försvara. Men om det finns ett försvar för hennes teser så återfinns det inte i hennes bok. Tillkommer gör att samma eller liknande uppfattningar som Anderssons, när de har framförts av andra, inte tycks hålla vid närmare granskning. Därför saknar Anderssons teori om liberalism en gedigen grund – vilket, givet hennes egen uppfattning, underminerar teorin i sin helhet
Självägandeskapets gränser
Problemen upphör dock inte där. Anderssons självägandeskapstes saknar grund, men den saknar också begränsningar.
En vanlig kritik mot tesen om självägandeskap är att den är för stark. Den ger människor ett skydd de inte borde ha. Andersson diskuterar inte heller detta i sin bok. Men eftersom hon framför samma argument som Rothbard är det värt att påminna om vad han ansåg om självägandeskapets gränser:
Föräldern får [på grund av självägandeskapet] inte mörda eller vanställa sitt barn, och lagen förbjuder rätteligen en förälder från att göra det. Men föräldern borde ha den juridiska rätten att inte mata barnet, det vill säga, att tillåta det att dö. Därför borde lagen inte påbjuda föräldern att mata ett barn eller hålla det vid liv. […] Den här regeln gör det möjligt för oss att lösa irriterande frågor som: borde en förälder ha rätt att tillåta ett deformerat barn att dö (genom att exempelvis inte mata det)? Svaret är självklart ja, det följer a fortiori från den större rättten att låta vilket barn som helst, deformerat eller inte, att dö.
Rätten till självägandeskap är alltså enligt Rothbard så stark att den tillåter föräldrar att låta sina barn dö, eftersom det vore en kränkning av föräldrarnas självägandeskap att tvinga dem att hålla barnet vid liv.
Det är ett exempel på att människans självägandeskap rimligtvis måste begränsas. Ett annat exempel som har lyfts i den fackfilosofiska litteraturen är att rätten till självägandeskap inte bör vara så stark att den utesluter mycket harmlösa rättighetskränkningar. Låt säga att Anna släcker en skogsbrand, men därigenom gör så att små askflagor virvlar upp i luften och landar på Beatas arm flera kilometer bort. Anna har därigenom kränkt Beatas självägandeskap.
Libertarianer har med olika strategier arbetat fram versioner av självägandeskapstesen som begränsar rättigheten för att ta hänsyn till sådana följder: Anna bör ha tillåtelse att kränka Beatas självägandeskap på det viset.
Anderssons bok innehåller inga utförliga argument om självägandeskapstesens gränser. Vi vet därför inte vad hon anser om exemplet med Anna och Beata. Vidare kan man, eftersom Andersson ansluter sig till Rothbards uppfattning om självägandeskapets grund, också undra om hon även ansluter sig till Rothbards uppfattning om dess följder. Tillåter självägandeskapet föräldrar att låta sina barn dö av svält? Vi vet inte, eftersom Anderssons bok inte innehåller några utförliga argument som förklarar vad självägandeskapet innebär.
Lena Anderssons liberalism
För att sammanfatta menar Andersson att liberalismens natur ska sökas i den transcendenta idévärlden, inte i den politiska verklighetens skiftande omständigheter. Det finns en sann liberalism som idé och form. Den sanna liberalismen utgår från ett fundamentalt moraliskt axiom eller grundantagande, nämligen individens självägandeskap.
Andersson skriver i förordet till sin bok:
Denna text är skriven i min egenskap av författare med filosofiska intressen och det är så den önskar bli läst. […] Den empiritörstande skeptikern som läser min text kommer emellanåt att fråga sig: »Vad har du för belägg? Vem påstår det här? Var står det någonstans?« Det jag gör är mestadels analytiska påståenden destillerade ur uppenbarade premisser. […] Den som tycker att jag har fel uppmanas att inte efterfråga forskningsstudier och källhänvisningar, utan att genom argumentation visa var slutledningen brister.
Man kan ha många invändningar mot Anderssons liberalism. Jag anser själv att hennes platonism är att missta sig: liberalismen är en social och politisk kraft och rörelse, inte en form i en transcendent idévärld. Därför finns det ingen “sann” liberalism i platonsk mening. Liberalismen är vad våra politiska verksamheter och förhållanden gör den till.
Därtill är jag skeptisk till Anderssons fundamentism. Etik och politisk filosofi bör inte bedrivas med samma metoder som exempelvis matematik eller fysik. Normativa påståenden som till exempel “individen äger sig själv” bör inte söka bevisas. Filosofiska analyser bör syfta till att utveckla sammanhängande system av teser som identifierar skäl för och emot sådana påståenden, utan föreställningar om att de är fundamentala axiom eller grundantaganden.
Men även om man accepterar Anderssons platonism och fundamentism saknas skäl att acceptera hennes teori i sin helhet. Dess absoluta grundsatser om individens självägandeskap är ohållbara. Det finns inga argument i boken som ger tillfredsställande förklaringar till varför vi bör tro på självägandeskapet, liksom att det inte finns några tillfredsställande förklaringar till varför eller hur självägandeskapet bör begränsas. Lena Anderssons liberalism saknar grund.
Det är inte en slutsats byggd på empiri, eller på frågor om Anderssons forskningsstudier och källhänvisningar. Jag har tagit en av hennes mest centrala uppfattningar och genom argumentation försökt påvisa dess brister. Förhoppningsvis anser Andersson att jag har bemött henne på premisser hon menar är godtagbara.
Referenser
Vidare läsning om libertarianism och självägandeskapstesen. De bidrag som i min mening är särskilt viktiga är markerade i fetstil.
Agnafors, M. (2015). Self-Ownership, the Conflation Problem, and Presumptive Libertarianism: Can the Market Model Support Libertarianism, Rather Than the Other Way Around? Libertarian Papers 7(2), 97–124.
Arneson, R. J. (2010). Self-Ownership and World Ownership: Against Left-Libertarianism. Social Philosophy and Policy27(1), 168–194.
—. (2011). Side Constraints, Lockean Individual rights, and the Moral Basis of Libertarianism. I Bader, R. M., & Meadowcroft, J. (Red.) The Cambridge Companion to Nozick’s Anarchy, State, and Utopia (s 15–37). Cambridge University Press.
—. (2018). Democracy Versus Libertarianism. In Brennan, J., van der Vossen, B., & Schmidtz, D. (Eds.). The Routledge Handbook of Libertarianism (pp. 53–67). Routledge.
Attas, D. (2000). Self-ownership and freedom. Social Theory and Practice 26(1), 1–23.
Brennan, J., & van der Vossen, B. (2018). The Myths of the Self-Ownership Thesis. In Brennan, J., van der Vossen, B., & Schmidtz, D. (Eds.). The Routledge Handbook of Libertarianism (pp. 199–211). Routledge.
Bornschein, P. (2018). The Self-Ownership Proviso: A Critique. Politics, Philosophy & Economics 17(4), 339–355.
Cohen, G. A. (1995). Self-Ownership, Freedom, and Equality. Cambridge University Press.
Cudd, A. E. (2018). Feminism and Libertarian Self-Ownership. In Brennan, J., van der Vossen, B., & Schmidtz, D. (Eds.). The Routledge Handbook of Libertarianism (pp. 127–139). Routledge.
Eabrasu, M. (2013). Rothbard’s and Hoppe’s justifications of libertarianism: A critique. Politics, Philosophy & Economics 12(3), 288– 307.
Epstein, R. (1998). Principles for a Free Society: Reconciling Individual Liberty with the Common Good. Basic Books.
Frederick, D. (2013). Hoppe’s Derivation of Self-Ownership from Argumentation: Analysis and Critique. Reason Papers35(1), 92–106.
Fried, B. H. (2004). Left-Libertarianism: A Review Essay. Philosophy & Public Affairs 32(1), 66–92.
Hoppe, H. H. (2006). The Economics and Ethics of Private Property: Studies in Political Economy and Philosophy. Ludwig von Mises Institute.
Huemer, M. (2013). The Problem of Political Authority: An Examination of the Right to Coerce and the Duty to Obey. Palgrave Macmillan.
Kinsella, S. (1996). Punishment and Proportionality: The Estoppel Approach. Journal of Libertarian Studies 12(1), 51–73.
Lippert-Rasmussen, K. (2008). Against Self-Ownership: There Are No Fact-Insensitive Ownership Rights over One’s Body. Philosophy & Public Affairs 36(1), 86–118.
Mack, E. (1995). The Self-Ownership Proviso: A New and Improved Lockean Proviso. Social Philosophy and Policy12(1), 186–218.
—. (2002a). Self-Ownership, Marxism, and Egalitarianism: Part I: Challenges to Historical Entitlement. Politics, Philosophy and Economics 1(1), 75–108.
—. (2002b). Self-Ownership, Marxism, and Egalitarianism: Part II: Challenges to the Self-Ownership Thesis. Politics, Philosophy and Economics 1(2), 237–276.
Murphy, R. P., & Callahan, G. (2006). Hans-Hermann Hoppe’s Argumentation Ethic: A Critique. Journal of Libertarian Studies 20(2), 53–64.
Narveson, J. (2001 [1988]). The Libertarian Idea. Broadview Press Ltd.
Nozick, R. (1974). Anarchy, State, and Utopia. Blackwell Publishing.
Rothbard, M. (1998 [1982]). The Ethics of Liberty. New York University Press.
—. (2006 [1973]). For a New Liberty: The Libertarian Manifesto. Ludwig von Mises Institute.
Sobel, D. (2012). Backing Away from Libertarian Self-Ownership. Ethics 123(1), 32–60.
—. (2013). Self-Ownership and the Conflation Problem. In Simmons, M. (Ed.). Oxford Studies in Normative Ethics, Vol. 3 (pp. 98–122). Oxford University Press.
Vallentyne, P., Steiner, H., & Otsuka, M. (2005). Why Left-Libertarianism Is Not Incoherent, Indeterminate, or Irrelevant: A Reply to Fried. Philosophy & Public Affairs 33(2), 201–215.
van der Vossen, B. (2019). Libertarianism. The Stanford Encyclopedia of Philosophy. Hämtad (2021-06-10) från: https://plato.stanford.edu/entries/libertarianism/
