Författare: Jesper Ahlin Marceta

Jag har gått och tänkt på en replik som ekonomen Murray Rothbard skrev i American Economic Review på femtiotalet och som jag läste för några år sedan (1951b). Vem var repliken till? Vad handlade diskussionen om? Repliken visade sig vara riktad till en viss Mr. George J. Schuller som året innan hade recenserat Ludwig von Mises magnum opus Human Action (Schuller 1950). Jag gick tillbaka i tidskriften och läste recensionen. När jag läste vidare fann jag ett svar från Rothbard (1951a) och en slutreplik från Schuller (1951). I sin recension uttryckte Mr. Schuller bland annat välartikulerad kritik mot “praxeologin”, alltså von Mises mycket kontroversiella metod.…

Jag har fått frågan vad liberalismens likavärdesprincip innebär, efter att jag vid flera tillfällen har åberopat den mot högerpopulismen. Frågan kommer från intelligent och påläst håll, så ett standardsvar om alla människors lika moraliska värde räcker inte. Det är ett svar utöver dessa ord som sökes. Låt oss lägga den specifika frågeställaren åt sidan. Skepticism gentemot liberalismens likavärdesprincip återfinns på flera håll. Den här gången vill jag prata om en skepticism som är vanlig hos en viss typ av libertarianer som jag önskar att den etablerade politiska liberalismen fattade grepp om. Libertarianerna jag har i åtanke behöver ett namn som…

Idag fick jag den här frågan: ”Har du någon förklaring till varför vissa libertarianer stöttade Trump, eller hellre stöttade honom än Johnson?” Nej, men jag har en magkänsla. Trumps anti-etablissemangkampanj har tilltalat libertarianer vars politiska åskådning centreras kring libertariansk klassanalys. I korthet ser denna åskådning ut som följer. En samhällsgrupp har lyckats ta kontroll över statsapparaten och använder denna för att främja sina egna intressen. Till gruppen hör framför allt politiker, men också delar av näringslivet, journalistiken, akademin och andra i samhällets intelligentia. Gruppen, som kan kallas för härskarklassen, kontrasteras med en annan, som kanske kan kallas för medborgarklassen eller liknande och…

Stanley Milgrams lydnadsexperiment från 1961 (och en period framåt) är ett av historiens mest kända socialpsykologiska experiment. Det refereras ofta till som ett exempel på att människor är en slags lydnadsvarelser som är beredda att göra nästan vad som helst mot varandra. Man har till och med baserat en spelfilm på experimentet (6,6/10 på IMDb). Lydnadsexperimentet kan dock ifrågasättas på flera grunder. På Wikipedia nämns till exempel etiska aspekter, då det bland annat framkallade en “extrem känslostress” hos deltagarna. Men man kan också kritisera studiens kvalitet. Vilka slutsatser kan dras av experimentet? Den frågan engagerade (bland andra) Charles Helm och Mario Morelli redan på…

Sir G. E. R. Lloyd är professor i antikens filosofi och vetenskap vid Cambridges universitet. I sin mycket läsvärda filosofihistoriska bok The Ideals of Inquiry: An Ancient History försöker Lloyd att besvara tre frågor: Hur angreps den tidens problemställningar i Grekland, Mesopotamien, Kina och Indien? Vilka antaganden gjordes om undersökningsföremålen? Varför betraktades efterforskningarna som värdefulla? Bokens övergripande tes är att de politiska system som tänkare har verkat inom har haft ett stort inflytande på hur de bedrev sina undersökningar. Till exempel menar Lloyd att det antika Greklands demokrati främjade en viss typ av argumentation. I både politiken och rättsväsendet var stöd från majoriteten essentiellt. Den…

Som filosof får man inte sällan frågan vad det innebär. Vad gör vi filosofer? Mitt svar är ironiskt nog ganska filosofiskt: jag vet inte riktigt. Bara det senaste året har flera olika personer försökt att ge ett bättre svar. I augusti återfanns i Svenska Dagbladet recensionen “Vad gör egentligen en filosof hela dagarna?” och magasinet Modern Filosofi publicerade förra året artikeln “Vem får kalla sig filosof?” Svaret förblir detsamma. Ingen tycks veta vad en filosof är eller gör. Frånvaron av ett klart och tydligt svar är karakteristiskt åtminstone för den akademiska verksamhet som brukar kallas för “filosofi”. Kanske är det en bra definition: filosofer är sådana…

Filosofen G.A. Cohens essä Why not socialism? (Princeton 2009) betraktas av många som obligatorisk läsning för politiskt intresserade. Tunga namn inom filosofin som Hillel Steiner och Jonathan Wolff beskriver den med ord som “brilliantly”, “timely” och “disarming”. Själv är jag inte imponerad. Essän inleds med ett numera välkänt campingexempel. Vi ska föreställa oss en campingresa med nära vänner. Det gemensamma ändamålet med resan är glädje, njutning och för varje person att få blomstra lite grann som människa. På campingplatsen delar vi glatt med oss av stormkök, pulverkaffe och myggnät. “Ditt” och “mitt” uppgår i “vårt”. Egenintresset lämnar plats för gemenskapen. Campingexemplet ska illustrera socialism i liten skala.…

Det hör till politikers vardag att bli hårt pressade av journalister. Kritiska och intelligenta frågor ska besvaras på plats, inte sällan gällande sådant som ingen människa med rimliga förmågor är fullständigt insatt i: samhällets långsiktiga energibehov, nanoteknikens utvecklingskurva eller klausuler i internationella säkerhetspolitiska avtal från sextiotalet. En skicklig politiker måste därför inte bara vara tränad i sina ämnesområden utan även i att möta media. “Svara på de frågor du vill få och inte de du faktiskt får”, föreställer jag mig att politiker får höra av sina stallkamrater. “Följ inte journalisterna – led dem!” De som själva är eller har varit verksamma backstage i…

De pågående avslöjandena om skatteflykter har rört upp känslor hos många, men vissa i de mer principfasta liberala eller libertarianska lägren visar också en annan attityd. Skatteflykt, säger de, är ju bara att beskydda sin egendom från stöld. Jag sympatiserar generellt sett med den uppfattningen. Men, vilket måste hållas i åtanke, argumentet tappar mycket i vikt om den egendom som försvaras inte är rättmätigt ägd. Och det gäller inte sällan i fallet med den pågående skatteflykten. Värst av alla – jag antar nu libertarianska ståndpunkter – är politikerna. Deras förmögenheter är sannerligen inte deras, utan folkets. Näst värst är politikernas…

Den 1 november skrev jag som reaktion på Fredrik Virtanens gallimatias ett blogginlägg med titeln “So long sociala medier!” i vilket jag högt och klart deklarerade att jag skulle logga ut från sociala medier för gott: Varför ska jag varje dag frivilligt utsätta mig för ett bombardemang av sådan ofantlig dumhet? Det bara fortsätter att flöda. Så jag stänger av flödet. Kastar in handduken. Såhär i efterhand får jag väl åberopa inläggets brasklapp om att det var på grund av nikotinabstinens – jag slutade snusa sex dagar tidigare – som jag reagerade så starkt på Virtanens politik. Det blev aldrig…