Jag har bestämt mig för att lämna akademin. Det har inte varit ett lätt beslut. Jag vill berätta lite om hur jag har tänkt och vad som ligger bakom det. Det är en berättelse som handlar om villkoren i akademin och hur jag vill leva.
De flesta är medvetna om de tuffa villkoren. De vet att vissa lämnar akademin för att de inte vill arbeta under sådana förhållanden, liksom att andra lämnar för att de helt enkelt inte lyckas att etablera sig. Men för många består den kunskapen av siffror och abstraktioner. Det är ovanligt att akademiker ger personliga vittnesmål av sina upplevelser. Kanske kan min berättelse ge liv åt siffrorna och abstraktionerna så att de blir mer verkliga.
Jag vill också säga någonting till de vänner jag har fått genom akademin och de kollegor som har burit mig framåt. Det känns som att jag inte bara är skyldig dem ett stort tack för allt, utan också en förklaring till varför jag lämnar dem för att söka mig fram längs en annan väg. Så, till alla er: tack! Ni har varit fantastiska. Men nu måste jag gå vidare.
Villkoren i akademin
Tidigt i min forskarutbildning berättade en doktorandkollega att hen hade som mål att publicera två forskningsartiklar om året. Det var en ögonöppnare för mig. Jag hade inte varit medveten om hur viktigt det är för karriären att publicera mycket. Därtill visste jag inte att det finns få fasta tjänster i akademin och hade inte en aning om hur hård konkurrensen är om dem.
Jag kommer inte från en akademisk familj och hade inte en realistisk bild av den akademiska världen. Lärdomen slog mig hårt. Utan att gå in på detaljer kan man sammanfatta såhär: jag har haft ont i magen sedan 2015.
Akademiskt verksamma forskare och lärare arbetar under tuffa villkor. Det framgick bland annat tidigare i vår i en rapport från SULF. Alla citat nedan är från en artikel om rapporten i tidningen Universitetsläraren.
Svaren vittnar om en ständig kamp för att själv skapa sig en hyfsat trygg arbetssituation, vilket för många förblir ouppnåeligt. De intervjuade berättar om ständig stress, 55-timmarsveckor och en fritid som måste ägnas åt att skriva ansökningar för att få externfinansiering och därmed slippa bli uppsagd med kort varsel.
Under den första tiden efter disputation kan en forskare söka tjänst som postdoktoral forskare, så kallade postdok-tjänster. Det är tidsbegränsade fasta anställningar som är ungefär två till tre år långa. För karriärens skull är det bäst att göra (minst) en postdok i ett annat land, eftersom internationell erfarenhet värderas högt i branschen.
Men konkurrensen är hård. En internationell postdok i mitt fält som utlystes i våras hade 540 sökande. Tillkommer gör att universitetet inte erbjöd något bidrag eller stöd till medföljande familjemedlemmar. Vad skulle det ha inneburit för mig och min hustru om jag hade sökt och fått en sådan tjänst?
Även om resultaten av enkät och intervjuer inte är överraskande så kan det ju, för en utomstående, framstå som märkligt att universitetslärare och forskare har förutsättningar som, lite tillspetsat, kan jämföras med gig-ekonomins cykelbud.
Verkligheten för akademiker är att det kan dröja ett decennium efter disputation innan de är tillräckligt meriterade för att kunna konkurrera om en fast tjänst. Till dess behöver de finansiera sin forskning på annat vis. Det är vanligt att arbeta som lärare (utan fast tjänst) och samtidigt ansöka om externa forskningsmedel från till exempel Vetenskapsrådet.
Den som inte lyckas få externfinansiering kan få ”betala för sig” genom att ta sig an alltmer undervisning. Den cirkeln är svår att bryta eftersom undervisning ofta tar mer tid än vad som tilldelas och den som har hög andel undervisning varken har tid att forska eller att söka externfinansering och får allt svårare att meritera sig för forskning.
De projekt som beviljas till forskare tidigt i karriären är vanligtvis ungefär två till tre år långa. Därför kan juniora forskare behöva genomföra fyra-fem bra forskningsprojekt innan de är tillräckligt meriterade för att ha en realistisk chans att få en fast tjänst. Men det är inte lätt att erhålla forskningsmedel. Ofta beviljas ungefär fem till tio procent av ansökningarna. Många forskare måste ägna mycket tid åt att söka forskningsmedel de inte får.
Det är inte bara de starkaste ansökningarna som är framgångsrika. Ansökningarna granskas av oberoende expertkommittéer, men ingen är expert på allt. Därför är det inte alltid uppenbart för en granskare hur stark en viss ansökan är. Jag har till exempel fått toppbetyg på en ansökan vid ett tillfälle, men avslag för att det tilltänkta universitetet där jag skulle bedriva min forskning inte var bra nog, och bottenbetyg på samma ansökan vid ett annat tillfälle, eftersom granskaren då ansåg sig sakna kompetensen att bedöma mitt metodavsnitt.
Endast ett fåtal av enkätdeltagare och intervjuade anser att det är de som bäst förtjänar det som får sina ansökningar beviljade, också de som själva fått anslag relaterar det till tur.
Juniora forskare kan gynnas av att utveckla ett professionellt nätverk med mer seniora forskare för att lägga tyngd bakom sina ansökningar. Men det är en av flera faktorer som i praktiken innebär att de kan behöva avstå från att forska om frågor de själva anser är viktiga och intressanta.
… man väljer ”lågt hängande frukter” i stället för en originell forskningsidé.
Sådana är villkoren i akademin. Det är hård konkurrens under lång tid med otrygga arbetsförhållanden. Även om man gör allt “rätt” finns det inga garantier att man lyckas. Och inte ens om man lyckas är det säkert att man har möjlighet att arbeta med de problem man vill arbeta med.
När jag började doktorera trodde jag att det skulle räcka med att arbeta hårt. Det hade alltid fungerat tidigare. Jag vet nu att det var naivt, men då hade jag inga andra referensramar än dem jag fått från tillverkningsindustrin där jag jobbat förut. Så jag arbetade hårt. Väldigt hårt.
Är jag inte tillräckligt bra?
Jag tror att många som lämnar sin akademiska karriär upplever det som ett misslyckande, och att det kan betraktas så utifrån. Naturligtvis har jag känt så ibland. Men jag har nog inte misslyckats. Jag tror att jag har de förutsättningar som krävs för att göra karriär i akademin. Låt mig utveckla. Det är nämligen relevant även för den större berättelsen.
Jag disputerade för två år sedan. Utöver min avhandling har jag femton egenförfattade akademiska publikationer varav nio är referentgranskade forskningsartiklar i internationella facktidskrifter. Några av dessa tidskrifter är högt ansedda. Jag har presenterat min forskning vid internationella konferenser, arrangerat workshops med internationella deltagare och besökt Sciences Po – ett av Frankrikes främsta lärosäten – som gästdoktorand.
Jag undervisade mycket under min forskarutbildning. Redan de första månaderna föreläste jag regelbundet, vid några tillfällen inför över 200 studenter. Med tiden fick jag eget kursansvar för flera kurser och kursmoduler. Ansvaret innebar bland annat att jag bestämde kurslitteraturen och innehållet i examinationerna. Jag fick också förtroendet att utveckla ett humanioraspår för min kurs i forskningsetik, vilket tidigare inte fanns alls vid mitt universitet. Därtill har jag varit inbjuden som gästföreläsare vid flera andra universitet och högskolor.
Som jag ser saken antyder detta att jag har goda färdigheter och kompetenser inom akademins kärnverksamheter, alltså forskning och utbildning. Jag kan göra ett gott akademiskt bidrag.
Men framgång kräver också arbetsvilja. Det tror jag också att jag har. Jag skrev färdigt min avhandling ett år i förtid. Under den första tiden som doktorand var jag studentrepresentant i programrådet och under den sista tiden arbetade jag extra som redaktionsassistent vid en facktidskrift. Jag har gjort över sextio framträdanden i och bidrag till samhällsdebatten genom populärvetenskapliga och opinionsbildande artiklar, bokkapitel och föredrag.
Tillkommer gör att jag har grundat Svensk filosofi, en sajt som syftar till att synliggöra forskning och utbildning i filosofi genom populärvetenskapliga framställningar. Jag ingår fortfarande i redaktionen (och planerar att fortsätta med detta ideella engagemang). Slutligen har jag skrivit en monografi som sammanställer min forskning och placerar den i ett politiskt sammanhang.
Om jag verkligen ville skulle jag nog kunna ta mig igenom nålsögat och göra akademisk karriär. Jag har det som krävs. Men vill jag det?
Vad jag vill och inte vill
Jag har haft tur. Min hustru, som inte är verksam i akademin, fick en tjänst utomlands som var viktig för henne. Min dåvarande chef var väldigt tillmötesgående och stöttande. Han gjorde det möjligt för mig att flytta med min hustru och arbeta på distans, så att vi kunde bo tillsammans. När min anställning upphörde hade jag också turen att få ett stipendium så att jag kunde göra en postdok vid ett universitet i vårt nya hemland.
Men nu är min postdok slut och jag måste söka efter nya möjligheter. Jag vill inte arbeta i ett land eller stad som innebär att jag inte kan bo tillsammans med min hustru. Det krymper min arbetsmarknad till att nästan bara omfatta Stockholm och de universitetsstäder som ligger inom pendelavstånd.
Jag skulle kunna bygga vidare på det professionella nätverk jag utvecklade som doktorand. Det är en framkomlig väg, men den skulle innebära att jag måste forska om sådant som tyvärr inte längre ger mig samma drivkraft. Jag vill inte arbeta med något som inte känns stimulerande. Mitt jobb – de åtta (läs: tio till tolv) timmar om dygnet som inte är fritid – är för viktigt för mig.
Jag skulle också kunna fortsätta på den forskningslinje jag har utvecklat som postdok. Det skulle vara intressant och givande, men i stället osäkert: frågorna är mer originella och därför skulle jag behöva ha både tur och övertygelseförmåga för att få forskningsmedel. Och jag vill inte arbeta under otrygga förhållanden. Ska jag ha ont i magen i tio år till?
Därför lämnar jag akademin
Jag har tänkt länge och mycket på detta. För några månader sedan kom jag till insikt om att jag hellre arbetar med någonting annat utanför akademin än att fortsätta på en otrygg karriärbana inom den. Det känns inte bra, men det känns rätt. Jag hade gärna fortsatt forska. Kanske skulle jag ha kunnat bli riktigt duktig. Men det är inte värt priset.
När beslutet väl var fattat föll en sten från mina axlar. Jag mår bättre och tar lättare på livet. Efter många år har jag börjat fotografera igen. Vilken lycka!
Samtidigt har jag fått ett nytt perspektiv på akademin. Jag vet nu att de som har en framgångsrik forskarkarriär inte är de enda bra forskarna. De flesta akademiker når förstås över en tröskelnivå i kompetens och arbetsvilja. Men de har också ofta haft tur, tajming, passande familjesituationer, gynnsamma professionella nätverk och ett naturligt intresse för forskningsfrågor som premieras med forskningsmedel. Bland mycket annat.
Jag har också förstått bättre vad akademin har gett mig. Min utbildning och mina kollegor har utmanat mig att pröva mina mest grundläggande uppfattningar om hur människan, samhället och världen fungerar. Jag har fått lära mig att läsa, tänka, prata och skriva. Akademin har visat mig en verklighet jag inte visste fanns. För det är jag evigt tacksam.
Kanske återvänder jag till akademin i framtiden. Det är dock inte troligt: tar man ett “snedsteg” och lämnar forskningen tidigt i karriären är det oerhört svårt att komma tillbaka igen. Men man vet aldrig. Jag älskar akademin, även om kärleken inte är ömsesidig.
Nu ser jag fram emot att göra någonting annat. Jag vill jobba närmare samhällsdebatten och politiken. Jag vill ha spännande projekt och ta stort ansvar – det har jag visat att jag kan – och arbeta med både text, bild och ljud. Det här är inte dåliga nyheter. Det är början på någonting nytt.
