För fem-sex år sedan undervisade jag naturvetare och ingenjörer i grundläggande vetenskapsteori. En mycket lärorik erfarenhet. På ett av kursens seminarier, som hade utvecklats av mer seniora lärare än jag själv, skulle studenterna öva sina färdigheter i hypotesprövning.
Inför seminariet hade studenterna läst artikeln “Dowsing Along the Psi Track”, som är publicerad i en internationell facktidskrift. Författarna – två svenskar – presenterar i artikeln sin övertygelse att gömda eller försvunna föremål kan hittas med hjälp av slagruta.
Artikeln är ett exempel på pseudovetenskap. Författarna ställer upp tvivelaktiga hypoteser som sedan prövas med lika tvivelaktiga metoder. Resultaten som presenteras i artikeln har inte åstadkommits med vetenskapliga metoder och är därför inte tillförlitliga.
Studenterna hade till uppgift att formulera hypoteser och designa experiment för att pröva författarnas övertygelse: kan föremål upptäckas med slagruta? En bra och ofta uppskattad övning.
Men på seminariet skulle studenterna också förklara vad som var fel med artikelförfattarnas tillvägagångssätt, och det tyckte många var svårt. Det var ju i deras ögon så uppenbart – varför ens fråga?
Uppgiften hade ett tydligt syfte: studenterna skulle lära sig att även otillförlitliga påståenden måste utsättas för vetenskaplig prövning för att avfärdandet av dem ska vara tillförlitligt. Pröva riktigt, pröva sedan prövningen riktigt. Så fungerar vetenskap.
För att kunna avfärda artikelförfattarnas pseudovetenskapliga experiment var studenterna därför tvungna att ta dem på allvar. Var hypoteserna testbara? Vad var det exakta felet med den statistiska prövningen? Var författarnas tilläggshypoteser verkligen ad hoc?
De senaste veckornas debatt kring den svenska coronapolicyn har fått mig att tänka tillbaka på det där seminariet i vetenskapsteori. Vissa inlägg i debatten har nämligen varit otillförlitliga, liksom replikerna.
Politik är inte vetenskap. Därför är det inte rimligt att ställa samma krav på politiska debattörer som kan och bör ställas på vetenskapliga debattörer. Men även om ett slagkraftigt och vältajmat avfärdande av en meningsmotståndares argument i den politiska debatten kan vara ändamålsenligt – ur ett politiskt perspektiv – så gör det inte avfärdandet tillförlitligt. Det kan vara något att tänka på innan man delar vidare en rolig politisk burn på en meningsmotståndare.
