På söndag abdikerar drottning Margrethe II av Danmark efter 52 år på tronen. Det är en sorgesam händelse. Endast döden eller demensen borde skilja en monark från sin krona. I stället lämnar Margrethe tronen som om hennes levnadskall vore ett vanligt arbete, som om plikten gentemot nationen vägde lättare än pensionen.
Nordens republikanska föreningar tar förstås tillfället i akt. I en debattartikel i Sydsvenskan (6/1) skriver de att medborgarna i Danmark, Sverige och Norge “saknar inflytande över vem som är innehavare av det högsta offentliga ämbetet” och att länderna borde “ta de första stegen mot fullt ut demokratiska statsskick”.
Tretton gånger använder de ordet “demokrati”. Varje gång med bara en ytlig förståelse av vad det betyder.
Danskar, svenskar och norrmän har fullt inflytande över vem som är statschef – om medborgarna vill kan de välja nya ätter till tronerna, reformera monarkierna eller rösta bort alltihop. Vi är inte undersåtar i samma bemärkelse som fransmännen var innan revolutionen 1789, då vanliga invånare saknade offentlig makt. Till skillnad från dem äger medborgarna i dag sina politiska institutioner.
Det återspeglas inte minst i formella demokratimätningar. Danmark, Sverige och Norge placerar sig på plats sex, fyra och ett bland världens mest demokratiska länder.
Vi kan alltså välja bort monarkin. Men det vill vi inte. Enligt den senaste mätningen från SOM-institutet vid Göteborgs universitet är de svenska väljarnas förtroende för kungen stabilt – och stödet för republik lägre än vad det har varit på flera decennier. I Danmark och Norge är monarkins anhängare ännu fler.
De republikanska föreningarna engagerar sig i ett låtsasproblem. Samtidigt inser de inte vad de riskerar att förstöra.
I de stora revolutionernas kölvatten har den liberala demokratin etablerat sig som det enda rättfärdiga styrelseskicket. Det kan härledas till en central moralisk insikt: All politisk makt måste rättfärdigas gentemot individen. Medborgare har friheter och rättigheter, inte för att de har en viss hudfärg eller för att de tillber en särskild gud, utan för att de är enskilda människor. Individualismen är själva den stomme som den liberala demokratin bygger på och är avsedd att försvara.
Sedan 1700-talets frihetsrevolutioner har individualismen trängt in i Europas alla kulturer och institutioner. Där den råder har varje enskild människa betydelse: Hennes status som individ är erkänd.
Individualismen är mänsklighetens kanske viktigaste sociala och politiska framsteg någonsin. Det spelar ingen roll vilka föräldrar den enskilde individen har, eftersom hon bär sin status oavsett sitt genetiska eller kulturella förflutna. Man kan säga att individualismen är civilisationens höjdpunkt.
Men det är en höjdpunkt med baksidor. Där varje människa räknas som en egen individ blir hon avknoppad från all den tid som passerat innan hennes födsel, från alla de generationer som föregått henne. Individen existerar i ett historiskt vakuum. Hon är som en bildruta som klippts ut ur en serie, så att hon inte längre kan sägas höra hemma i en sammanhängande filmsekvens.
För att vi som enskilda människor ska hålla ihop behöver vi någonting som binder oss samman. Kungahuset fyller den funktionen – utan att ha en formell politisk makt som måste rättfärdigas gentemot individen.
Huset Bernadotte är en länk mellan dagens och gårdagens svenskar. Kronan är en gemensam referenspunkt som vi alla har samma relation till, oavsett vilka vi är eller vid vilken tidpunkt vi lever. Den förkroppsligar nationens förflutna, som en levande manifestation av vårt ursprung: Våra förfäders arv i kött och blod.
Monarkin bidrar till att hålla ihop individer över tid, som pärlor på ett radband genom historien. Varje svensk är en pärla på kungahusets tråd.
Det bandet vill republikanerna klippa. Deras ideal frilägger samtiden från historien, så att ett kontinuerligt förlopp förvandlas till en serie av varandra oberoende händelser – lika omöjliga att förstå som en sida text som rivits ur en bok.
Republikanerna tror att svenskarna i stället kan länkas samman genom en president, en politiskt vald representant. Därmed bortser de helt från en annan kraft som liksom historiens naturliga gång sliter i det individualistiska samhället.
Forskning visar att svenskarnas förtroende för samhällsinstitutioner har blivit mer politiserat: Förtroendet för exempelvis polisen eller skolan blir alltmer styrt av medborgarnas ideologiska hemvister och partisympatier, och mindre styrt av hur väl institutionerna fungerar och sköter sina uppgifter. Medborgarnas politiska uppfattningar präglar deras omdömen om opolitiska institutioner.
En hypotetisk svensk president skulle naturligtvis inte vara undantagen. Hens politiska motståndare skulle komma med okväden, liksom att medlöparnas spinndoktorer skulle lyfta hen till skyarna.
Presidenten skulle aldrig kunna få samma breda stöd eller nå samma höga värdighet som en monark. I republikanernas Sverige skulle statschefen vara lika nedsmutsad som vilken politiker som helst.
Det individualistiska samhället behöver en representant för nationen som inte blickar fyra år framåt i tiden, utan fyrtio. I monarkin har medborgarna en institution som inte rubbas av flyktiga och övergående händelser: Kungahuset lever inte från mandatperiod till mandatperiod, eller från kris till kris. Tronen står stadig.
