Igår släppte Timbros webbtidning Smedjan den fjärde och avslutande delen i reportageserien Fredrik Segerfeldt granskar vänstern: “De fina forskarna“. Jag sympatiserar ofta med Fredrik Segerfeldt och uppskattar hans röst i debatten. Fast den här gången tycker jag att han inte har tänkt tillräckligt försiktigt.
I sin text påstår Segerfeldt (1) att toleransen för vänsterns våldsideologier är stor inom akademin, och (2) att vänstervåld och kommunistiska regimers brott förskönas eller tonas ned av akademiker med tillträde till offentlighetens finrum. Båda kan säkert stämma, men Segerfeldt lyckas inte med att visa det.
Det första påståendet att toleransen för vänsterns våldsideologer är “stor” kräver utveckling och jämförelse. Vad menas med “stor”? Stor i förhållande till hur toleransen gentemot densamma var förr i tiden, eller kanske stor relativt den danska eller kanadensiska toleransen för vänsterns våldsideologier? Är toleransen stor i förhållande till den övriga befolkningens?
Segerfeldt vill jämföra. Som motpol till vänsterextremismen väljer han Sverigedemokraterna och en hypotetisk person som stödjer chilenska diktatorer. Segerfeldt kastar toleransen för två extrema alternativ i var sin vågskål och läser av mätaren. Men det betyder inte att poängen är rodd i hamn. Det enda som finns att lära är att det ena är större än det andra, och det är en helt annan kunskap än den som Segerfeldt vill etablera.
Påståendet är att toleransen för vänsterns våldsideologier är stor inom akademin, inte att den är större än toleransen för högerns diton.
Allt vi har att gå på är en lista över akademiker som – om den stämmer – visat tolerans för vänsterns våldsideologier som Segerfeldt har satt ihop. Här är den:
- Sven-Eric Liedman avfärdade Solzjenitsyn som en pajas i rädsla för att dennes avslöjanden skulle försvåra för kommunismen i Sverige.
- Kjell Östberg är medlem i Socialistiska partiet (SP) och flitig skribent i partiets tidningar.
- Tobias Hübinette är en flerfaldigt dömd våldsbrottsling och har en bakgrund i AFA.
- Edda Manga, som har en bakgrund i kollektivet Raspen, krävde på Facebook en staty på Norrmalmstorg över den ökände våldsbrottslingen Clark Olofsson.
- Mattias Gardell, som är gift med Edda Manga, har varit med i AFA.
- Mats Deland lät AFA skriva ett kapitel i antologin Brunt!.
- En doktorand, tillika aktiv med eller i AFA, slog en vän med en fjäderbatong för att vännen var moderat.
- Pia Laskar förberedde en kidnappning av det socialdemokratiska statsrådet Anna-Greta Leijon och dömdes till fängelse för det.
- Rodney Edvinsson “tycker att det är rätt att använda påkar mot poliser”.
- Daniel Strand kallar ”utförsäljningar” samt ”sjunkande skolresultat och växande klyftor” för ”strukturellt våld”.
- Majsa Allelin, en av huvudfigurerna i föreningen Pantrarna, tycker att de sociala skillnaderna i Sverige är ”strukturellt våld” och skrev under en debattartikel i DN i protest mot Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet.
- Patricia Lorenzoni, också med bakgrund i Edda Mangas kollektiv Raspen, skrev under samma debattartikel.
- Marcus Herz tycker att ”upprätthållandet av den liberala demokratin in absurdum naturligtvis [är] lika fanatiskt som någon annan politisk idé…” och “den liberala demokratin använder exempelvis ofta sitt eget styrelseskick till förtryck, våld och ett upprätthållande av ojämlika maktrelationer”.
- Joakim Ekman, Adrienne Sörbom, Håkan Thörn, Mattias Wahlström och Magnus Wennerhag protesterade i en debattartikel i DN mot regeringens ”Utredning om ett effektivare arbete för att förebygga våldsbejakande extremism”. Senare skrev de en “ilsken artikel” om Uppdrag granskning, och tillsammans med tio andra forskare ytterligare en debattartikel i DN mot regeringens utredning.
- Måns Lundstedt representerade Allt åt alla i offentligheten.
Visar listan på “stor” tolerans för vänsterns våldsideologier? Hur stor? Jämför med en tänkbar lista över akademiker som tolererar den liberala demokratin. Är Segerfeldts lista lång eller kort i jämförelse med den?
Segerfeldt påstår vidare att vänstervåld och kommunistiska regimers brott förskönas eller tonas ned av akademiker med tillträde till offentlighetens finrum. Detta kan han påvisa i enskilda instanser: varje rad i hans lista är, om de tolkas till Segerfeldts fördel, ett exempel på det. Men enskilda förekomster är ointressant. Segerfeldts påstående gäller ett återkommande mönster.
Återigen saknas relevanta jämförelser. Vi får exempelvis inte veta hur vanligt det är att vänstervåld och kommunistiska regimers brott fördöms av akademiker med tillträde till offentlighetens finrum. En samling datapunkter – som Segerfeldts lista – förblir just en samling datapunkter till det att deras relation till varandra och till omvärlden förklaras, samt att denna förklaring har jämförts med andra förklaringar och visats vara den starkaste.
Slutsats: inget av Segerfeldts två påståenden bär stöd i texten.
Ett försvar skulle kunna vara att reportageserien ska läsas som helhet: “Dessa fyra artiklar har visat hur vänsterextremism särbehandlas positivt i svensk offentlighet”, skriver Segerfeldt. Men de påståenden som görs i texten jag har läst och kommenterat här presenteras som oberoende av tidigare reportage.
Ett annat försvar skulle kunna vara att påståendena görs i ingressen, inte i löptexten, och att det är redaktionen på Smedjan som har gjort sig skyldig till grova övertolkningar. Då måste förstås min argumentation justeras.
Ytterligare ett försvar som liknar ett författaren har åberopat i ett annat sammanhang är att texten inte har som ambition att vara vetenskaplig. Kanske inte. Men den borde ha som ambition att vara tillförlitlig.
