För oss inom akademin är nog författaren och journalisten Magnus Linton mest känd för sin anställning som “husförfattare” på Uppsala universitet, där han under en tid försökte att piska fram lite liv och lust i forskarnas platta och grådaskiga textproduktioner.
Jag vet inte om projektet var lyckat, men efter att ha läst Lintons bok Text & stil tvivlar jag åtminstone inte på att han kan det där med text.
Boken riktar sig till dem som skriver facklitteratur och vill göra det bättre. Alltså såna som jag. Linton diskuterar egenskaper hos välskrivna texter, som exempelvis rytm, nivå och stil. Han ger också en del praktiska tips som hur man som skribent ska föreställa sig läsaren, pitcha sina texter för redaktörer och hur man “gör bok”.
Text & stil är onekligen en bra bok. Den är sprängfylld med nyttigheter för den som vill lyfta sina texter till en högre nivå. Men jag har två skeptiska tankar som jag tror att flera läsare önskar ta del av.
För det första tror jag att Lintons bok passar bäst för dem som vill skriva för en bred publik. I historieämnet, till exempel, är böcker skrivna för den intresserade allmänheten forskningsmeriterande. Historiker som vill skriva bättre bör därför närläsa Text & stil, men för andra riskerar bokens tips att stjälpa snarare än hjälpa.
Det är nämligen inte nödvändigtvis bra att forskningstexter är fyllda med liv och lust, av ungefär samma skäl som att det inte alltid är bra att instruktionsmanualer till tvättmaskiner är det. Forskningstexter och instruktionsmanualer tjänar ofta sitt syfte bäst om de är torra som fnöske, så att informationen de ska förmedla inte fördunklas av estetiska hänsynstaganden: ett, två, tre – så är det med det.
Detta tror jag att de flesta forskare som ibland måste läsa tio forskningsartiklar om dagen flera veckor i sträck håller med om. För dem är forskningstexter yrkesmaterial, inte nöjen.
För det andra saknar jag i boken ännu mer praktiska tips än “tajta till texten genom att ta bort överflödiga ord” eller “läs texten högt så känner du rytmen i den”. Jag vill inte bara veta hur mina texter ska bli bättre, jag vill veta hur jag kan bli en bättre skribent! Låt mig förklara.
Hockeyspelare blir bättre hockeyspelare genom att åka skridskor, skjuta och passa. Vad kan skribenter göra för att bli bättre skribenter? Skriv skit, sa min gamle skrivlärare Lennart Göth. Skriv tre sidor om det trasiga hörnet på ditt skrivbord och släng texten när du är klar. Skriv om Härnösand. Skriv när du är full, skriv uppochner, skriv som om du var Claude Monet och vaknade en morgon och upptäckte att du blivit färgblind under natten. Skriv skit!
Sådana praktiska tips, eller ska vi kanske hellre kalla det för övningar, får inget utrymme alls i Text & stil. Det är synd, för jag tror att många akademiker hade blivit bättre skribenter om de ibland tog ett steg utanför sina bubblor och betraktade sitt skrivande som något mer än bara en del av yrkesverksamheten. Som en konst.
Jag hoppas dock inte att mina två skeptiska tankar får någon att avstå från att läsa boken. Den borde nämligen läsas. Men håll i minnet när ni läser Text & stil att den inte säkert är tillräcklig för att göra er till bra skribenter. För detta ädla ändamål krävs ofta också andra insatser.
Linton, M. (2019). Text & stil. Om konsten att berätta med vetenskap. Natur & Kultur.
