Vänsterns strategi i valkampanjen 2014 var tydlig. Budskapet att Sverige hade “gått sönder” skulle hamras in. Såhär lät det från Aftonbladets politiska sidor:
Våra system spricker och rostar sönder… Rösterna höjs först när kollapsen är nära.
– Eva Franchell, Aftonbladet 6 juni 2014
Högern blir som allra argast när man påpekar att något håller på att gå sönder i Sverige. De tycker att det är att överdramatisera.
– Karin Pettersson, Aftonbladet 2 september 2014
”Är allt bra som det är i Sverige, eller har något gått sönder?” Bortom alla utspel och vad som tyckts som två opinionsmätningar i minuten har detta varit huvudfrågan i valrörelsen.
– Katrine Marçal, Aftonbladet 14 september 2014
Det sista publicerades på valdagens morgon. Sveriges trasighet var huvudfrågan, sa man. Men varför? För att tågen inte gick riktigt i tid. Sjukpenningen var tidsbegränsad. Skatten var bara världens tredje högsta.
Idag, drygt ett år senare, söker 2 000 människor om dagen asyl här. Det är en flyktingkris av här aldrig tidigare skådad omfattning. I förra veckan sa migrationsminister Morgan Johansson att “gränsen är nådd”. Utrikesminister Margot Wallström kallar det för en “systemkollaps”.
På Aftonbladets ledarsida länkar man nu till en artikel på Politism – Aftonbladets klicksyster – med den ironiska rubriken “Fem tecken på nationens undergång”:
Välfärdskollaps, systemkollaps, ohållbart läge, djup kris och till och med NATIONENS UNDERGÅNG inom en generation. Så låter det just nu, överallt, som om vi i Sverige var särskilt illa rustade att möta flyktingkrisen.
– Erik Rosén, 10 november
På en annan ledarsida menar man att “opinionsbildare och partier till höger på den politiska skalan” är skyldiga till att orden har tappat sina värden:
Upprepar man “katastrof” och “undergång” och “kollaps” tillräckligt många gånger så dröjer det inte länge förrän allmänheten får en molande känsla av att det nog ligger något i domedagsretoriken.
– Lilian Sjölund, helahälsingland.se 9 november
Det politiska språkbruket har de senaste åren varit bortom alla rimliga gränser. Och utan ett rimligt språk kan man inte föra sansade och givande politiska diskussioner. Det är dags att ta ansvar för det politiska språket.
