Jag brukar avhålla mig från att skriva omedelbart efter svåra händelser. Dels för att jag så lätt låter mitt förnuft dras med i känslorna, vilket oftast inte leder till något bra, och dels för att jag sällan brukar ha något meningsfullt att uttrycka i stunden. Men idag vill jag skriva. Sedan ska vi tända ljus i kyrkan.
Någon timme innan terrorattacken promenerade jag och min sambo från söder in mot stan, med utsikt över Mälartorget och Riddarholmen. Vi pratade om Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad: “Stad serverad på silverbricka, framsträckt som gåva.” Vi såg och njöt av en drömsk optimism.
Just när vi kom hem till vår lägenhet i Sollentuna såg vi det i sociala medier. “Det har hänt något.” Nyheten rullades ut i skärpt allvarsamhet. SMS:ade våra familjer: “Möjlig terrorattack i Stockholm. Vi är hemma och mår bra.” Krisinformation.se. Twitter. Extrasändningar i public service. Rädsla.
Sinnet ska förankras i bekräftade uppgifter medan de obekräftade virvlar runt. Skottlossning på Fridhemsplan; människor instängda i tåg på centralstationen; det brinner i city. De få saker man vet är värdefulla när det är så mycket man inte vet. Stad serverad på silverbricka, vi är hemma och mår bra. Förvirring.
Allteftersom börjar man greppa situationen (åtminstone ens egna). Vad ska vi göra nu? Jag vill hyra en bil, kanske kan vi hjälpa till på något sätt. Men vi hittar inte i Stockholm, åker ju bara kollektivt. Så vi gör tacos. Inte som om ingenting hade hänt, men det var planen och planer som kan följas bör följas. Aldrig förr har så många blandade känslor rymts i en tortilla. Maktlöshet.
Ser på TV och följer både gammal- och nymedia. Alla andra tycks känna ungefär samma sak som vi. Samhörighet. Vissa har arbetsuppgifter att utföra. Svågern som är polis jobbar övertid, sannolikt utan att behöva bli tillfrågad. Frivillig vårdpersonal strömmar till sjukhusen och statsministern talar: “Ni kan inte styra våra liv. Ni kommer aldrig någonsin vinna.” Stolthet.
En vän skriver på Facebook att det som hänt ska skyllas på “Refugees Welcome och vänsteridiotin”. Det är “orsak och verkan”. Vrede. Förbannad jävla vrede.
Rimliga kommentatorer säger att det här kommer att bli vad vi gör det till. Terroristen kan inte avgöra vad attacken har för betydelse – det bestämmer vi. Jag känner en viss förhoppning, även om jag väntar på att känslan ska slå ut i blom. Men jag ska inte tvinga ut sorgen. Den måste få ha sin plats.
Jag kan inte säga någonting förnuftigt om det här. Inte än. Jag försöker bara att uttrycka mina känslor. Men jag hyser en slags tillit till demokratin och till Sverige. Vi har nu sett att myndigheterna kan reagera både snabbt och effektivt. Stockholm kommer bara att serveras på silverbricka till oss som bär på fredliga drömmar. Det är vår stad, i vår tid. Kärlek.
