Det hör till politikers vardag att bli hårt pressade av journalister. Kritiska och intelligenta frågor ska besvaras på plats, inte sällan gällande sådant som ingen människa med rimliga förmågor är fullständigt insatt i: samhällets långsiktiga energibehov, nanoteknikens utvecklingskurva eller klausuler i internationella säkerhetspolitiska avtal från sextiotalet.
En skicklig politiker måste därför inte bara vara tränad i sina ämnesområden utan även i att möta media. “Svara på de frågor du vill få och inte de du faktiskt får”, föreställer jag mig att politiker får höra av sina stallkamrater. “Följ inte journalisterna – led dem!”
De som själva är eller har varit verksamma backstage i politiken är sannolikt i högre grad än andra medvetna om sina kollegors prövningar inför media. “Det gjorde hen bra”, säger de också om politiska motståndare när dessa skickligt parerar kritiska frågor. “Snygg manöver.”
Jag har sett den typen av meta-kommentarer senast idag med anledning av Gustav Fridolins medverkan i SVT i morse, då partiledaren och ministern kommenterade skandalerna inom Miljöpartiet. Denna gång av en ex-politiker som numera knäcker extra i social media som en slags objektiv sportkommentator helt utan eget intresse i sakfrågan.
Jag noterade först sportkommentatorsyndromet i den senaste valrörelsen. Efter partiledardebatter fick experter i olika områden – statsvetare, åsiktsjournalister och retoriker – ge sin syn på det som utspelat sig. Debattens vinnare skulle utses. “Vadå vinnare?” tänkte jag. “Jag vill veta vem som har rätt!“
Men substantiella frågor om rätt och fel sågs inte som viktiga. Fokus låg på vem som gynnades av vad. SVT hade till och med placerat en statsvetare med tidtagarur i vad som såg ut som en liten garderob och gett denne uppgiften att hålla ordning på vilka partiledarna riktade sitt ris eller ros till. Hellre än att utvärdera vad deltagarna sa mättes minutiöst hur mycket utrymme de fick. Eller tog. Det är gynnande för en politiker att ta plats.
Jag tror att sportkommentarsyndromet är dåligt. De som utanför vetenskapen kommenterar politiken gör det som deltagare – inte som åskådare. Och det är fel att försöka framstå som någonting annat.
Kommentatorer borde sluta med att bedöma hur skickliga politiker är på att parera kritik och att inför publik uttolka vilka väljargrupper politikerna försöker att charma eller blidka. Det är till exempel i sammanhanget ointressant vilka parlamentariskt strategiska manipulationer Gustav Fridolin ägnar sig åt i SVT:s TV-soffa. Fokusera i stället på innehållet i det han säger. Har han rätt eller har han fel ? Mot vilka grunder? Det är sådana substantiella frågor väljare borde höra debatteras.
