Nyliberalismen är död. Det var självförvållat, och inte en dag för sent. Payam Moula gör i sin debattartikel i Expressen Kultur (7/2) en filosofisk tolkning av samtiden som påbjuder replik. Den liberala individualismen måste försvaras.
Redaktören för den socialdemokratiska tidskriften Tiden menar att decenniet vi just lämnat ”är ett där (ny)liberalismen slutligen dog, såväl politiskt som intellektuellt.” Groteska ojämlikheter och stora orättvisor, blandade i en ”giftig cocktail”, har gett upphov till ”det legitima missnöjet mot samhällsutvecklingen, politiken och etablissemanget”.
Det finns naturligtvis mycket att säga om denna analys. Men Payam fokuserar i sin text framför allt på den liberala individualismen, som han påstår är i grunden felaktig och destruktiv.
Enligt denna människosyn är nämligen människan en social atom, helt isolerad från andra. Den tar ingen hänsyn till att människan är ett socialt djur eller att exempelvis ensamhet är dåligt medan vänskap är gott. Ideologins själva människoidé är fel. Den separerar människor och leder till att gemenskap, kultur och samhälle bryts ned.
Därför borde arbetarrörelsen nu, i ”vår kris”, välja ett annat sätt att se på människan som är naturligt och leder till det goda livet och det goda samhället. Payam skriver aldrig ut vad detta innebär.
Underlåtelsen att förklara vad han faktiskt menar har Payam gemensamt med vissa av de åsiktsvänner han hänvisar till – kanske för att alternativen till liberal individualism under normala omständigheter är skrämmande.
Till att börja med är Payams teori om en atomistisk individualism mycket gammal. Den är också en nidbild. Redan på 1930-talet skrev individualisten John Dewey att socialt och kulturellt isolerade individer är ”monstrositeter”. Ett årtionde senare skrev Friedrich A. Hayek att kritiken är ”den löjligaste av alla missförstånd”, eftersom individualister i själva verket utgår från människor ”vars hela natur och karaktär bestäms av deras existens i samhället.”
Visst finns det liberaler som har den människosyn som Payam tillskriver alla liberaler, men de är få. De flesta återfinns nog i olika ungdomsförbund där de härjar ideologiskt på mötena medan de andra medlemmarna suckar uttråkat. Idén att människan är en social atom har ett mycket litet stöd bland liberaler både i politiken och i filosofin. Den är inte som Payam påstår “dominerande”.
Den nidbild av individualismen som Payam lägger fram är lömsk. Dels för att den tillskriver liberaler uppfattningar de inte har, vilket är ohederligt, men också för att den döljer individualismens förtjänster.
Individualism är uppfattningen att individer förtjänar uppmärksamhet och att de har ett särskilt högt värde relativt andra moraliska hänsynstaganden, som exempelvis gruppens intressen. I min och många andras mening hör ideologins politiska och sociala genomslag till människans främsta bedrifter – att jämföra med jordbruket och den vetenskapliga revolutionen.
Vår historia kan belysa något av individualismens värde. Innan individualismen slog igenom i Sverige delades folket in i sociala grupper som adel, präster, borgare och bönder. Människor var sociala, politiska och rättsliga subjekt i kraft av att vara gruppmedlemmar – inte egna människor. I stället för individskap var det grupptillhörighet som bestämde hur den enskilde människan skulle förhålla sig till gruppen och till andra. Individualismen har bidragit till att bryta denna sociala determinism, i vilken människans öde bestämdes helt av sociala och ekonomiska omständigheter.
Under 1900-talet har individualistiska idéer legat till grund för exempelvis särbeskattningen, vilket frigjorde många kvinnor från en förutbestämd social funktion i familjen. Individualismen motiverar idag allt från att den enskilde ska ha rätt att besluta över sin egen vård – i stället för att familjen eller familjeöverhuvudet bestämmer vilka medicinska behandlingar hen ska genomgå – till insatser för att motverka framväxten av lokala klansamhällen.
Även kritiker instämmer i många av individualismens förtjänster. Charles Taylor, som är en av filosoferna Payam nämner i sin artikel, menar till exempel att individualismen har gett människor en rätt att välja sina egna livsmönster med sina egna samveten och övertygelser. Förut var människan ofta låst på en viss plats i en viss roll som det var nästan otänkbart att avvika från, men nu är hon befriad.
Karl Marx, för att fortsätta med filosofer som Payam tar upp, menade att historiens utveckling är i riktning mot individualisering – och att detta är gott. Individualitet, enligt Marx, gäller den utsträckning som människan har förverkligat sin potential och blivit en fri och kreativ individ i samhället. I historieutvecklingen förvandlas människor till individer i takt med att de får en ökad kontroll över sin sociala existens. Kommunismen, menade Marx, är individualiseringens slutstation där människan har blivit fullständig.
Individualismen har fler förtjänster och försvarare. Den socialistiske och liberale filosofen John Stuart Mill menade att individualismen låter människan blomstra och enligt vår samtide filosof George Kateb innebär individualism mer uttrycksfullhet, mottaglighet och känsla av liv. Det finns också forskning som tyder på att individualistiska normer främjar demokrati och ekonomisk tillväxt, underlättar hanteringen av gemensamma resurser (vilket förstås är centralt ur miljö- och klimatperspektiv) och gynnar jämställdhet mellan könen.
Få filosofer och samhällstänkare skulle idag försvara atomismen, alltså den nidbild av individualism som Payam är den siste i en lång rad att upprepa. Dagens individualister diskuterar i själva verket just det Payam hävdar att individualismen saknar: hur människan är socialt situerad och vilken effekt detta har på henne.
Bland de forskningsproblem som individualister ägnar sig åt inom akademin återfinns exempelvis vad som gör en människa till kompetent att bestämma över sig själv i riskfyllda situationer, givet att riskerna åtminstone delvis är avhängiga sociala faktorer, och hur den sociala inramningen av en faktauppgift påverkar hur den uppfattas. Bara de senaste femton åren har starka teorier om individen som socialt och kroppsligt konstituerad utvecklats av filosofer som John Christman och Rachel Haliburton.
Mycket av de individualistiska filosofernas idépaket återfinns också i vår vardag. Själva de friheter som våra liberala demokratier skyddar värnar just individualismens värden – individualitet, uttrycksfullhet, egenmakt och så vidare. I Sverige förespråkar till exempel liberala individualister en individualisering av föräldraförsäkringen, bland annat eftersom de menar att det är svårt för enskilda människor att göra livsval helt oberoende från de olika sociala förväntningar som påverkar deras beslut.
Det är därför av många skäl synd att redaktören för en socialdemokratisk idétidskrift lägger individualismen i en vågskål och uppmanar arbetarrörelsen att göra ett val.
Payam argumenterar med stöd i bland annat den konservative politiske teoretikern Patrick Deneens teorier för att arbetarrörelsen borde främja ”traditioner och annat som stärker gemenskap”. I den av Deneens böcker som Payam hänvisar till argumenterar Deneen mot social rörlighet och för ett återvändande till social determinism. Deneen menar att riktig pluralism uppstår först när människor begränsas till att leva i de geografiska och sociala sammanhang där de är födda.
Vidare söker Deneen ett frihetsbegrepp ”som är förenligt med auktoritet”, vilket skulle göra det möjligt att nåla fast människor socialt och samtidigt hävda att de är fria. Men en idé om frihet som förenligt med auktoritet betyder i själva verket bara auktoritet.
När Deneens bok släpptes på ungerska bjöds han in av Viktor Orbán – som året innan förbjöd genusvetenskap vid landets universitet – för ett offentligt möte. De två enades inför kamerorna om att att framtiden vilar på “nationella och familjevärderingar snarare än på liberalism”. Det är i ljuset av detta man bör läsa Payams pitch för sin artikel i Expressen Kultur, nämligen att den moderna liberalismen är en “sjukdom” som “har spridit sig som en cancer” och “ska utrotas”.
Payams angrepp på “den liberala människosynen” leder inte till ett utan till två val för arbetarrörelsen, nämligen följande.
Det går att bevara befintliga sociala strukturer, som den konservative Deneen vill, eller verka för att förbättra dem och skapa nya, som de progressiva individualisterna vill. Väljer arbetarrörelsen en konservativ eller en progressiv linje? Svaret gör skillnad för exempelvis om föräldraförsäkringen borde individualiseras: en konservativ arbetarrörelse främjar inte feminismen.
Vidare kan människor antingen frigöras från de sociala strukturer som gör att deras liv följer en förutbestämd bana, vilket individualister förespråkar och svenska socialdemokrater tidigare har verkat för, eller så kan de tryckas tillbaka in i dessa strukturer. Vad väljer arbetarrörelsen: frihet eller auktoritet?
Jag har tidigare argumenterat för att individualismen kan förena liberaler och socialister i kampen för att befria människan från social och historisk determinism. Tillsammans borde vi förändra de villkor som inskränker på hennes möjligheter att skapa sitt eget liv. Payams uppfattning tycks vara den rakt motsatta, vilket är mycket beklagligt.
