Det finns en sak, tycker jag, som särskilt urskiljer en god debattör: denne gör sig tillgänglig för kritik. Med det menar jag att hens teser, påståenden och slutsatser är möjliga att bemöta. Kanske låter en sådan tillgänglighet självklar – allt går ju att bemöta – men vi gömmer oss nog alla för kritik emellanåt. Genom att på olika vis minska våra åsikters träffytor kan vi dra felaktiga men för oss själva bekväma slutsatser. Jag ska här nämna tre knep som debattörer använder för att bli otillgängliga för kritik.
Det första knepet är att som debattör använda källor som inte är tillgängliga för åhöraren eller läsaren. Det såg vi bland annat prov på i utfrågningen av partiledarna inför valet i september. Anna Hedenmo och Mats Knutson grillade Jimmie Åkesson med siffror som bara SVT hade haft tillgång till. Just den gången innebar det att journalisternas knivskarpa frågor rann av Åkesson som vatten på en gås – han behövde inte ta ställning till kritiken eftersom han omöjligtvis kunde veta vad som föranledde den. Varje seriös debattör borde använda öppna och redovisade källor.
Ett andra knep är att vara medvetet vag. Man kan bygga en hel åsiktsdeklaration med vaga begrepp som “rik” och “bra”. Eftersom sådana ord tilldelas en innebörd först när de sätts i en kontext kan man som vag debattör justera sina ståndpunkter utefter kritiken man får. Politiker är experter på vaghet. En bra politiker “glider undan” även de skarpaste reportrarna genom att bädda in sig i vagheter. Om man vill göra sig tillgänglig för kritik måste man vara tydlig med vad som avses och inte gömma sig bakom tolkningsberoende vagheter.
Det sista knepet är att göra oantastliga antaganden, vilket bland annat var de gamla marxisternas paradgren. “Kapitalismen gör människan ond och egoistisk”, skulle Karl Marx ha kunnat säga, “men i det kommunistiska samhället är hon frigjord.” Genom att anta att kommunismen innebar människans frigörelse blev artonhundratalets marxister otillgängliga för kritik. Allt ont var kapitalismens fel och kritikerna förstod inte det eftersom de tänkte kapitalistiskt. På ett snarlikt sätt återanvänder i dag “nyvänstern” sina egna antaganden som slutsatser. Vissa normer råder och kritik mot nyvänstern är ett uttryck för dessa normer: “du kritiserar min politik för att du är man eller heterosexuell eller vit eller så är du förledd av vita heterosexuella män att göra så – vilket bevisar att jag har rätt”.
Genom att vara tillgänglig blottar man sina svagheter för kritiker, vilket ger en möjlighet att förkasta det som är fel eller anamma och förfina det som är rätt. Därtill bidrar man till att kontinuerligt höja nivån på det som diskuteras, vilket borde ligga i allas intresse. Sådan tillgänglighet är en grundpelare inom akademin och borde vara det också i samhällsdebatten.
