Min forskningsartikel “What Justifies Judgments of Inauthenticity?” publicerades i veckan i den filosofiska facktidskriften HEC Forum. Artikeln är den andra jag skriver om autenticitetsbegreppet (här är en länk till den första). Med autenticitet menas här att vara “genuin”, “sann mot sig själv” eller liknande.
Problemet jag skriver om i båda mina artiklar gäller autenticitet i beslutsfattandet, eller mer specifikt autentiska begär. Med “begär” menar jag och andra filosofer i det här sammanhanget det mest grundläggande elementet i vanligt beslutsfattande, en basal viljeriktning som påverkar en människas beslutsprocesser.
Ett paradigmexempel som ofta används i den fackfilosofiska litteraturen för att illustrera autenticitetsrelaterade problem är personer som lider av anorexia nervosa och som fattar vårdbeslut som är skadliga i någon bemärkelse. Det kan till exempel gälla en anorektiker som säger att hon hellre dör än går upp i vikt, och som därmed avstår från vårdinsatser som annars vore bra för henne.
När sådana fall uppstår är det viktigt att undersöka huruvida personen är beslutskompetent. Med “beslutskompetens” menas att man kan förstå information om ens egen situation, att man kan resonera kring vad olika vårdalternativ innebär, och så vidare.
Ibland är anorektiker beslutskompetenta när de ger uttryck för viljor som är skadliga. Därför har psykiater, filosofer och andra analyserat sådana vårdbeslut i termer av autenticitet. Frågan de ställer sig är: Ger personen uttryck för ett autentiskt begär?
För att besvara den behövs en teori om vad det innebär för ett beslut att vara autentiskt. I min första artikel samlar jag olika teorier som är avsedda att skilja mellan autenticitet och inautenticitet i en taxonomi som organiserar teorierna efter typ och klass. Mot denna systematisering argumenterar jag för att ingen typ eller klass av autenticitetsteorier ger upphov till enkelt observerbara konsekvenser. Kort sagt visar jag att det är svårt – i titeln säger jag något för starkt “omöjligt” – att avgöra huruvida någon annans begär är autentiska.
Det är detta problem jag tar mig an i min andra artikel. Jag utgår i den från en teori som förklarar autenticitet i termer av olika viljenivåer. Enligt teorin är en människas begär autentiskt om hon skulle ge sitt stöd till begäret på en högre viljenivå. Ett exempel som illustrerar teorin är en heroinist som på en viljenivå har ett begär att skjuta heroin och på en annan viljenivå har begär efter ett långt och hälsosamt liv. Begäret på den lägre viljenivån är inautentiskt, enligt teorin, eftersom det inte har stöd av begären på den högre viljenivån.
Teorin är svår att omsätta i praktiken, inte minst eftersom det är svårt att samla alla skäl till varför en person har ett visst begär och sedan försätta personen i ett sinnestillstånd så att hon reflekterar kritiskt över dessa skäl och sedan observera huruvida hon i detta tillstånd ger sitt stöd till begäret eller inte. Det är en opraktisk teori. Men i min nya artikel visar jag hur den trots allt kan ge upphov till praktiskt observerbara konsekvenser.
Det första jag gör i artikeln är att vända på teorin. Jag argumenterar för att det är rättfärdigat att bedöma att en persons begär är inautentiskt om det finns tillräckliga skäl att tro att personen skulle misstycka till att ha begäret vid en informerad och kritisk självreflektion.
Med denna formulering av teorin tycks den bli mer praktisk – det är nämligen möjligt att identifiera sakliga faktorer som indikerar att någon skulle misstycka till sina egna begär. Om vi identifierar tillräckligt starka sådana indikatorer med tillräckligt hög tillförlitlighet är vi berättigade att fälla omdömet att personens begär är inautentiska.
I artikeln föreslår jag två sådana indikatorer. Den första indikatorn är om begäret har uppstått till följd av orsaker som är onormala för personen, som till exempel en sjukdom. Den andra indikatorn är om begäret inte stämmer överens med personens praktiska identitet, alltså hur hon vanligtvis tänker och fungerar. Tillsammans ger de två indikatorerna skäl att tro att en persons begär är inautentiskt.
Min argumentation är inte uttryckt i termer av nödvändiga och tillräckliga villkor, jag hävdar inte att inautenticitetsomdömen är rättfärdigade “om och endast om x och y”. I stället ska argumentationen förstås mot bakgrund av vad filosofer brukar kalla för reflektivt ekvilibrium, vilket bland annat innebär att den praktiska applikationen av min teori kräver kontextuella tolkningar och substantiellt moraliskt resonerande. Eller i korthet: jag ger inte fullständiga lösningar på problemet, utan pekar snarare ut en riktning för hur problemet kan lösas när det uppstår i verkligheten.
Det är i sammanhanget relevant att ett omdöme om inautenticitet inte är tillräckligt för att rättfärdiga paternalistiska interventioner. Det vill säga, även om vi är säkra på att en persons begär är inautentiska så räcker inte detta för att vi ska ha rätt att till exempel tvångsvårda personen mot dennes vilja. För att paternalism ska vara rättfärdigat krävs ytterligare stöd, inte minst vad gäller graden av säkerhet i inautenticitetsomdömet (“vi är mycket säkra på att personens begär är inautentiskt”) och den rimliga proportionaliteten i interventionen (“fast personens begär gäller inte ett viktigt beslut så vi måste ändå respektera det”).
Mina båda artiklar hör hemma i ett större forskningsprojekt, det vill säga min avhandling, som syftar till att göra teoretiska ideal om autenticitet användbara i praktiken. Projektets enskilda delar har sina styrkor och svagheter, men det är min tro och förhoppning att projektet i sin helhet tar den bioetiska autonomiteorin framåt och bidrar till att lösa verkliga problem som uppstår i kliniska sammanhang.
