Min artikel “Authenticity and physician-assisted suicide: a reply to Ahlzén” har publicerats i tidskriften Medicine, Health Care and Philosophy. Som titeln avslöjar är det ett svar på en annan artikel i ämnet, skriven av Rolf Ahlzén. I sin artikel “Suffering, authenticity, and physician assisted suicide” diskuterar Ahlzén relationen mellan läkarassisterat självmord och autenticitet. Jag argumenterar för att Ahlzéns argument brister på tre punkter.
Relationen mellan läkarassisterat självmord och autenticitet är som följer. Vissa menar att patienters rätt till autonomi, alltså självbestämmande, kan rättfärdiga deras önskan att läkare ska bistå dem att begå självmord. “Jag har rätt att bestämma över mig själv”, lyder argumentet, “och därför har jag rätt att bestämma över min död.”
Ett problem med argumentet gäller det själv som utövar bestämmande. För att vara autonom behöver en människa styras av sitt verkliga jag och inte av till exempel inbillning eller en okaraktäristisk självuppfattning. Om det inte är människans sanna eller äkta jag som bestämmer så är hon inte verkligt själv-bestämmande. Att vara sann eller äkta är att vara autentisk. En person som inte är autentisk är inte autonom. Om en inautentisk person ber om läkarassisterat självmord talar det faktum att hon är inautentisk emot att hennes önskemål efterföljs. Kort sagt: läkare bör inte hjälpa inautentiska patienter att begå självmord.
I sin artikel diskuterar Ahlzén detta problemområde. Men i diskussionen förbiser Ahlzén ett flertal viktiga teorier och distinktioner. Det är dessa teorier och distinktioner jag lyfter fram i mitt svar.
Jag argumenterar (1) för att Ahlzén förlitar sig på utdaterade teorier om autenticitet. Hans argument utgår från filosofen Charles Taylors teori om autenticitet, som först presenterades i utvecklad form 1991. Sedan dess har filosofer och bioetiker arbetat fram mycket mer detaljerade teorier om autenticitet och dess relation till autonomi. Flera av dessa teorier är avsedda att besvara just de frågor som Ahlzén ställer.
Vidare argumenterar jag (2) för att Ahlzén presenterar en osammanhängande teori om autenticitet. I min avhandling skiljer jag mellan tre kategoriskt åtskilda autenticitetsteorier. Ahlzén inleder sin artikel genom att förbinda sig till en kategori, men allteftersom diskussionen utvecklas landar hans argument i en helt annan kategori. Det är möjligt att denna interna konflikt kan överbryggas. Men i den form den presenteras i artikeln bortser Ahlzéns uppfattning från kategoriskt åtskilda autenticitetsbegrepp.
Slutligen argumenterar jag (3) för att Ahlzén också bortser från centrala distinktioner. Det är en sak att säga att en person måste vara autentisk för att vara autonom. Men det är en annan sak att identifiera indikatorer på inautenticitet. Det vill säga: vilken slags information kan avslöja för en läkare att patienten hon behandlar är inautentisk?
Tillkommer gör att det inte alltid räcker med att en person är inautentisk för att läkare ska bortse från hennes vårdbeslut. Låt till exempel säga att en patient har en inautentisk vilja att dricka äppeljuice i stället för apelsinjuice. Det tycks inte vara tillräckligt viktigt för att vårdpersonalen ska bortse från hennes önskan. Ahlzén diskuterar inte över huvud taget vilken moralisk vikt autenticitet har relativt andra faktorer som bör tas hänsyn till i vården.
Jag är alltså inte övertygad av diskussionen i Ahlzéns artikel. Men jag uppskattar att allt fler teoretiker ägnar sig åt autenticitetsbegreppet. Ahlzén skriver att bioetiker behöver utveckla en rikare och mer fullständig förståelse för vad det är att leva autentiskt med en allvarlig sjukdom. Det instämmer jag i. Därför välkomnar jag ändå Ahlzéns bidrag till debatten.
Min artikel är tyvärr inte publicerad som open access. Kontakta mig om du saknar tillgång till Medicine, Health Care and Philosophy men vill läsa artikeln.
