I våras blev jag inbjuden till Nätverket för evidensbaserad policy:s interna forum för att delta i deras diskussioner. Jag lät de övriga medlemmarna veta att jag var skeptisk till deras idéer men att jag skulle tänka på saken. Nu har jag tänkt – och jag är fortfarande skeptisk.
Jag tror mig ha tre skäl att vara skeptisk till evidensbaserad policy. Inget av dem hör till den orättvisa kritik Nätverket fick efter en debattartikel i Dagens Nyheter i maj med rubriken “Kunskap måste gå före ideologi och populism“. Kort sagt beskylldes de framför allt för att tycka saker de inte tycker. Såhär beskriver Nätverket sin målsättning:
Det primära målet med vårt nätverk är att se till att alla politiska beslut fattas på basis av tillräcklig evidens. Mer precist vill vi att det vid varje politiskt beslut ges tillräcklig evidens för att de medel som man föreslår (t ex en viss arbetsmarknadspolitisk reform) är det mest effektiva sättet att nå det mål man har med beslutet (t ex sänkt arbetslöshet).
Deras idé är att samhället på demokratisk väg ska besluta om vad som ska åstadkommas och att experter sedan ska beräkna det bästa medlet att åstadkomma det. Nätverket vill alltså inte att experter ska bestämma vart samhället ska eller vad som är värdefullt, vilket många kritiker tycks tro. Det är också av andra skäl än detta missförstånd som gör mig skeptisk (till vissa av Nätverkets idéer: deras initiativ att göra listor över de vanligaste argumenten för och emot olika policyförslag är exempelvis utmärkt).
Mina skäl är som sagt trefaldiga. Det första skälet kallar jag för Nätverkets självblindhet. De säger sig vara “ideologiskt oberoende” (DN), vilket inte är sant. Det andra skälet är Nätverkets politiska naivitet (efter Christian Munthes formulering) och det tredje skälet är att Nätverket har identifierat fel problem i samhällsdebatten – alla relevanta samhällsaktörer ägnar sig redan åt evidens, fast de är dåliga på det. Jag utvecklar dessa skäl nedan.
Nätverket är inte ideologiskt oberoende
I debattartikeln i DN skrev Nätverket att de är ideologiskt oberoende eftersom de inte uttalar sig om vilka mål politiken ska ha. Detta oberoende illustrerar de med att Nätverket inte tar ställning till “hur till exempel frihet ska vägas mot jämlikhet, eller tillväxt mot miljöhänsyn”. Nätverkets medlemmar, liksom debattörer som stödjer dem, uppvisar samma syn på vad “ideologiskt oberoende” innebär i sociala medier, samtal och debatt. Det är ett slappt sätt att använda begreppet “ideologi” på som förenar Nätverket och dess anhängare.
För det första är samhällsvetenskapen, som Nätverket förstås vill anlita för att samla evidens, inte ideologiskt oberoende. Samhällsvetenskap är till skillnad från naturvetenskapen en tolkande verksamhet. Den kräver att forskaren i sina studier gör många val, som i större utsträckning än naturvetenskapen är beroende av forskarens subjektiva uppfattningar om verkligheten. Denne har en viss ontologisk bild av människan och samhället (individualism eller holism?); hon har vissa metodologiska preferenser (kvalitativa eller kvantitativa studier?); och hon urskiljer “viktig” data från “oviktig” mot bakgrund av annan forskning som i sin tur är utförd på samma sätt.
Av sådana anledningar råder det sällan samma konsensus i samhällsvetenskapen som i naturvetenskapen kring vilken forskning som bäst förklarar verkligheten. Det finns många olika röster inom samhällsvetenskapen att lyssna på, vilken åhöraren tror på beror av dennes omdöme, psykologi, politisk bias, och så vidare. Samhällsvetenskapen strävar efter objektivitet, men ingen bör säga att den faktiskt lyckas. Nätverket borde marknadsföra sig som “ideologiskt minimerande” snarare än “oberoende”. Vi bör utgå från att Nätverkets medlemmar och anhängare är ärliga och har goda avsikter. Därför kan vi förlita oss på att de faktiskt också lyckas minimera ideologiska influenser, men vi bör inte inbilla oss att de är ideologiskt oberoende.
Detta är inga nyheter för Nätverkets medlemmar. De har nu tagit bort en lista över medlemmar som tidigare fanns på hemsidan, men av den kunde man se att alla (utan undantag) var akademiker. Förmodligen bortser de från ovanstående, då det kan sägas ligga implicit i evidensbegreppet att samhällsvetenskapen och naturvetenskapen skiljer sig åt gällande “objektiv fakta” (utan att problematisera detta begrepp vidare). Men ovanstående är inte det enda sättet på vilket Nätverket är ideologiskt icke-neutralt.
Vi kan utgå från att Nätverkets medlemmar är akademiker. Kanske är det av den anledningen de sätter så hög tilltro till vetenskapen och den vetenskapliga metodologin. Men Nätverkets medlemmar hör till en minoritet i samhället. De allra flesta som berörs av politik är vanligt folk med endast vaga uppfattningar om vad “evidens” innebär. Vanligt folk har nästan obefintliga kunskaper om hur evidens inhämtas (den vetenskapliga metoden kräver många år av studier och träning) och nästan ingen alls kan göra goda bedömningar av forskningsfronten (ännu mindre på flera av vetenskapens forskningsfronter samtidigt). Nätverket höjer trösklarna för den politiska debatten och alienerar (ung. utesluter) den allra största delen av befolkningen från det offentliga samtalet. Det kan kritiseras på ideologisk basis och av den anledningen är Nätverket ideologiskt betingat!
Många, inklusive jag själv, tror att politik handlar om mer än effektivitet och rationalitet i mål-medel-bemärkelse. Politik handlar om inklusion, att även de med svagast eller avvikande röster får höras. Sådant som magkänsla, okunskap och bångstyrighet har en plats på politikens arena (det är där sådant ska bemötas fredligt både gällande mål och medel). Om man av principiella skäl vill utesluta sådant gör man ett ideologiskt ställningstagande. Kanske är detta ställningstagande rätt – vilket innebär att sådana som jag borde ändra uppfattning om vad politiken är och bör vara – men då är det rätt av ideologiska skäl. Nätverket för evidensbaserad policy utgörs av människor som delar en ideologisk uppfattning som skiljer sig från min. De för en ideologiskt betingad agenda.
Detta ser jag som en del i Nätverkets självblindhet. Alienationen är så självklar för vissa av deras företrädare att de inte ser sin egen position i samhället, att de allra flesta inte ens kan tänka som de. Jag kan givetvis ha fel, men vissa av Nätverkets medlemmar ger mig intrycket av att fullständigt avhumanisera människor. De förespråkar exempelvis randomiserade kontrollstudier, alltså att testa policy på grupper av människor som vore de labbråttor, utan att inse att man av ideologiska skäl kan vara motståndare till sådant beteende. (Även om informerat samtycke till sådana experiment skulle ges kan man argumentera för att det strider mot principen att alla ska stå som lika inför lagen.) Det är så självklart för Nätverket att de och sådana som dem kan (och bör) vara politiska agenter att de inte ser att det finns ideologiskt möjliga invändningar till att man applicerar vetenskaplig metodologi på politiken.
Den här självblindheten skrämmer mig. Intelligenta, välutbildade människor kallar sig själva för “ideologiskt oberoende” och gör därmed anspråk på att företräda en objektiv position – trots att motsatsen är uppenbar. Vad mer ser de inte? Tänk om de i framtiden hävdar att de har funnit den Sanna Vägen för andra saker än effektiv policy. Säg, exempelvis, “det mest rationella sättet att fördela arbetskraften på”. Är det inte just den här typen av idéer demokratin bör skydda människor från?
Nätverkets politiska naivitet
Endast i en idealiserad värld fungerar evidensbaserad policy så som Nätverket föreställer sig den. Det kan illustreras med formella argument som följer. Parlamentarisk politik och evidensbaserad policy förutsätter premisser som ofta kommer i konflikt med varandra. Det förra kräver möjligheten att göra vaga måldefinitioner medan det senare kräver mycket specifika sådana.
Ofta är det en realpolitisk nödvändighet att två motparter träffar en överenskommelse trots att man är fullständigt oeniga med varandra. Ett medel för att åstadkomma sådana överenskommelser är att man definierar vaga målsättningar. En vag målsättning kan låta bra för stunden och därmed möjliggöra det som är realpolitiskt nödvändigt. Moderaterna och Socialdemokraterna kan exempelvis enas om att “ta nästa steg i initiativet för ett mer hållbart samhälle” och hålla gemensam presskonferens på temat utan att egentligen ha närmat sig varandra en millimeter. Vaga målsättningar är realpolitiskt nödvändigt.
Evidensbaserad policy kräver motsatsen. För att utarbeta det mest ändamålsenliga medlet krävs en tydlig och väldefinierad målbild: “vi ska till Örebro, alltså tar vi E20 från Mariestad.” Om politiker endast kan enas om att vi ska till en plats någonstans öster om Karlstad, vad ska Nätverket då föreslå?
De kan givetvis förespråka just tydliga måldefinitioner, men därigenom skulle de omöjliggöra parlamentarisk politik som vi känner den. Vem vet vad som skulle hända om vaga målsättningar inte längre fanns i politikens verktygslåda? Vore det önskvärt? (Svaret på den frågan är också ideologiskt betingad.) Nätverket skulle också kunna förespråka evidensbaserad policy i de fall som det är realpolitiskt möjligt, men de måste överlåta till politikerna att avgöra när så är fallet – vilket förstås förminskar Nätverkets roll avsevärt eftersom de då bara får komma när politikerna visslar på dem.
Nätverkets idealiserade världsbild signalerar politisk naivitet. Dess medlemmar och företrädare är måhända experter på sina respektive områden, men gällande politikens verklighet är de noviser. Det är ytterligare en anledning till att jag är skeptisk till Nätverket, även om jag inte helt förkastar det de vill åstadkomma (jag återkommer till detta nedan).
Nätverket har identifierat fel problem i samhällsdebatten
Alla relevanta samhällsaktörer ägnar sig redan åt evidensbaserad policydebatt. Problemet är att de är dåliga på det. Nästan vilken debattartikel eller ledare som helst handlar om eller innehåller empirisk evidens för eller emot någonting. Det Nätverket står för utövas redan.
Nätverket för evidensbaserad policy borde döpa om sig till “Nätverket för bättre evidensbaserad policy” och ägna sig åt att utvärdera de påståenden debattörer gör. Då skulle de göra en genuin samhällelig nytta, eftersom debattörer och politiker i dag slänger sig med vilken empiri som helst så länge den stödjer deras redan fastslagna världsbilder.
Av dessa skäl är jag skeptisk till Nätverket. De uppvisar självblindhet, politisk naivitet och har identifierat fel problem i samhällsdebatten. Och jag tror – av ideologiska skäl – att det inte är så konstigt. Jag är en ganska klassiskt sinnad liberal. Jag tror inte att statsapparaten har den förnufts- och kunskapsförmåga som Nätverket tror att den har. Det går inte att organisera samhället “vetenskapligt”.
Mänskliga faktorer – vår irrationalitet, våra magkänslor, vår okunskap och vår bångstyrighet – gör att människan inte kan förväntas agera i enlighet med vetenskapliga förutsägelser. Hävdar man motsatsen, vilket Nätverket gör, signalerar man en övertro på statsapparaten, sig själv och samhällsvetenskapen. Alltså just vad som syns i Nätverkets kommunikation. Jag är av ideologiska skäl skeptisk till Nätverket – vilket skulle vara mycket intressant om de vore så ideologiskt oberoende som de utger sig för att vara.
