Jag har den senaste tiden gjort några inledande undersökningar i vad som har sagts om moralisk individualism i filosofiska kretsar. Projektet har varit spännande. Framför allt har jag förvånats över hur lite som har sagts i ämnet.
Moralisk individualism är, för att nämna bara en spännande sak, mycket sällan utförligt definierat. En författare menar till och med att begreppet inte behöver förklaras om den tänkta publiken hör hemma i västerländskt liberala demokratier. Här är individualismen dominant, och de flesta samhälleligt intresserade har en intuitiv förståelse för vad det innebär.
Men en intuitiv förståelse är inte alltid tillräcklig. Det är till exempel svårt att veta om någonting bör försvaras eller förkastas utan en noggrann redogörelse för vad saken faktiskt gäller. Därför har jag tagit mig an att försöka utveckla moralisk individualism som begrepp.
I grova drag är moralisk individualism en etik som i huvudsak är orienterad kring individen. För att få en känsla av vad det innebär kan en jämförelse göras med etik som är orienterad kring exempelvis religion, tradition eller det allmännas bästa. Omedelbart märks det då hur moraliskt laddat begreppet är.
Just jämförelser med etik som inte är orienterad kring individen är kanske det mest givande tillvägagångssättet för att stava ut vad moralisk individualism innebär. Jag har gjort två sådana jämförelser: en med den medicinska etik som var rådande i väst innan liberala värden och institutioner fick genomslag, och en med neo-Konfuciansk etik som råder i vissa delar av Östasien idag. Det jag har kommit fram till hittills kan sammanfattas som följer.
Medicinsk etik i väst var tidigare artikulerad i termer av de skyldigheter som läkare hade gentemot sina patienter och sitt sociala samfund. Läkare svor eder om att göra gott och om att inte orsaka ont. Därmed var det inte sällan betraktat som moraliskt tillåtet att en läkare ljög för sina patienter om deras åkommor, om läkaren ansåg att det gjorde gott.
Tillkommer gör att den medicinska etiken tidigare var patriarkal och auktoritetsbaserad. En läkare hade rätt snarare eftersom han – först under 1800-talet började kvinnor erkännas i yrket – var en läkare än för att han hade de starkaste argumenten i en given fråga.
Neo-Konfuciansk etik fokuserar på de sociala roller människor har. En person är en ”pappa”, ”hustru” eller en ”ungdom” snarare än en egen person. Samhället ska förstås som en familj där de rätta familjebanden ska främjas. Den sociala strukturen i neo-Konfusianska samhällen är därför hierarkisk och konservativ eller repressiv snarare än jämlik och socialt progressiv. Det är centralt att yngre visar äldre respekt, att kvinnor är omsorgsfulla och så vidare.
Jämförelserna tycks vara mycket fruktbara i en begreppskonstruktion. Det blir i kontrasteringen tydligare vad moralisk individualism är.
Under moralisk individualism bestäms individer efter egenskaper som är specifika för just henne och inte efter den sociala identitet hon råkar bära. En person är en person först och en ”syster” eller ”gamling” sedan. Vidare är förväntningarna på människor inte rollbundna utan individbundna. En kvinna förväntas inte ha en kvinnospecifik världsbild och en homosexuell person förväntas inte ha en homosexualitetspecifik världsbild – varje individ har en egen social historia, samtid och framtid, en egen karaktär och ett eget viljeliv som är specifikt just för henne som individ.
Normativt gäller under den moraliska individualismen att skyldigheter gentemot människor är artikulerade i första hand gentemot dem som individer. Först i andra hand är vi skyldiga att möta andra i egenskap av deras sociala roller. Undantag finns, som till exempel när en person i egenskap av att vara läkare kan ha särskilda skyldigheter att bistå andra i nöd. Men generellt sett knyts rättigheter och skyldigheter till människor som individer och inte som sociala rollinnehavare.
Det gäller också under moralisk individualism att värdet av individer är centralt (hur detta värde tar sig uttryck – jag använder här rättigheter och skyldigheter för att det är språkligt enkelt – är obestämt). Detta värde utgör normativa begränsningar för andra moraliska åtaganden människan kan ha, som till exempel en strävan efter önskvärda nyttodistributioner. Det vill säga, även om exempelvis social jämlikhet är moraliskt önskvärt så kan vissa typer av sociala reformer ändå inte få genomföras, eftersom de skulle kränka det moraliska värdet av individer.
Slutligen gäller att det i ett individualistiskt samhälle finns sociala och juridiska institutioner som avser skydda eller främja värdet av individer. De är (avsiktligen eller spontant) utformade med hänsyn till individer och svarar mot dem som individer i legitimitetsfrågor.
I alla fall kan någonting vara mer eller mindre individualistiskt snarare än antingen eller, liksom att någonting kan vara individualistiskt i vissa avseenden men icke-individualistiskt i andra.
Naturligtvis kan och bör detta uttryckas mer utförligt, men det ovan nämnda ger åtminstone en översiktlig och sammanfattande bild av vad jag har hittat hittills. Tillkommer gör bland annat vad moralisk individualism inte är – mest nämnvärt är att individualism inte är egoism, antipaternalism eller ett uttryck för det eventuella värdet i att vara originell.
Det jag har funnit tycks stämma överens med den intuitiva förståelsen som många har av moralisk individualism. Jag skulle dock tro att det inte är i linje med gängse intuitiv förståelse att individualismen är så moraliskt laddad som jag hävdar att den är. Därtill hävdar jag också att den moraliska individualismen inte lider av vissa besvär som många tillskriver den – framför allt innebär åskådningen inte att man förbinder sig till en atomistisk syn på människor som socialt isolerade och självskapade varelser.
När moralisk individualism har stavats ut mer utförligt kan det också appliceras på enskilda frågor. Ett exempel gäller familjepolitik, ett annat gäller migration.
Moralisk individualism kan kontrasteras med en familjecentrerad etik: även barn är (eller kan ofta förväntas bli) individer och av det skälet är det rimligt att familjens bestämmanderätt över dem begränsas. I Sverige är det fria skolvalet en aktuell politisk fråga, där försvararna ofta åberopar föräldrars bestämmanderätt över sina barn. Kanske är det ett svagt försvar.
I boken The Ethics of Immigration argumenterar Joseph Carens (bland annat*) för att migrationspolitik måste försvaras inte med hänsyn till migranter som grupp, utan med hänsyn till varje migrant som enskild person. Det vill säga, den som vill förvägra en migrant tillträde till ett land eller ett samhälle måste försvara detta gentemot den individ som migranten är, med just hennes personspecifika egenskaper, och inte gentemot henne i egenskap av migrant.
Det är två av många frågor som kan problematiseras ur ett individualistiskt perspektiv. Givetvis bör det noteras att moralisk individualism inte nödvändigtvis är den enda värdefulla ansatsen till sådana problem, men det är i min mening en som bör utforskas mer på djupet.
Än är jag inte beredd att skriva ut precis vad moralisk individualism är och vilka dess implikationer är mer i detalj. Men jag tror att jag har gjort vissa framsteg i begreppsbildningen. Ämnet tycks för mig vara underutforskat i relation till hur socialt och filosofiskt angeläget det är.
* Carens menar dock att ekonomisk jämlikhet, uttryckt i icke-individualistiska termer, väger tyngre än individualistiska hänsynstaganden. I korthet menar han att en restriktiv migrationspolitik är rättfärdigad så länge det råder globala ekonomiska ojämlikheter. Jag menar i en recension av The Ethics of Immigration att Carens inte reder ut dessa motstridiga positioner tillräckligt.
