Jag hamnar ofta i diskussioner om moralens natur. (Vem gör inte det?) Det kan till exempel vara någon som hävdar att det är fel med barnaga ”för att vi tycker så”, men att det inte var fel på 1700-talet att piska ungarna lite grann.
Diskussionerna är alltid svåra. Jag är nämligen själv inte särskilt duktig på ämnet, även om jag som filosof förstås har tänkt lite grann på det.
Mina många tillkortakommanden till trots har jag noterat ett återkommande problem när moral kommer på tal. Begrepp som ”objektivt”, ”relativism” och ”subjektiv” flyger fram och tillbaka i diskussionerna utan ordning. Det gör ett redan svårt ämne ännu svårare.
I det här inlägget försöker jag därför att skilja mellan olika begrepp som ofta förekommer i diskussioner om moral. Jag ordnar inlägget genom att ställa upp kontrasterande begreppspar. Objektivism ställs mot subjektivism, absolutism ställs mot relativism, och så vidare.
Inlägget ska inte förstås som ett facit eller en redogörelse för en allmänt vedertagen uppfattning bland fackfilosofer. En expert skulle säkert göra ett bättre jobb. Men kanske kan begreppsparen ändå bringa viss ordning.
Objektivism vs. subjektivism
Det första begreppsparet handlar om vad som ligger till grund för moraliska påståenden. Jag tror till exempel att det i normala fall är oetiskt att vara otrogen mot sin partner. Objektivismen och subjektivismen tolkar detta olika.
En objektivist tolkar påståendet som att otrohet är oetiskt oavsett vad jag eller någon annan själva anser. Låt säga att påståendet är sant. En person som anser att otrohet inte är oetiskt har då fel, rent objektivt.
En subjektivist tolkar i stället påståendet som ett uttryck för min personliga uppfattning. Den som anser att otrohet inte är oetiskt har inte fel – hen har helt enkelt en annan uppfattning än min.
Enligt subjektivismen finns det ingen oberoende måttstock som våra uppfattningar kan jämföras mot. Därför kan inte ett moralisk påstående vara “bättre” eller “sämre” än något annat. Jag anser att otrohet är oetiskt, en annan håller inte med, och vi får helt enkelt nöja oss med att vara oense.
Absolutism vs. relativism
Det andra begreppsparet påminner om det första. Absolutism liknar objektivism: det finns rätt och fel helt oberoende av olika personers egna uppfattningar. Men en absolutist menar också att rätt och fel är detsamma oberoende av vem en person är eller vilken kultur hon lever i. Det måste inte en objektivist förbinda sig till. Konstigt? Inte så. Men vi börjar med relativismen.
Relativism liknar inte alls subjektivism. Subjektivismen tolkar påståenden som “otrohet är oetiskt” så att orden “enligt mig” ska läggas till på slutet. Relativismen lägger i stället till orden “för mig” (eller “för dig“, och så vidare).
Enligt relativister kan någonting vara oetiskt för en person men inte för en annan. Till exempel menade den romerske statsmannen och filosofen Marcus Tullius Cicero (106–43 f.Kr.) att det var lämpligt för Cato den yngre att begå självmord när han besegrades av Caesar, men att det också var lämpligt av Catos kompanjoner att inte begå självmord.
I vissa sammanhang gäller relativismen inte olika personer, utan olika kulturer. För att återvända till exemplet med barnaga så kan en kulturrelativist ha uppfattningen att barnaga är fel i vårt moderna samhälle, men samtidigt ha uppfattningen att det inte var fel på 1700-talet. Enligt en kulturrelativist är det två olika kulturer med två olika moraliska måttstockar.
Notera att relativismen och subjektivismen skiljer sig åt på en viktig punkt. Cicero menade att det var lämpligt för Cato att begå självmord och lämpligt för hans kompanjoner att inte göra det. Men Cicero var inte subjektivist. Han menade att hans moraliska omdöme gäller oberoende av olika personers egna uppfattningar. Cicero var alltså objektivist och relativist.
Skillnaden mellan objektivism och subjektivism gäller vad som ligger till grund för moraliska påståenden. Objektivister tror på oberoende moral, det gör inte subjektivister. Skillnaden mellan absolutism och relativism gäller huruvida moraliskt och omoraliskt är detsamma för alla personer och i alla kulturer. Absolutister tror att samma etik gäller för alla överallt, det gör inte relativister.
Med dessa begreppspar på plats kan följande uppställning göras. Någon kan utan motsättning vara objektivist och relativist: Cicero menade att det var lämpligt att Cato begick självmord men att hans kompanjoner inte gjorde det, helt oberoende från olika personers egna uppfattningar.
Det går också att utan motsättning vara absolutist och subjektivist: någon kan hävda att det alltid är fel för alla med barnaga, men göra tillägget att det är “enligt mig“. Och på samma sätt går det att vara relativist och subjektivist (“barnaga är fel för dig men inte för mig, enligt mig“) och absolutist och objektivist (“barnaga är alltid fel för alla, oberoende av enskilda uppfattningar”).
Generalism vs. partikularism
Det tredje begreppsparet liknar inte alls det första och andra. Objektivism, subjektivism, absolutism och relativism gäller olika uppfattningar om vad som ligger till grund för moraliska påståenden och huruvida moraliskt och omoraliskt är samma för alla överallt. Generalism och partikularism handlar i stället om hur man kan förstå vad som är moraliskt och omoraliskt.
Generalism är uppfattningen att det är generella principer som skiljer mellan moraliskt och omoraliskt. Utilitarism är ett exempel på generalism. Enligt utilitarismen finns det ett generellt riktighetskriterium, som i korthet lyder: maximera lyckan. Barnaga är rätt, menar en utilitarist, om och endast om det leder till största möjliga lycka för största möjliga antal.
Partikularism är uppfattningen att skillnaden mellan moraliskt och omoraliskt inte står att finna i generella principer. Barnaga är rätt, menar en partikularist, om och endast om de moraliska skäl som föreligger i det enskilda fallet är starkare än de skäl som talar emot.
Enligt partikularister är teorier som utilitarism i bästa fall otillräckliga. Vissa partikularister menar att generella principer säger någonting, men inte allting, om vad som är moraliskt och omoraliskt i en given situation. Därför är det vanligt att partikularister hänvisar till fronesis i sina etiska argument.
Fronesis var viktigt för den antike grekiske filosofen Aristoteles (384–322 f.Kr.) etik. Begreppet kan förstås som “praktisk visdom”. Den som besitter fronesis har övat upp förmågan att förstå vilka moraliska skäl som föreligger i ett enskilt fall och fälla riktiga moraliska omdömen mot bakgrund av dem.
Generalister hänvisar alltså till principer för att skilja mellan moraliskt och omoraliskt. Partikularister menar att sådana principer är otillräckliga och behöver kompletteras med etiska förmågor.
Idealism vs. realism
Det fjärde och sista begreppsparet påminner om det tredje, men är vanligtvis förknippat med politisk filosofi. Idealism är uppfattningen att politisk filosofi bör syfta till att utveckla teoretiska konstruktioner som kan användas för att utvärdera och ge vägledning till verklighetens politik.
John Rawls (1921–2002) teori om rättvisa är ett exempel på idealism. Rawls föreställde sig ett idealt samhälle befolkat av medborgare som har en känsla för moral, vilket bland annat betyder att de följer rättvisan även när de inser att de själva inte gynnas av den. I Rawls ideal har alla medborgare samma uppsättning grundläggande friheter, och alla eventuella ojämlikheter är fördelade till fördel för de minst gynnade.
Rawls politiska ideal kan användas för att utvärdera och vägleda verklighetens politik. Har alla medborgare samma friheter? Hur är ojämlikheter fördelade?
Realism är i stället uppfattningen att politisk filosofi bör vara faktakänslig och ta djup hänsyn till genomförbarhetsbegränsningar. Samhällsideal, menar realister, är i bästa fall otillräckliga. Moralisk utvärdering av och vägledning för verklighetens politik kräver mer än bara ideal.
Låt till exempel säga att medborgarna i ett samhälle inte är beredda att följa rättvisan när den inte gynnar dem. Enligt realister är det ett problem för Rawls politiska filosofi, eftersom den inte är tillräckligt faktakänslig och inte tar tillräcklig hänsyn till begränsningar som står i vägen för att idealet ska kunna uppnås. Vissa realister hävdar till och med att sådana praktiska bekymmer har till följd att Rawls teori är falsk: eftersom den är orealistisk är den inte sann.
Enligt realister bör politisk filosofi inte bara syfta till att utveckla teoretiska konstruktioner. Politiska filosofer bör också undersöka vilka problem som finns i verklighetens politik, identifiera praktiskt genomförbara lösningar och utvärdera vilka av dem som är moraliskt mest önskvärda.
Avslutning
Här är begreppsparen sammanfattade:
Objektivism vs. subjektivism: enligt objektivister är riktigheten i moraliska omdömen oberoende, enligt subjektivister är de personliga uppfattningar
Absolutism vs. relativism: enligt absolutister är någonting moraliskt eller omoraliskt för alla alltid, enligt relativister kan någonting vara moraliskt för den ene och omoraliskt för den andre
Generalism vs. partikularism: enligt generalister är det principer som skiljer mellan moraliskt och omoraliskt, enligt partikularister behöver det moraliskt riktiga sökas i det enskilda fallet
Idealism vs. realism: enligt idealister syftar politisk filosofi till att utveckla teoretiska konstruktioner som kan användas för att utvärdera och vägleda verklighetens politik, enligt realister behöver politisk filosofi vara faktakänslig och ta hänsyn till praktiska genomförbarhetsbegränsningar
Diskussionen ovan har formulerats som “en person är antingen absolutist eller relativist”, men i själva verket bör alla begreppspar förstås som ändpunkter på skalor. Det är alltså möjligt att vara mer eller mindre absolutistisk. Därtill går det att vara absolutistisk i vissa frågor och relativistisk i andra, och så vidare.
Tillkommer gör att det här inlägget inte är fullständigt uttömmande. Till exempel har jag inte över huvud taget nämnt olika former av objektivism och subjektivism. Det överlåter jag till mer kunniga personer att diskutera.
Begreppsutredningen är säkert inte den bästa möjliga. Men den kanske kan vara hjälpsam – om den används med välvilja och gott omdöme.
