Ni vet, som de brukar säga: ju mer jag lär mig desto starkare blir min övertygelse att jag inget vet. Eller liknande. Jag har sedan en tid befunnit mig i ett sådant tillstånd gällande moralfilosofin. Det ser ut som att mycket av nutidens moralfilosofi har nått vägs ände. Men det kanske ser så ut för mig eftersom jag vet så lite om den. Problemet jag tittar på, tror jag, är etikens systematisering av moralen. Sådana tankar är inga nyheter för en akademiskt skolad moralfilosof, men mot bakgrund av de moralfilosofiska resonemang jag tar del av i sociala medier och i politiska sammanhang tvivlar jag på att en sådan (sund?) skepticism eller försiktighet är närvarande i en bredare krets. Men låt mig ta det hela från början.
Ofta skiljer man mellan tre huvudsakliga sätt att tänka på moral. Minst två av dessa sätt att tänka är oförenliga med varandra. Dessa två motstridiga uppfattningar är att vi antingen bör värdera en handling utefter dess konsekvenser eller att vi bör tänka oss att en handling kan vara rätt eller fel i sig. Jag tycker att det ser ut som att dessa två läger för länge sedan nådde en återvändsgränd, dock en gränd som filosofer fortfarande hugger något djupare för varje år.
Tänker man sig att en handling är rätt givet att den medför de rätta konsekvenserna fångar ens sätt att tänka inte vissa intuitioner som många av oss delar kring människans inneboende värde. Den enskilde individen förvandlas till en enhet i ett kalkylblad, vi offrar henne på kollektivets altare eftersom det inte är hennes vilja som ska råda utan den moralfilosofiska kalkylens. Vad blir det kvar av individens moraliska agentskap om hon endast får utöva det när hennes vilja överensstämmer med moralfilosofins? Och, förstås, vilket är egentligen det goda som ska uppnås och eftersträvas? Men om man i stället tänker sig att vissa saker är rätt i sig, som exempelvis att aldrig kränka en individs rätt till sin egen kropp, går vi miste om andra intuitioner vi gärna vill bevara. Vore det inte rätt att döda en oskyldig om det skulle rädda livet på en miljard andra oskyldiga? Sex miljarder? Allt liv i universum för all framtid?
Jag tror att det vore önskvärt att förena våra intuitioner kring den stora massan och kring individen, men att våra två huvudsakliga typer av systematiseringar av moralfilosofin – konsekvensetiken och deontologin – inte klarar av den uppgiften. Man skjuter samma problem framför sig, om än kanske i nya tappningar. Därtill tror jag att många just av den anledningen tar sin tillflykt till vårt tredje huvudsakliga sätt att tänka moraliskt: dygdetiken.
Enligt detta tredje sätt (det finns fler) att tänka på moralen är det inte handlingar som ska värderas utan karaktärer. Vi gör inte nödvändigtvis rätt eller fel utan är rätt eller fel när vi agerar. För att vara goda bör vi, exempelvis, ha den rätta dispositionen av omtänksamhet och handlingskraft inom oss. Dygdetikerna är många. Kanske fler i dag än för tio år sedan, det kan jag inte svara på. Jag tror också att jag själv på ett eller annat sätt kan stoppas in i ett dygdetiskt fack. Mina högst personliga ledord i livet är respekt och ödmjukhet. Innebörden av dem beror förstås av tolkningen. Kanske leder de bara tillbaka till samma gamla återvändsgränd, men de funkar helt okej för mig i vardagen.
Jag tror, utan att ha ägnat saken mycket formell eftertanke, att moralfilosofins problem ligger i just systematiseringen självt. Vi väljer en teori och följer den hela vägen också till slutsatser som tycks strida mot all vett och sans. I stället kanske vi bör pröva teorierna mot olika scenarion för att luckra upp de konfliktlinjer som finns mellan olika värden i varje givet moraliskt dilemma. Tanken är förstås inte heller ny för en akademiskt skolad moralfilosof, men kanske är den det för lekmannen. Vad säger egentligen denne om att på allvar och explicit använda utgångspunkten “jag vet inte” när hon ska lösa ett moralfilosofiskt bekymmer?
Låt säga att vi i stället för att hänge oss åt en specifik etisk skola och applicera den på varje scenario plockade lite hipp som happ från olika och sinsemellan motstridiga teorier. Det skulle förstås tära på våra intuitioner om logisk följdriktighet och konsekvent tänkande: “du valde ju X nyss, hur kan du välja Y nu?!” Men säg också, bara för att pröva tanken, att ett sådant förfarande skulle gagna våra andra önskemål. Säg att det räddade både våra intuitioner om kollektivets goda och våra intuitioner gällande individens egenvärde. Vore inte då våra intuitioner kring noggrann systematisering av ringa värde?
Självklart inser jag att mina tankar luktar lite illa. De tycks bereda väg för efterhandskonstruktion och godtycklighet. Men jag är nog mer beredd att ta itu med sådana problem än vad jag är att underkasta mig ett färdigdesignat moralfilosofiskt system som inte övertygar mig. Jag tror att saken kan vara värd att tänka mer på, åtminstone till dess att jag får skäl att tänka annorlunda. Min poäng är i alla fall denna: jag vet inte vad som är rätt här i livet, men om du vet får du gärna upplysa mig så att jag inte behöver tänka mer på det.
