Stanley Milgrams lydnadsexperiment från 1961 (och en period framåt) är ett av historiens mest kända socialpsykologiska experiment. Det refereras ofta till som ett exempel på att människor är en slags lydnadsvarelser som är beredda att göra nästan vad som helst mot varandra. Man har till och med baserat en spelfilm på experimentet (6,6/10 på IMDb).
Lydnadsexperimentet kan dock ifrågasättas på flera grunder. På Wikipedia nämns till exempel etiska aspekter, då det bland annat framkallade en “extrem känslostress” hos deltagarna. Men man kan också kritisera studiens kvalitet. Vilka slutsatser kan dras av experimentet?
Den frågan engagerade (bland andra) Charles Helm och Mario Morelli redan på sjuttiotalet. I en forskningsartikel med titeln “Stanley Milgram and the Obedience Experiment: Authority, Legitimacy, and Human Action”, publicerad i Political Theory (7:3, 1979), angriper de lydnadsexperimentet från flera mycket intressanta vinklar. Jag återger här i korthet några av deras argument.
Till de slutsatser som Milgram drog av experimentet hör att “lydnad” reflekterar en psykologisk mekanism då en individ resignerar som agent, betraktar sig själv som ett verktyg för en auktoritet och avsäger sig allt ansvar för sina handlingar. Detta invänder Helm och Morelli emot.
Milgram tycks göra begreppsliga förenklingar som försvagar hans slutsatser. Han låter begreppet “lydnad” smälta samman med andra, som till exempel anpassning, samtycke, acceptans, kraft, influens, resignation, legitimitet och övertalning. Begreppsapparaten som används för att utforma experimentet kan alltså vara så bristfällig att studiens resultat är vilseledande. Såhär skriver Helm och Morelli:
Milgram’s efforts to sever the evaluative components from the language of legitimacy and authority have rendered his analysis morally obtuse and place in question its meaning (s. 329).
Det är inte heller säkert att auktoritet i vetenskap går att jämföra med auktoritet i politik. Det kan röra sig om två helt olika fenomen. För den individ vars psykologi vi studerar kan skillnaden vara fundamental: det förra gäller att vara underställd en intellektuellt överordnad, det senare konstitutionella samhällsförordningar. Det är starkt att anta att “auktoritet” och “lydnad” är samma sak i båda fallen och att vi kan förstå det ena genom att studera det andra.
I en förlängning av detta kan vi föreställa oss att samma individ får samma uppdrag i två olika kontexter, två olika situationer och av två olika auktoriteter. Milgrams studie kanske säger någonting om människans beteende i laboratorier, men ingenting om hur hon fungerar “ute i verkligheten”:
Perhaps the lesson of Milgram’s work is how unlike other (legitimate) social institutions the psychological laboratory is (s. 334).
Kanske är Milgrams lydnadsexperiment intressant endast för att det hör till en viss social kontext. Det genomfördes bara några månader efter att rättegången mot SS-officern Adolf Eichmann inleddes i Israel. Ett av Milgrams syften var att utreda substansen i påståenden som “soldater lyder bara order”. Milgram spekulerar i att om en enskild forskare kan få folk att göra så hemska saker, tänk vad en hel statsapparat kan lyckas med.
Dess kopplingar till närmast existentiella frågor om människan gör Milgrams lydnadsexperiment attraktivt, på ungefär samma sätt som olyckor kan locka vår sorgliga nyfikenhet. Men dess vetenskapliga brister kan göra att experimentet inte är tillförlitligt.
Av skäl som dessa borde vi kanske vara försiktiga med att använda Milgrams lydnadsexperiment som referens. Det har helt enkelt inte mycket att säga om hur människan är beskaffad. Inte heller tycks Milgram göra sig särskilt på film. För 6,6 poäng på IMDb är väl ingen hit?
