Åsiktsdeklaration: Föräldraförsäkringen borde individualiseras, så att hälften av månaderna vigs åt respektive förälder. Det säger jag på liberal och feministisk grund och här förklarar jag varför.
Det finns flera saker att säga om föräldraförsäkringen. Bland annat är det rimligt att diskutera dess omfattning, om den ska vara behovsprövad och om den över huvud taget borde finnas. Men det hör inte till ämnet för det här inlägget, som endast gäller föräldraförsäkringens individualisering.
Regelverket för föräldraförsäkringen är komplext. Beroende på vilket år barnet är fött gäller olika villkor, liksom att “föräldraförsäkringen” i själva verket är ett samlingsnamn för flera olika typer av bidrag och rättigheter. Ledigheter kan också delas upp helt, delvis eller inte alls. Min argumentation är därför målad med bred pensel och ska förstås ideologiskt, inte realpolitiskt.
Jag är av åsikten att försäkringen borde individualiseras, i bemärkelsen att det med barnet följer ett antal månaders föräldraledighet som till hälften borde knytas till den ena föräldern och till hälften knytas till den andra. Eventuella exotiska familjekonstellationer med fler föräldrar än så utelämnas här.
De som inte delar min åsikt i frågan framför ofta två plus ett argument.
De menar för det första att en individualiserad föräldraförsäkring är dyr för familjer. Det har de rätt i. Om föräldrar kan överlåta sina politiskt tilldelade ledigheter till varandra är ledigheterna resurser som kan hushållas med. När föräldrar tjänar olika mycket är en ojämnt fördelad ledighet ofta den ekonomiskt mest lönsamma ordningen. Det blir billigare att skaffa barn.
På detta svarar jag: synd! Barn kostar pengar. En föräldraförsäkring gör redan denna kostnad lite mindre. Men det är en en fundamental liberal hörnsten att bidrag, politiska rättigheter och annat borde tillfalla individer och inte annat. Det är ibland inte den mest lönsamma ordningen, men det är den rätta. Denna ordning ska inte frångås för att göra det ännu billigare att skaffa barn.
Föräldraförsäkringen utgör ett ekonomiskt skydd som föräldern kan välja att använda eller inte. Men den är inte hennes egendom i fullständig bemärkelse: det följer ingen överlåtelserätt eller en obegränsad rätt att nyttja skyddet efter eget tycke. Den får inte bytas, säljas eller sparas (utan begränsning). Så långt ska inte denna offentliga skyddsverksamhet sträcka sig. Take it or leave it.
De menar för det andra att en individualiserad föräldraförsäkring är en typ av social ingenjörskonst som staten inte ska ägna sig åt. Hur familjer fördelar sin tilldelade föräldraledighet är just familjens sak och inte någon annans. Föräldraförsäkringen ska inte användas som redskap för att nå vissa mer eller mindre önskvärda resultat utöver dem som föräldrar själva väljer.
Argumentet biter möjligtvis på konservativa, men inte på mig som liberal. Föräldraförsäkringen borde vara just individens sak och inte familjens. Familjer är förvisso små, vanligt förekommande och oftast mycket trevliga sociala kollektiv, men icke desto mindre kollektiv. Staten svarar inte mot dem.
Legitimiteten i offentlig maktutövning bygger på relationen mellan stat och individ. Individualisering innebär frånvaron av social ingenjörskonst, eftersom politiken då varken bygger på eller befäster godtyckliga grupptillhörigheter.
Nog om de två första argumenten. Nu till det tidigare nämnda “plus ett”.
Mina meningsmotståndare hävdar ofta att den motiverande kraften bakom min åsikt är en typ av statistisk utfallsfeminism: såna som jag ser att uttaget av föräldraförsäkringen på aggregerad nivå är ojämnt fördelat mellan könen, och vi är nöjda först när en bättre fördelning har tvingats fram. Det stämmer inte.
Den motiverande kraften bakom min åsikt är tudelad. Dels menar jag att bidrag, politiska rättigheter och annat alltid borde tillfalla individer och inget annat. Därtill menar jag att en individualiserad föräldraförsäkring bär potential att stärka människors autonomi, det vill säga deras självbestämmande.
Det råder vissa normer i samhället som har ett inflytande över hur människor väljer att leva sina liv. Vissa normer gäller förväntningar, som exempelvis att kvinnor är bättre lämpade att uppfostra barn och män är bättre lämpade att förvärvsarbeta. Sådana förväntningar gäller både oss själva och andra. Vi internaliserar dem, vilket påverkar vårt beslutsfattande.
Jag tror att det finns bäring i följande tes. Om föräldraförsäkringen individualiseras är det lättare för mammor att välja att gå tillbaka till arbetet och bygga ett yrkesliv som de vill ha. Det är också lättare för pappor att välja att vara föräldrar i stället för att vara familjeförsörjare. En individualisering förenklar somliga livsval och är därför autonomistärkande.
Statistiken som visar att uttaget av föräldraförsäkringen på aggregerad nivå är ojämnt fördelat mellan könen indikerar vissa underliggande sociala strukturer. Med en individualiserad föräldraförsäkring förändras denna statistiska indikator. Det betyder inte att de underliggande strukturerna också förändras – orsaksrelationen mellan struktur och indikator fungerar inte så.
En individualiserad föräldraförsäkring har ingenting med statistisk utfallsfeminism att göra, utan med en liberalt värderad autonomi.
Jag har alltså en liberal och feministisk grund för min åsikt. Den är individualistisk, vilket jag tror är en fundamental komponent i det liberala idébygget, och den är autonomifrämjande, vilket jag tycker borde vara lika fundamentalt i detsamma. Detta ska jag försvara vid ett annat tillfälle.
