Den här texten publicerades som gästinlägg på bloggen Arkeloggen 2017-05-07 med titeln “Varför filosofi är viktigt för arkeologi”, men bloggen ser nu ut att ha gått offline. Versionen nedan är samma som det oredigerade manuset som skickades till Arkeloggen och kan därför skilja sig i detaljer som redaktören då ändrade på.
Under en utgrävning på 90-talet av Ekron, en av filistéernas städer som nämns i Bibeln, fann arkeologerna en rektangulär plattform med ett urgröpt hål i. Man ställde upp hypotesen att plattformen hade fungerat som ett slags altare. Med stöd i denna hypotes förklarade man att rummet som plattformen stod i hade varit ett litet tempel, och prover från det urgröpta hålet skickades på analys – kanske kunde man identifiera olika typer av rökelser som hade bränts där i andliga ritualer. Med resultaten av analysen fick man dock ställa upp nya hypoteser: den rektangulära plattformen hade nämligen varit en toalett.
Arkeologiska fynd är ibland svåra att förklara. Ett triangulärt föremål med handtag kan vara både en murslev och en tårtspade; det ligger i historiska föremåls natur att man inte kan fråga någon som har använt dem vad de har varit till för, hur de har hamnat där, vem som har tillverkat den, och så vidare. Arkeologer måste ofta ägna sig åt mer eller mindre kvalificerade gissningar kring föremålen som grävs upp.
Gissningar är ovetenskapliga, kan det hävdas, och därför är inte arkeologi en vetenskap. Men det är inte sant. Arkeologer använder på förhand bestämda och tillförlitligt utvärderade metoder, de sätter inte bara ned spaden någonstans och hoppas på det bästa. De dokumenterar och sorterar systematiskt både fynd och utgrävningsplatser. Arkeologer förlitar sig på kemi, radiometri, stratigrafi, och så vidare. Det råder inga tvivel om att arkeologi hör hemma i vetenskapen.
Men det förblir ett problem att förklara arkeologiska fynd. Man kan göra jämförelser mellan ett ting som är uppgrävt och moderna föremål, söka likheter dem emellan, och förklara det arkeologiska fyndet med hjälp av analogi. Men hur ska en jämförelse över kanske flera tusen år göras tillförlitlig? Man kan göra antropologiska studier av ursprungsfolk och söka kunskaper som kanske bevarats över generationer, men hur mycket kan en kringvandrande stam i Amazonas djungel egentligen lära oss om till exempel hur bofasta vikingar hanterade frostskador på sina grödor? Likaså kan informationen i nedtecknade historiska dokument avslöja mycket, men bara då de finns bevarade – och bara om folk som använt skriftspråk.
Problem som dessa är filosofiska. Det finns ett oöverkomligt avstånd i tid och kultur mellan dem som gör arkeologiska fynd och människorna som en gång använde tingen. Hur ska man under sådana villkor kunna göra tillförlitliga arkeologiska förklaringar?
Enligt arkeologen och filosofen William Harvey Krieger har den moderna arkeologin fått sin utformning genom att 1900-talets arkeologer försökte att besvara på frågor som dessa. I sin bok Can There Be a Philosophy of Archaeology? beskriver Krieger hur den så kallade processuella arkeologin växte fram ur Wienkretsens logiska positivism.
Wienkretsen var en samling filosofer och matematiker som under 1920- och 30-talet ville etablera ett nytt vetenskapligt program för den moderna tiden. Man ville att mänskligheten skulle lägga metafysiska frågor som hur världen är beskaffad bakom sig för att i stället bara ägna sig åt det som kan mätas och räknas. Sanning och kunskap kan kramas ur världen om man vrider trasan på rätt sätt, men också bara på det sättet. En vetenskapsteoretiker vid namn Carl Gustav Hempel inspirerades av Wienkretsens program till att formulera en modell av vad vetenskapliga förklaringar är för något. Förklaringar, menade Hempel, består av tre delar: dels en naturlag, dels en uppsättning initialvillkor och dels det som ska förklaras. Om vi till exempel undrar varför en ballong spricker när den hettas upp kan vi söka svar i den allmänna gaslagen om relationen mellan temperatur, tryck och volym.
Arkeologen Lewis Binford studerade Hempels förklaringsmodell och ville använda den för arkeologin. Om man bara finner de rätta arkeologiska lagarna, menade Binford, så kan arkeologiska fynd förklaras med samma trygghet som vi med hjälp av gravitationslagen förklarar varför saker faller till marken när de släpps. Binfords teorier skulle innebära slutet för osäkra gissningar inom arkeologin och göra disciplinen till en definitiv vetenskap. En ny, eller ”processuell”, arkeologi skulle växa fram ur Wienkretsens vetenskapliga program.
Problemet för Binford och den processuella arkeologin var att människan inte följer några lagar. Våra fysiska kroppar är naturligtvis bundna till naturlagarna, men vår kultur är inte det. Det går inte att förklara mänskligt beteende och samverkan med samma trygghet som man förklarar himlakropparnas rörelser. Arkeologin har ingen nytta av Hempels förklaringsmodell, som bygger på lagar eller lagliknande regelbundenheter. Varje enskilt arkeologiskt fynd kräver sin egen förklaring. Spåren av ett forntida pålverk utanför en by i mellersta Frankrike är unika på ett sätt som en ballong som hettas upp inte är. Arkeologer kan inte hänvisa till en allmängiltig lag om forntida pålverk utan måste engagera sig i just de spår som finns i just den där byn i mellersta Frankrike.
Det är ett skäl till varför arkeologer måste ägna sig åt kvalificerade gissningar. I brist på annat är det bättre än ingenting. Men nyckeln ligger i just det där med att gissningarna ska vara kvalificerade. Arkeologin är inte en isolerad akademisk disciplin, utan hör hemma i ett sammanhang. Tillsammans med historiker, antropologer, geologer och andra kan spektrumet av osäkerhet smalnas av och vissa förklaringar uteslutas helt, liksom att en viss hypotes kan stärkas genom att få stöd i flera olika discipliner. Om det finns både historiska och antropologiska skäl att tro att ett triangulärt föremål med handtag är en murslev och inte en tårtspade så kan arkeologen med viss trygghet formulera nya hypoteser därefter i sitt fortsatta arbete.
Mycket arkeologiskt arbete går förstås ut på att, tja, dig dirt. Det kräver inte lika mycket filosofi som det kräver fysiska förmågor. Men det kan bidra till att ge arkeologin analytisk skärpa att engagera sig i filosofiska frågor kring avståndet mellan nutiden och det historiska. Under vilka vetenskapsteoretiska villkor arbetar man som arkeolog? Vilka är de kunskapsmässiga begränsningarna, och varför? Vilken är strukturen för en formell arkeologisk förklaring? Kanske ska man alltid vara öppen för att det man tror sig har funnit faktiskt bara är en gammal toalett.
