Jag gjorde en omröstning på Twitter häromdagen där mina följare fick välja mellan två alternativ: att vara (1) lycklig men förslavad och (2) fri men olycklig. Det är förstås en filosofisk fråga. Men genom historien har många ställts inför liknande val och uppfattat dem som både verkliga och viktiga.
Idéhistorikern Annelien de Dijn berättar om flera sådana i sin bok Freedom: An Unruly History (Harvard University Press 2020). Ett exempel är den amerikanske revolutionären Patrick Henry. Den 23 mars 1775 hade representanter för Virginia samlats för att debattera huruvida kolonin skulle vara trogen mot den brittiska kronan, eller ansluta sig till revolutionen.
”Ge mig frihet, eller ge mig död!” sa Henry i sitt tal. Henry tolkade den politiska situationen som ett val mellan frihet och slaveri. Kolonisatörerna kunde kanske leva lyckligt under kronans makt. Men de skulle inte vara sina egna härskare. Det avgjorde valet för Henry och hans följare.
För vissa på Twitter var min omröstning underlig. Uppfattningen är nämligen vanlig att värdet av frihet mäts i lycka. De som tror så menar att lyckan är moralens själva måttstock: om någonting är värdefullt är det för att det ger lycka. För dem stod valet mellan “lycklig” och “olycklig”, orden “frihet” och “förslavad” var bara meningslöst brus i periferin. De såg svarsalternativ (1) som en självklarhet, precis som valet mellan “gott” och “ont” är.
Jag tänker på det som en konstig teori om moral och värde. För mig är valet mellan frihet och lycka svårt, eftersom jag värderar båda två.
Men det är inte på samma grunder som de två är värdefulla. Jag värderar frihet för att det är en status jag bär i samhället. Värdet av min frihet är inte nödvändigtvis mindre om jag är olycklig eller större om jag är lycklig. Jag kan tänka mig att ge upp en gnutta lycka – som till exempel lyckan av att äta kött eller dricka alkohol – om jag får ha min frihet i behåll.
Det kanske finns en viss relation mellan frihet och lycka. Någonstans går det en gräns där jag nog skulle avstå en frihet för att få behålla lite lycka, som exempelvis att avsäga mig min rösträtt i EU om jag därmed får snusa gott och lagligt snus. Men frihet och lycka följer inte samma måttskala och är inte omedelbart jämförbara i alla lägen. Valet mellan de två kan inte reduceras till en enkel matematisk kalkyl: de värderas på olika sätt.
Jag har majoriteten av dem som röstade emot mig. 56,5% föredrog att vara lyckliga slavar framför att vara olyckliga i frihet. Liksom Patrick Henry skulle jag välja friheten, även om jag medger att det är att ställa saken på sin spets om alternativet är döden.
