För en tid sedan höll jag ett föredrag för ett gäng politiskt verksamma yngre vuxna. Jag var anlitad för att prata om filosofi, ideologi och etik, vilket jag också gjorde. Med glädje.
Jag beskrev Aristoteles syn på människan som ett politiskt djur. Jag pratade om universitetet som institution och om den akademiska filosofins moderna utveckling. Jag berättade om min egen forskning i bioetik.
I slutet av föredraget lämnade jag som alltid utrymme för frågor. Och, som alltid, var frågestunden i alla fall enligt mig mer spännande än föredraget självt. Med undantag för den där hockeykillen längst bak.
Jag hade noterat honom medan jag pratade. Halvlångt hår och halvsovandes. Precis som jag själv en gång i tiden när jag var tvungen att lyssna på tråkiga föredrag om ämnen jag inte brydde mig om.
“Vi har tid för en fråga till”, sa jag och gav den till hockeykillen, som yrvaket hade sträckt upp handen. “Det finns ju inget rätt och fel”, sa han. “Varför håller man fortfarande på med filosofi när man inte har kommit fram till något på 2500 år?”
Naturligtvis försökte jag svara med ett “det är en bra fråga” eller “intressanta synpunkter”, men det hördes det nog på mig att jag blev irriterad. Hade han hållit sig vaken hade han inte behövt ställa frågan. Så kom det sig att mitt föredrag avslutades i dålig stämning.
Hockeykillen var förstås inte den förste antifilosofen jag har haft som åhörare när jag har pratat filosofi. Jag undervisar på ett tekniskt universitet och många av mina studenter vill ha ett klart och tydligt svar hellre än humanioras flum. Och den antifilosofiska ståndpunkten kan mycket väl vara riktig.
Det kanske inte finns något moraliskt rätt eller fel. Argumenten för just den meningen har en viss bäring. Men saken är den att det finns mer eller mindre tillförlitliga tillvägagångssätt för att ta sig an frågor av en sådan natur. Hockeykillens metod – halvvaket tyckande – är inte den bästa.
Dessa tillvägagångssätt är själva värdefulla studieobjekt. I en mening hör det till moralfilosofers huvudsakliga sysselsättning: vilka problem gällande moral finns det och hur borde de angripas? Om det inte finns några sådana problem behöver saken argumenteras för – det räcker inte att bara svinga en eldgaffel mot dem som tror att de finns.
Det tycks vara rimligt att hävda att det finns mer eller mindre kvalificerade uppfattningar gällande moral (vilket är en annan sak att hävda än att det finns mer eller mindre moraliska uppfattningar). Men att ta själva ämnet på allvar är bland annat en fråga om motivation.
Aristoteles menade att studier i etik endast är för dem som redan har insett att sådana är av värde. Det hör inte till filosofilärarens uppgift att övertyga studenten om att frågor av moralisk natur är viktiga.
Kanske måste varje människa själv väcka frågan till liv huruvida det finns “rätt” och “fel”. För att kvalificerade uppfattningar ska kunna slå rot måste det finnas motivation. Jag – en gammal hockeykille – lutar åt att så är fallet.
