Den kloke G.W.F. Hegel skrev i sin bok Förnuftet i historien följande:
Här måste endast anmärkas, att anden börjar från sin oändliga möjlighet – märk väl endast möjlighet – som innehåller dess absoluta tillstånd såsom någonting i och för sig, såsom det syfte och det mål, som den först i sitt resultat uppnår, och först detta är sedan dess verklighet. – Så framträder i existensen fortgången såsom fortskridande från det ofullkomliga till det mera fullkomliga, varvid det förra icke i abstraktion endast är att fatta såsom det ofullkomliga utan såsom någonting, som tillika i sig såsom drift har sin egen motsats, det s. k. fullkomliga, som frö: att möjligheten åtminstone reflexionsvis själv pekar hän mot ett sådant, som verkligen skall bliva verkligt, och att den aristoteliska dynamos även är potentia, kraft och makt. Det ofullkomliga såsom sin egen motsats är den motsättning, som väl existerar men som lika mycket måste upphävas och lösas, det andliga livets drift och impuls att genombryta naturlighetens, sinnlighetens och självfjärmandets bark och komma till medvetandets ljus, d. v. s. till sig själv.
Förstår du? Inte jag heller. Men jag lämnas alltid av en varm och mjuk känsla i magen efter att ha läst Hegel. En annan filosof, Karl Marx, blev så varm i magen att han byggde sin egen filosofi efter Hegels modell. Verklighetens förlopp är dialektiskt och nödvändigt: kommunismen ska infinna sig. Att verkligheten sedan bestämt sade ifrån är en annan sak.
