Det är inte medlen själva, utan hur vi använder dem som formar världen: ta kniven från mördaren och hon börjar i stället att strypa sina offer.
Kommunisterna tror sig ha funnit vägen till frälsning från det onda. Människan är av naturen god och välsinnad gentemot sin nästa men den privata äganderätten har fördärvat hennes natur. Besittning av privategendom ger den ene makt och därmed frestelse till övergrepp mot nästan. Den från egendom uteslutne måste resa sig i fiendskap mot förtryckaren. Om man upphäver privategendomen, gör alla tillgångar gemensamma och låter alla människor bli delaktiga i njutandet av dessa, kommer illvilja och fiendskap bland människorna att försvinna. Då alla behov är tillfredsställda, kommer ingen att ha orsak att se en fiende i den andre; alla kommer att beredvilligt underkasta sig det nödvändiga arbetet. Jag avser inte en vetenskaplig ekonomisk kritik av det kommunistiska systemet, jag kan inte undersöka om avskaffandet av den privata egendomen är ändamålsenligt och fördelaktigt. Men jag är i stånd att konstatera, att dess psykologiska förutsättning är en tom illusion. Med privategendomens upphävande undandrar man den mänskliga aggressionslusten ett av dess verktyg, förvisso ett starkt men förvisso inte det starkaste. De olikheter i fråga om makt och inflytande som aggressiviteten missbrukar för sina ändamål har man inte förmått rubba; dess natur har man inte kunnat förändra.
Läs mer:
Sigmund Freud, Vi vantrivs i kulturen, (Stockholm, 1995)
