Vetenskapen innehåller flera praktiker. Allt från studentexaminationer och teoretiska seminarieverksamheter till byggandet av partikelacceleratorer samlas under vetenskapens namn. Jag har utvecklat ett särskilt intresse för en sådan praktik, nämligen det vetenskapliga samtalet.
Det vetenskapliga samtalet urskiljer sig från andra samtal i att det följer vissa mycket strikta normer. Man kan säga att det finns en metod för hur själva samtalet om och i vetenskapen ska bedrivas för att betraktas som tillförlitligt.
Alla inlägg i det vetenskapliga samtalet ackompanjeras av ett slags referat över dess funktion för samtalet i stort. ”Den här artikeln”, skriver forskaren, ”genomför X, vilket bidrar till aspekten Y av teorin om Z.”
Centrala begrepp definieras explicit och utförligt, vilket gör innehållet tillgängligt för kritik. All information som är nödvändig för ansvarsåläggande – avsändare, finansiär, institutionell hemvist och så vidare – tydliggörs.
Alla vetenskapliga samtal bär åtminstone i sitt ideal vissa gemensamma och för vetenskapen utmärkande kännetecken.
Det finns ett antal intressanta vetenskapsfilosofiska problem med det vetenskapliga samtalet utöver dem som redan nämnts.
Samtalet är till exempel självreglerande, inte minst genom det ofta kritiserade peer review-systemet. Kan kunskap nås om huruvida samtalet rör sig i rätt riktning, eller om det handlar om rätt saker, när det bedrivs självständigt och utan externa kontrollmekanismer? Är introspektion tillräckligt?
Kanske är det vetenskapliga samtalet en del av den vetenskapliga metoden. Men olika discipliner har olika metoder: naturvetenskapernas hypotetisk-deduktiva ansats är illa lämpad för historiska undersökningar, och vice versa. Däremot delar de samtalets form, varför det kanske är bättre att tänka på det vetenskapliga samtalet som en egen och disciplinöverskridande praktik.
Samtalets egenställning är särskilt utmärkande i universitetsstudier. Som student tränas man i att delta i det.
Träningen sker framför allt genom uppsatsskrivandet, som inte bara handlar om att skriva ut sina kunskaper utan om vetenskaplig kommunikation. Att skriva uppsats är att samtala. Det vet nog alla lärare, även om de kanske aldrig har artikulerat tanken.
Borde samtalskunskap vara en egen disciplin? Är det kanske redan det, om än inte i fakultetsadministrativ bemärkelse?
Frågorna kring det vetenskapliga samtalet är många och intressanta. Själv är jag av naturliga skäl som mest intresserad av hur vår samtids filosofiska samtal bedrivs, eller mer specifikt samtalet om etik.
Samtalet om just etik borde föras nära människan, i hennes verklighet, och inte vara så isolerat och ogenomträngligt som vetenskapen ibland kan vara. Hur kan det vetenskapliga samtalet om etik tillgängliggöras? Genom fiktion, med inspiration av till exempel Albert Camus? Eller kanske genom sociala medier, som Twitter? Jag vet inte, men jag ska fortsätta att tänka på saken.
