Begreppet allmänningens dilemma är välkänt i samhällsvetenskaperna och politiken. Dilemmat är att handlingar och beteenden som är bäst för den enskilde individen ibland är förödande för gruppen. Något liknande gäller även för den offentliga debatten. Vi kan tala om den offentliga debattens dilemma.
Ett exempel som ibland används för att illustrera allmänningens dilemma är förvaltandet av fisket i ett område. För gruppen fiskare är det bäst om alla enskilda fiskare bara tar upp lite fisk, så att området inte blir utfiskat, men för den enskilde fiskaren är det bättre att ta upp så mycket fisk som möjligt. Gruppen behöver koordinera sin gemensamma resursanvändning genom att instifta kontrollmekanismer, som till exempel fiskekvoter.
I den offentliga debatten visar sig ett problem som liknar allmänningens dilemma. För den politiska gruppen som helhet är det bättre med en saklig politisk debatt, men för den enskilde politiske aktören är det ofta bättre att använda ohederliga debattknep. Exempel på sådana knep är att ge sig på sina meningsmotståndare som personer i stället för att bestrida deras argument, eller att ignorera bra kritik som är riktad mot ens egen argumentation.
Offentlig debatt är någonting gemensamt. Den gynnas bäst av att deltagarna i den anammar ett beteende som inte alltid gynnar dem själva.
Precis som i allmänningens dilemma vore det bra för oss alla om vi lyckades instifta kontrollmekanismer på det enskilda beteendet. Men det är skillnad på kontrollmekanismer för fiske och kontrollmekanismer för politisk debatt. I det senare har vi nämligen att göra med centrala värden som exempelvis yttrandefrihet och politiskt deltagande. Det gäller att begränsa enskilda missbeteenden utan att inskränka på fundamentala rättigheter och friheter.
Ett exempel på en i min mening lyckad kontrollmekanism är kontoverifieringar på sociala medier. De små blåa plupparna som sitter bredvid användarnamnet på verifierade twitterkonton gör att andra twitteranvändare kan vara trygga i att personen bakom kontot är den hen utger sig för att vara. I politiska sammanhang är det nämligen ofta viktigt att avsändaren bakom ett budskap är känd, eftersom avsändarens eventuella intresse i sakfrågan inte sällan är av värde för utvärderingen av budskapet. Tilläggas bör dock att anonymitet också ofta är viktigt, som till exempel för visselblåsare eller aktörer som lever under politiskt förtryck. Blåpluppsmetoden kan behöva ta hänsyn till detta.
Just blåpluppsmetoden skulle kanske kunna vidareutvecklas för att främja ett beteende på sociala medier som gynnar alla. Alla tweets och facebookposter skulle kunna kompletteras med en omröstning som gäller sakligheten i påståendena som förs fram. Låt plupparna skifta färg efter hur trovärdig avsändaren bedöms vara av sina likar. Grön betyder pålitlig, röd betyder opålitlig. Algoritmer justerar för missbruk och manipulationer av systemet.
Det är nog svårare att åstadkomma kontrollmekanismer i traditionella medier och i andra forum där det bedrivs politisk debatt. Kanske kan den politiska debattens parter komma överens om en typ av självreglerande system liknande det med pressombudsmannen, fast för saklighet och trovärdighet.
Om en sådan modell är möjlig skulle dess funktion behöva vara att göra ohederlighet mer kostsamt. Det borde straffa sig att exempelvis vara selektiv i sin evidens (jfr cherry picking) och att argumentera mot halmdockor. Andreas Bergh visar upplysande i sin bok Två filter – varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig (som jag nyligen recenserade i Ekonomisk Debatt) den destruktiva effekt sådana missbeteenden har på politiska debatt.
Jag vet inte hur den offentliga debattens dilemma ska lösas, men kanske kan det vara hjälpsamt att börja betrakta debatten som just ett sådant. Med denna ansats kan inspiration hämtas från kontrollmekanismer som fungerar i andra sammanhang. Befintliga kunskaper och metoder kanske kan anpassas till att gälla även för politisk debatt, med tydlig hänsyn till de grundläggande politiska och moraliska värden som står på spel.
