Det ramlar in ett mail från en student som undrar efter vilka kriterier min kurs i etik ska examineras, då innehållet ju är “subjektivt”. Jag smakar på ordet: subjektivt. Det är ett svårt ord, utan tvivel ett av de svåraste jag känner till.
Enligt Svenska Akademiens Ordlista är ordet “subjektiv” ett adjektiv med betydelsen “som hänför sig till subjektet; personligt färgad; osaklig”. Är innehållet i min kurs sådant? Personligt färgat? Osakligt?
Jag försöker att reda ut precis vad det är studenten menar. Dels kan hen tänkas mena att normativa utsagor, som till exempel Påstående P: “det är fel att tortera oskyldiga människor till döds för att man tycker det är roligt”, saknar objektiva sanningsvärden. Påstående P är sant endast för dem som ger det sitt bifall. Det är sant “för mig”.
Fast hen kan ju också mena att sådana utsagor har objektiva sanningsvärden – de är sanna eller falska i absolut bemärkelse – men att vi människor är fattigt utrustade varelser som saknar personoberoende redskap för att ta reda på detta värde. Vi använder vårt tänkande för att utvärdera sådant som Påstående P, inte fysikaliska redskap som till exempel mikroskop och tumstockar. Därför är våra idéer om sanningsvärdet i normativa utsagor alltid personligt färgade, osakliga, eller helt enkelt “subjektiva”.
Vidare skulle studenten kunna mena att intellektuella övningar om moral inte över huvud taget har med sanning och falskhet att göra, precis som att fotboll inte har det. Etik, precis som fotboll, bär mening endast för dem som tycker att det är kul. Huruvida etik som verksamhet är meningsfull är därmed subjektivt.
Ordet “subjektiv” är som sagt ett av de svåraste jag känner till, så det finns sannolikt många fler sätt än så att tolka studentens fråga.
I mitt svar till studenten skriver jag att huruvida etiken är “subjektiv” eller inte är teoriberoende. Det beror dels på vad man menar med “subjektiv” och dels på vilken teori om denna mening man ansluter sig till.
När jag undervisar i etik, fortsätter jag, försöker jag att förmedla några av de färdigheter som krävs för att på ett tillförlitligt vis angripa sådana problem. Jag försöker också att så opartiskt som möjligt beskriva några av de teorier och insikter som olika tänkare tidigare har haft om problem av en moralisk natur.
Jag hävdar nämligen att det finns bättre och sämre sätt att angripa sådana problem, och att det är värdefullt att göra det bra. Därför utvärderar jag studenternas insatser efter hur väl de tillgodogör sig dessa färdigheter, teorier och insikter – så objektivt jag kan.
Det ramlar in ett nytt mail från en student. “Hej”, står det. “Den enda anledningen till att jag vill läsa din kurs är att det är obligatoriskt, annars får jag inte ut min examen.” Jag smakar på ordet: obligatoriskt. Ska det tolkas som en utsaga om metafysisk determinism? Förmodligen inte. Det är nog bara grå och trist men moraliskt berömvärd svensk byråkrati. “Välkommen!”
