I förra veckan gjorde jag mina första undervisningsuppdrag för den här terminen. Jag är bland annat ansvarig för en kurs i forskningsetik, och gav i tisdags kursens första föreläsning. Introduktionsföreläsningar i etik är alltid svåra. Vilket är egentligen ämnet? Vad är moral?
I empiriska vetenskaper är ämnet sällan lika svårfångat. “Den här kursen handlar om Thailand”, kan föreläsaren säga och peka på en karta. “Här ligger det.” Samma sak gäller nog teknik (“i den här kursen får ni lära er om kugghjul och fjädrar), matematik (“facit finns längst bak i boken”) och språk (“Guten tag!”).
Men etik? Själva studieobjektet tycks vara osynligt. Som lärare har jag noterat att det kan vara lättare att peka på vad moral inte är än att försöka säga vad det är.
Moral är inte samma sak som lag, brukar jag säga. Lag kan vara omoralisk, som apartheid, och handlingar kan vara omoraliska utan att vara olagliga, som otrohet. Vidare är moral inte samma sak som konvention, eller åtminstone skulle många kvalificerade bedömare hävda att det inte är samma sak. Det är vanligtvis inte fel i moralisk bemärkelse att hälsa med vänster hand i stället för med höger. Inte heller är moral detsamma som smak. Det är äckligt med ketchup på pannkakorna, men det gör inte kombinationen omoralisk.
Moral är inget av ovanstående. Det är en helt egen sfär av världen, eller livet, eller vårt tänkande, och kräver vår uppmärksamhet på sitt egna sätt. Moral är inte som något annat – moral är moral. Etiken, brukar jag säga, är en verksamhet ägnad åt att analysera moralen (både deskriptivt och normativt). Den akademiska etiken urskiljer sig genom en strävan efter att göra analysen tillförlitlig.
Naturligtvis finns det invändningar mot mina beskrivningar; konkurrerande anspråk både på moralens natur och på pedagogiken i framställningen. Men dessa hör till samma sfär av tänkande. De är invändningar i etik.
Inte sällan finns det studenter i klassrummet som är mycket skeptiska till hela etikens projekt. “Påhitt”, säger de. Jag försöker sällan argumentera emot. “Tänk på kursen som en studie i tänkandet hos oss som tror att moralen finns och är viktig”, säger jag. “Er uppgift här är att förstå hur jag och många andra tänker.”
Om jag vill strössla lite extra på toppen kan jag nämna historiska personer som har tyckt att etiken är viktig. Sokrates. Adam Smith. Einstein. För somliga är sådana namn skäl nog att intressera sig för etiken, trots en viss skepticism.
Ofta får studenterna grepp om moralen efter en tids etikstudier. Det där med “rätt” och “fel” tar form framför dem. Själva studieobjektet, som först var omöjligt att greppa, blir synligt allteftersom. Och för många blir det viktigt.
Sådan är etiken: abstrakt men värdefull. Men det kan man ju inte säga på en introduktionsföreläsning.
