Idag fick jag den här frågan: ”Har du någon förklaring till varför vissa libertarianer stöttade Trump, eller hellre stöttade honom än Johnson?” Nej, men jag har en magkänsla. Trumps anti-etablissemangkampanj har tilltalat libertarianer vars politiska åskådning centreras kring libertariansk klassanalys.
I korthet ser denna åskådning ut som följer. En samhällsgrupp har lyckats ta kontroll över statsapparaten och använder denna för att främja sina egna intressen. Till gruppen hör framför allt politiker, men också delar av näringslivet, journalistiken, akademin och andra i samhällets intelligentia.
Gruppen, som kan kallas för härskarklassen, kontrasteras med en annan, som kanske kan kallas för medborgarklassen eller liknande och som de flesta av oss ”vanligt folk” tillhör. Dessa två samhällsklasser befinner sig i intressekonflikt med varandra.
Härskarklassen använder statsapparaten till att utvidga politikens sfär, så att politiker får bestämmanderätt över mer i samhället. Enskilda företag, vars kapital kan gynna politiker både lagligt och olagligt, tilldelas marknadsandelar och juridiska privilegier av politikerna. Journalister och akademiker ger sig själva uppdraget att granska och studera dessa politiker och företag från ett perspektiv som till sin essens gynnar dessa verksamheter: man ifrågasätter till exempel inte varför det finns privilegier att erhålla utan bara storleken och utformningen på dem, varför de tilldelades en viss aktör i stället för en annan, och så vidare.
Detta sker på medborgarklassens bekostnad. Härskarklassen snedvrider konkurrensen, vilket sätter marknadskrafterna och dess prissignaler ur spel. På så vis blir livet dyrare för vanligt folk, liksom att deras initiativ som konsumenter och producenter undermineras. Resultatet blir ett dysfunktionellt samhälle där enskilda individers frihet och egenmakt ständigt inskränks “för samhällets bästa” – det vill säga för härskarklassens.
Den libertarianska klassanalysen kan användas till gott. Mattias Svenssons ledarkrönika den 18e oktober med rubriken ”Centralbankernas experiment har skapat ett kreditmonster” är ett exempel på detta. Men analysen kan också användas till ont. Det finns libertarianer vars hela politiska åskådning centreras kring klassanalysen. För dem är allt eller nästan allt som skrivs i ”mainstream-media” och från etablerade forskningsinstitut yttringar av att härskarklassen främjar sina egna intressen.
Därför är, för dessa libertarianer, också allt av godo som motarbetar politiker, och näringsverksamheter, journalister och akademiker som verkar i politikernas gräddfil. Inklusive Donald Trump och hans anti-etablissemangkampanj.
De libertarianer som faktiskt har stöttat Trump är nog förhållandevis få. Desto fler har dock systematiskt förminskat kritiken mot Trump och hans kampanj. Man har lyft fram andra populister och alternativa narrativ om samhället med motiveringar om att dessa är lika värdefulla som ”härskarklassens”.
Sådan är min magkänsla. Jag har inte följt presidentvalet tillräckligt nära för att kunna belägga min känsla med stöd (det vill säga med länkar till obskyra forum där nötlibertarianer samlas och dunkar varandra i ryggen). Det intresserar mig heller inte nämnvärt. Den nuvarande utvecklingen i världen är nog nästan helt oberörd av utvecklingen i libertarianismens ytterkanter.
Tills vidare får de försvinnande få libertarianer som vi nu talar om hetsa hur mycket de vill om härskarklassen och dess medlöpare. För mig är det just nu mest angeläget att fokusera på två av liberalismens viktigaste arvegods: likavärdesprincipen och teoribildningarna om konstitutionell rätt. För första gången på länge kan dessa behöva försvaras på allvar.
