Missförstå mig inte nu – jag älskar vetenskap. Vetenskapen är någonting väldigt speciellt hos mänskligheten. Vi pratar om en systematisk strävan efter kunskap, en utpräglad metod för att säga någonting tillförlitligt om vad som har varit, är och kommer att vara. Och det är en fruktsam verksamhet: vetenskapen spränger gränser, räddar liv och utgör en aldrig sinande källa vid vilken vi kan släcka vår nyfikenhets törst.
Men någonting hos vetenskapen övertygar mig inte (och jag tror att det är bra, vilket jag ska återkomma till). Jag tror inte att vetenskapens särställning är fullständigt befogad. Det finns andra väldigt speciella saker hos mänskligheten som förtjänar samma djupa vördnad.
Två nyförälskade kan utbyta meningsfull information med ett ögonkast. Vetenskapen kanske kan förklara det som sker (hormonnivåer, social komplexitet och evolutionism, yada yada…) men inte ersätta det. Tyst och spontan kontemplation kan ge sann självkännedom och skrivandet av den här texten gör en intuition (åtminstone någorlunda) begriplig. Vetenskapligt metodologiskt är dessa tre exempel på, tja, icke-falsifierbara verksamheter utan kunskapsvärde. Ej tillförlitligt! med röda bokstäver.
Det är inte vetenskap, kan man säga. Ändå är det saker jag förlitar mig på och tror att människan borde förlita sig på. Vidare tror jag att det är saker som inte borde mätas med vetenskapens måttstock. Det är verksamheter som inte har som ambition att förklara världen men som ändå, på något sätt, lyckas att göra just det. Mellan raderna. Dit vetenskapen inte når.
Jag tror att det finns dimensioner av att vara människa som är för evigt bortom vetenskapens ljuslykta. På samma sätt som vi aldrig kan komma ikapp ljuset eftersom det ständigt rör sig bort från oss med ljusets hastighet är det oförklarade ständigt otillgängligt för vetenskapen. Vetenskapens källa sinar aldrig för den blir hela tiden djupare.
Den här skepticismen – inte gällande vetenskaplig trovärdighet, utan gällande den vetenskapliga dimensionens omfång – är sporrande. Det är den som gör att ingen sann vetenskapsälskare säger “så, färdig!” och lägger förstoringsglaset på hyllan utan alltid letar efter nya kunskaper att fånga. Jag tror att den så mänskliga känslan av att någonting ännu inte är helt förklarat är vår nyfikenhets drivkraft och därmed också vetenskapens bränsle. Jag tror att paradigmskiften och kunskapens utveckling är frukter av skepticism gentemot vetenskapen, inte av vetenskapen självt.
Vi ska vara väldigt tacksamma för det vi ännu inte förstår. Och jag tror att vi ska värdera det oförklarade högre än det förklarade. Jag säger inte att vi ska sluta älska vetenskap utan att vi också bör älska annat. Utrymmet mellan raderna, mörkret bortom våra sinnens horisont, är större än det vi redan har betraktat.
