Utilitarismen är en konstig teori om moral. Man kan till och med kalla den för pervers.
När jag tänker på moral tänker jag på minst sex olika problem. För det första tänker jag på vad som är gott. Vad har värde? Jag tänker då på exempelvis lycka, frihet och vänskap – livets goda ting.
För det andra tänker jag på vad som är rätt eller rättvist. Då tänker jag bland annat på hur goda ting borde fördelas mellan människor. Är till exempel ett samhälle rättvist om en liten elit är lycklig på den stora massans bekostnad?
Jag tänker på det goda och det rätta som fundamentala moraliska problem. Det gör inte utilitarister. De tjoffar ihop dessa kategoriskt skilda ting till ett.
Men konstigheterna slutar inte där. När jag tänker på moral tänker jag på att leva moraliskt, att vara moralisk och att handla moraliskt. Vad är ett gott liv? Vem är en rättvis människa? För mig är även det på en fundamental nivå kategoriskt skilda ting.
Det är det inte för utilitarister. I stället menar de exempelvis att ett gott liv är ett som utgörs av goda handlingar, eller att en god person är en som gör goda saker. De blandar ihop allt.
När jag tänker på moral blir det lättare om jag delar upp saker och ting. Närmare bestämt till minst sex olika problem. Såhär:
| Leva | Vara | Handla | |
| Gott | 1 | 2 | 3 |
| Rätt(-vist) | 4 | 5 | 6 |
Då blir det bättre tankar om moral. Men utilitarister håller inte med. De skriver antingen samma sak i alla sex rutor, eller tjoffar ihop raderna och kolumnerna så att det bara finns en ruta kvar.
Jag kan förstå om man vill utöka antalet problem. Kanske tycker man att det är en bra idé att skilja mellan rätt och rättvist, och alltså lägga till en rad i tabellen så att man får nio problem i stället för sex. Det kan göra tankar på moral ännu mer precisa.
Men utilitarister vill göra tvärtom. För mig är det bara konstigt.
