Min artikel “The Usefulness of Concepts as a Methodological Point of Reference in Applied Ethics” har publicerats i facktidskriften Metaphilosophy. Artikeln handlar om hur etiker borde gå tillväga när de formulerar begrepp som ska användas i praktiska sammanhang.
Mer specifikt handlar artikeln om regler som etiker borde följa. En sån regel är att påståenden behöver vara universaliserbara.
Låt till exempel säga att en etiker vill säga någonting om hur patienter borde behandlas i vården. Etikern kanske tycker att “alla borde få bestämma själva vilken medicin de ska ta”. Men alla patienter kan inte fatta sådana beslut själva. Nyfödda bebisar har till exempel inte de förmågor som krävs för att kunna bestämma över sin egen medicinering.
Etikerns åsikt att “alla borde få bestämma själva vilken medicin de ska ta” bryter därför mot regeln om universalisering: påståendet gäller inte för alla, överallt, alltid. Därför borde inte vården styras av påståendet.
I min artikel föreslår jag en ny sådan regel, som etiker borde ta hänsyn till. Regeln handlar om användbarhet.
Låt säga att en etiker uttrycker en åsikt som är universaliserbar. Åsikten gäller för alla, överallt, alltid. Jag menar att det inte räcker – om åsikten inte fungerar i praktiken bryter den ändå mot en slags regel.
Ibland kan regeln om universaliserbarhet och regeln om användbarhet krocka med varandra. Ett påstående kan vara universaliserbart men inte användbart, eller användbart men inte universaliserbart. Vilken regel är då viktigast?
Det är nog vanligt bland etiker att ge företräde åt regeln om universaliserbarhet. Men jag menar att det inte är givet. Regeln om användbarhet är också viktig och behöver tas på allvar.
Med min artikel vill jag stimulera en diskussion bland etiker om regeln och hur viktig den är relativt andra regler. Ytterst sett gäller det metod. Hur borde etiker gå tillväga när de löser problem? Jag tror att det vore bra för etiken som forskningsfält om etiker tänkte och pratade mer om metod. Förhoppningsvis kan min artikel bidra till det.
