Tunnelbanekartor är intressanta. De liknar inte verklighetens städer över huvud taget. Linjerna tycks vara dragna med linjal, fast själva tunnelbanetågen svänger runt mellan olika stadsdelar. Och avstånden mellan kartans olika stationer är lika stort nästan överallt, trots att de i den verkliga staden ligger olika långt från varandra.
Ändå förstår vi tunnelbanekartor. Åtminstone med lite övning. Även den mest avancerade resa är lätt att planera, eftersom kartan är så bra.
Vi kan inte med tunnelbanekartans hjälp förstå mycket av verklighetens Stockholm i sin helhet. Stadens alla vattendrag, höjder, gator och torg är bortskalade. Kartan är i stort sett värdelös för den som letar sig fram till fots mellan stadens byggnader. Den är bara bra för en sak: att åka tunnelbana.
Tunnelbanekartor liknar filosofi. De har en sak gemensamt: abstraktion.
Filosofin skalar också bort allt som inte behövs. Genom logiskt följdriktiga resonemang renodlar filosofin världen i en bestämt aspekt, som till exempel den moraliska. Filosofin blottlägger punkter och linjer, premisser och slutsatser, så att de går att begripa med yttersta precision.
Om man har övat sig lite i filosofin är den ett utmärkt hjälpmedel för den som vill förstå komplexa idéer och föreställningar. För att navigera i en del av världen. Men man måste förstå vilka filosofins styrkor och svagheter är.
Det går inte att använda bara filosofi för att förstå hela världen, precis som att tunnelbanekartor inte ger bra vägledning uppe på marken. Men liksom att ett flygfoto inte är hjälpsamt nere i tunnelbanan går det heller inte att använda bara konkreta vetenskaper, som till exempel hållfasthetslära eller nationalekonomi, för att förstå moralen.
Både tunnelbanekartor och filosofi är mycket abstrakta, och mycket bra för specifika ändamål. Men i inget av fallen betyder abstraktion “krångligt” eller “svårt”. Det gäller bara att lära sig läsa kartan.
