När jag läste B-kursen i praktisk filosofi sa min lärare att jag hade “filosofisk kreativitet”. Jag blev jätteglad! Fast jag förstod inte alls vad det betydde. Det gör fortfarande inte, men jag har några tankar om filosofisk kreativitet som jag vill dela med mig av.
På ett sätt är filosofi som alla andra akademiska discipliner. Den fortskrider långsamt och inkrementellt. En stor mängd filosofer gör många mycket små inlägg i stora samtal som spänner över flera tusen år.
De ägnar sig till exempel åt frågan vad rättvisa är. Men de gör inte alla som Platon eller John Rawls och skriver tjocka böcker som tar breda grepp och utvecklar hela teorier om hur rättvisan ska förstås. Ibland gör de det. Men för det mesta petar de mest lite grann: “det här argumentet för den delen i den där principen är si eller så, ur ett åtminstone inte helt orimligt perspektiv”.
Är det filosofisk kreativitet? Ofta är petandet negativt: “den här filosofen har fel!” Det är sällan kreativt, om inte filosofen ifråga har fel på ett spännande sätt. Jag tror att filosofi ofta är nedbrytande snarare än uppbyggande. Och har inte kreativitet mer med det senare att göra än det förra?
Ibland är det nedbrytande petandet kreativt. Filosofen Edmund Gettier skrev till exempel en artikel med titeln “Is Justified True Belief Knowledge?” som jag tycker är mycket kreativ. Artikeln är inte ens tusen ord lång. Men på detta lilla utrymme presenterar Gettier ett argument som kanske – det råder oenighet på den punkten – visar att filosofer har tänkt fel om kunskap i flera tusen år. Det är minst sagt ett kreativt petande. Nedbrytande eller ej.
Det händer också att filosofer gör mer än att bara peta, även på ett litet utrymme. Till exempel skrev filosofen Elizabeth Anscombe en artikel med titeln “Modern Moral Philosophy” som samlade och kategoriserade nästan hela det (då) moderna tänkandet om moral. Visst, Anscombe menade att så gott som alla andra moralfilosofer hade fel, men ändå. Även om hennes artikel inte är uppbyggande så är den åtminstone upplyftande – och det vore en skymf att hävda att den inte är kreativ.
Men när jag tänker på filosofisk kreativitet tänker jag i första hand på någonting annat än att visa att andra har fel, hur spännande felet än är. Jag tänker på skapande. Att bringa någonting till världen som inte tidigare fanns. Men jag tänker inte på tjocka böcker. Kreativitet finns även i det lilla.
För mig är filosofisk kreativitet någonting som för människans filosofiska horisont framåt, men inte långsamt och inkrementellt. Filosofisk kreativitet kan handla om att formulera synteser – vilket jag tror att Anscombes artikel är ett exempel på – eller att se saker på ett nytt sätt – som exempelvis Gettier gjorde. Men jag vill också föreställa mig att det kan vara något mer.
Frågan är vad. Jag vet inte. Hur föds ny filosofi, om inte ur det stora samtal som förts i tusentals år? Är det möjligt att skapa helt nya filosofiska samtal? Kan vi kanske samtala på nya sätt?
Jag är optimist. Det är förvisso sant att jag inte vet vad filosofisk kreativitet är, men jag vill tro att jag någon gång i framtiden åtminstone kommer att förstå saken bättre. Jag vill också tro att filosofi kan handla om nya saker och bedrivas på nya sätt. Det gäller ju för vetenskapen i stort: tänk bara på vilka vetenskapliga möjligheter som datorn har erbjudit. Visst borde även filosofin kunna befruktas av tekniska innovationer?
Kanske borde jag fråga min lärare på B-kursen i praktisk filosofi vad han menade när han sa att jag hade filosofisk kreativitet. Men jag är rädd att svaret skulle göra mig besviken. Min numera bättre skolade filosofiska hjärna skulle säkert börja leta efter – och inte osannolikt även finna – brister i hans resonemang. Så självdestruktivt. Och så typiskt filosofiskt.
