Det har kommit många repliker på min text i Aftonbladet kultur, “Kollektivet kan vara ett fängelse utan murar“, i vilken jag tolkar Netflix miniserie Unorthodox ur ett individualistiskt perspektiv. I det här inlägget bemöter jag vad jag anser är den viktigaste kritiken.
Först vill jag dock betona en sak. I min tolkning diskuterar jag aldrig de ideal som individualismens kritiker själva företräder. Jag skriver att Unorthodox konkretiserar ett liv utan individualism. Det finns många olika liv utan individualism – till exempel liv som levs i ultraortodoxa samfund, under kommunistiska regimer, enligt radikalnationalistiska normer och så vidare. Min text är ett försvar av individualism, inte ett angrepp på de olika alternativ till individualismen som finns.
Flera av individualismens kritiker har nämligen gemensamt att de avstår från att berätta vad de vill ersätta individualismen med. Därför kan deras egna ideal inte kritiseras. Allt vi får veta är att de ogillar individualism och att deras eget alternativ – som vi ska få höra om en annan gång – är bättre. Men kritikerna lämnar spår efter sig som avslöjar något om vad de kan ha i åtanke. Jag ska återkomma till det.
Joel Halldorf replikerar i Expressen att det är ett problem att den svenska medelklassen ägnar karantänen åt att se Unorthodox. Berättelsen är nämligen “uttjatad”. Dess budskap är att “det enda alternativet till vår senmoderna konsumism […] är sekterism.”
Jag håller till viss del med Halldorf. Unorthodox är egentligen inte särskilt bra. Det var jag och Karin Petterson överens om när vi diskuterade Unorthodox, individualism och liberalism i Aftonbladets karantänpodd “Vi tvår våra händer“. Serien är bättre som ideologisk fond än som underhållning eller som skildring av chassidism.
Men inte alla tycker att den är uttjatad. Jag deltog i podcasten Exvangeliet för att prata om just detta. För Hanna Larsdotter, som driver podcasten och som har lämnat ett kollektivistiskt och konformistiskt religiöst samfund, var Unorthodox betydelsefull. Lyssna även på uppföljningsavsnittet där den före detta mormonen Anna delar med sig av sin berättelse. För många är Unorthodox viktig.
Halldorf skriver också:
Problemet med individualismen är att den är otillräcklig. Den bör inte ersättas, men behöver kompletteras. Myndigheter får gärna betrakta oss som individer: lika inför lagen och anonyma nummer i byråkratin. Vi är individer, och det är inte ingenting – men vi är mer än så.
Fair enough. Jag tycker inte heller att individualismen är tillräcklig: ett fullständigt mänskligt liv behöver mer än bara individualism. Men individualismen ska heller inte underskattas.
Individualismen omfattar den sociala rätten att välja yrke och hemort, liksom den kulturella möjligheten till skilsmässa, en nedtonad vikt av grupptillhörighet i beskrivningar av människor, social jämlikhet framför social hierarki, en mängd namn att välja mellan när bebisar döps i stället för bara en handfull och tendensen att flytta snarare än att dela hem med sina föräldrar i hela livet. Alltså sånt vi kallar “frihet”.
Filosofen George Kateb beskriver individualismen som en strävan efter uttrycksfullhet och lyhördhet: individualismen är en önskan att gå i sin egen riktning, att inte bli involverad i någon annans lekar, att vara mystisk, att tänka, bedöma och tolka för sig själv, att känna sig äkta – inte avdomnad, att nå sina gränser, att forma sitt liv, att bli ett konstverk, att vara flytande, att vara sig själv i stället för någon annans idé om vad man ska vara – att bli pånyttfödd som sin egen person.
Individualismen är inte bara en administrativ metod. Den är ett sätt att leva. Jag skriver i Aftonbladet: ”Unorthodox påminner oss om en världsbild vi svenskar tar för given.” Serien visar oss vad vi är och har.
Hanif Bali ogillar också debatten: “en halvkass netflixserie om ultraortodoxa judar får halva landets tyckonomer att dra visdomar genom observationer och generaliseringar. Men när det kommer till den Islamska/arabiserade hederskulturen åker äggskalen fram”, skriver riksdagsledamoten på Twitter. 1 000+ interaktioner.
Bali måste ha missat att jag dagen innan Aftonbladet publicerade min artikel skrev om hederskultur i Timbros webbmagasin Smedjan. I den texten, som är mer forskningsnära, skriver jag att klansamhällen och hederskulturer hör till individualismens utmaningar och att det vore värdefullt med “politiska insatser som bryter upp klan- och hedersrelaterade normer och institutioner”. Min delning av denna text på Twitter har i skrivande stund sju interaktioner. Ingen är Balis.
Rebecca Selberg skriver i Expressen att jag och Halldorf misslyckas med att identifiera den grundläggande konflikten i Unorthodox, nämligen den om makten över reproduktionen. Hon ifrågasätter varför jag inte nämner att normerna som håller Esty fången är långt mer tvingande för kvinnorna än för männen.
”Feminister har sökt svaret på den frågan sedan åtminstone 1884”, skriver Selberg, och antyder genom sin formulering att jag inte hör till dessa feminister. Här har Selberg fel. Jag är feminist och tycker att feministiska analyser av Unorthodox är viktiga. Men det utesluter inte att man också kan tolka serien ur andra perspektiv, som exempelvis det individualistiska.
Därtill är feminismen inte på något sätt frånvarande i min analys. Jag anser att det krävs ett feministiskt perspektiv för att förstå individualismen. Könsbaserade normer påverkar människan starkt och hämmar oss till exempel ofta från att utveckla våra individualiteter. Detta utvecklar jag i kapitlet “Om förutsättningarna för en liberal feminism” i boken Feminism. En antologi som släpps den 2 juni. I båda poddarna jag har deltagit i för att prata om Unorthodox nämner jag den svenska särbeskattningen som ett exempel på önskvärd individualism. Utan feminism ingen individualism.
Detsamma gäller feminismen närliggande analyser. Till exempel skriver jag i en forskningsansökan som nu bereds att jag avser “studera den effekt som diskriminering har på människans individualitet. Särskild tonvikt läggs vid diskriminering av HBTQ-personer […] och hur deras individualitet motverkas av fientliga sociala och politiska krafter.”
I sammanhanget bör det också noteras att det finns forskning som visar att individualistiska normer har en positiv effekt på jämställdhet:
Individualist values of autonomy and self-determination transcend gender identities and serve to legitimize women’s goals and choices. […] Using individual level data from World Values Surveys, we find that individualism is significantly associated with support for gender equal attitudes regarding employment, income, education, and political leadership. Individualism is also associated with greater levels of female employment and educational attainment, and lower levels of fertility.
Kanske bör vi därför också säga: utan individualism ingen feminism.
John Sjögren skriver i SvD: “äkta gemenskap och tradition står på intet sätt i motsatsförhållande till frihet.” Påståendet hör till en skendebatt som skymmer substantiella meningsskiljaktigheter. Alla inblandade menar att frihet och gemenskap är förenliga. Jag skriver i Aftonbladet att Esty “har valt sin egen öppna och progressiva gemenskap bland musikerna, på sina egna villkor, med sin egen vilja som vägvisare.” I skendebatten anklagar alla varandra för att tro att man måste välja mellan frihet och gemenskap. Dessa beskyllningar för oss inte framåt.
De substantiella meningsskiljaktigheterna ligger i våra olika idéer om frihet och gemenskap. Sjögren skriver att det är “inom traditionens och gemenskapens ramar som vi blir verkligt fria”. Han fortsätter: “Inget är så hämmande, så frihetsberövande, som att låta det egna jaget, individen, vara måttstocken för allt.” Och avslutningsvis:
Den individualistiska kulturens felslut är att den gjort oberoende, ibland rent av gränslöshet, till frihetens främsta kriterium. Min erfarenhet säger mig något helt annat: det är när vi gör oss beroende, när vi sätter gränser för jaget, som vi blir på djupet fria.
Naturligtvis finns det ingen konflikt mellan frihet och gemenskap om frihet definieras som ett tillstånd som infinner sig när man underkastar sig gemenskapens villkor. Här finns debattens kärna. I vår individualistiska kultur betraktar vi frihet som oberoende, som frånvaron av tvingande influenser och som närvaron av kraften att förverkliga sig själv. Sjögren angriper detta.
Jag skriver i Aftonbladet:
Individualismen är så djupt rotad i oss och i vårt samhälle att vi inte ser den, liksom fisken inte ser vattnet. Kanske är det därför vi inte reagerar starkare när samhällsdebattörer angriper individualismen – det går aldrig upp för oss att det är hela vårt sätt att leva som de vill omkullkasta.
Kulturdebatt tillåter sällan för noggranna begreppsutredningar och välformulerade politiska ideal. Därför ser vi i debatten bara antydningar om vad individualismens kritiker föreställer sig som alternativ till vårt sätt att leva. Men dessa antydningar är ledtrådar. Låt oss till exempel jämföra Sjögrens argumentation med den konservativa politiske teoretikern Patrick J. Deneens.
Deneen angriper den liberala individualismen i sin bok Why Liberalism Failed. Han söker ett frihetsbegrepp “som är förenligt med auktoritet”. Det vill säga att riktig frihet inte är oberoende, utan ett tillstånd som infinner sig när man lyder eller tvingas lyda. Vi skulle alltså inte vara fria när vi gör vad vi vill, utan först när vi gör vad auktoriteten vill att vi ska göra. Deneens frihetsbegrepp är inte identiskt med Sjögrens, men det är mycket likt: frihet ligger i båda fallen nära underkastelse.
Deneen erbjuder ett alternativ till individualismen. Han vänder sig mot rörlighet, både social och geografisk, och önskar att människan vore djupare förankrad i sina lokala texter. Det är “sann pluralism”, skriver han. Om Deneen fick som han ville skulle det bli svårare för människan att utvecklas socialt och exempelvis göra en klassresa, liksom att det skulle bli svårare att lämna platsen man växte upp på för att söka lyckan någon annanstans. Det är ett exempel på icke-individualistisk politik, en illustration av vad som kan stå på spel.
Men individualismens kritiker i kulturdebatten avstår som sagt vanligtvis från att själva formulera sina egna ideal. De kritiserar bara. Därför måste individualismen försvaras mot en osynlig angripare – en fiende utan ansikte. Enter Unorthodox. I serien konkretiseras antiindividualisternas abstrakta idéer. Jag skriver i Aftonbladet: “När kollektivismen och konformiteten konkretiseras, när vi ser ett liv utan individualism, förstår vi bättre vad vi riskerar att förlora.”
Nu har individualismen börjat konkretiseras i samhällsdebatten. Jag skriver i Smedjan (och ger därefter tre exempel på politiska utmaningar för individualister i Sverige idag):
[Individualismen] består av uppfattningen att individer är värdefulla och att i relation till andra är värdet av individer högst, att det är viktigt för människan att utveckla sin individualitet i stället för att underkasta sig dominanta normer och förväntningar och att människan är en fullständig individ först när hon är djupt och personligt förankrad i de sociala aktiviteter hon företar sig.
Individualismens kritiker borde nu konkretisera sina ideal. Vilken värld vill ni som vill ersätta individualismen leva i? Tala ur skägget.
Karin Pihl skriver i GP om individualism och meningen med livet:
Frågan om vad jag ska göra med mitt liv kan trots allt inte besvaras med ”jag ska göra det jag vill göra med mitt liv”. Sanningen finns inte inom oss, den finns utanför. Det är kul att spela sitt instrument själv, men det är i orkestern man når total lycka.
Det är ett argument som jag sympatiserar med. Jag har också brottats med det förut. Argumentet kan spåras till filosofen Charles Taylor, som i sin bok The Ethics of Authenticity från 1991 skriver att det är omöjligt att formulera idéer om mening utan hänvisning till sociala sammanhang. Jag har kallat detta för “individualisternas utmaning“. Utmaningen är inte enkel, men jag har försökt att ta mig an den i ett manusutkast som jag sedan i februari har sökt kritiska röster till.
Problemet är var mening ska lokaliseras. I det konservativa samfundet i Unorthodox lokaliseras mening i de sociala roller som samfundets medlemmar spelar. Esty förväntas spela rollen som hemmafru. Hennes man Yanky förväntar sig att hon ska finna mening i denna roll, att identiteten som hemmafru ska ge Esty en känsla av betydelse och att den ska ge henne en riktning i livet. Hon ska anamma de viljor som förknippas med hemmafrurollen och följa dessa viljor på ett sätt som en hemmafru gör. Så kan mening lokaliseras utanför individen.
Ett annat exempel på icke-individualistiskt meningsskapande återfinns i kommunismen, där människan ska söka och finna mening i sin funktion för samhällsorganisationen. Funktionen som arbetare är nödvändig, en plikt att utföra, men också tillräcklig, eftersom den ska skänka människan tillfredsställelse och svar på frågor om hennes plats i tillvaron. Ett tredje exempel finns i radikalnationalismen, där meningen med människans liv är att tjäna nationen.
Den typiska uppfattningen i individualistiska samhällen är att mening inte ska lokaliseras i sådana sociala roller. Individualister vill bistå människan i att söka och finna mening genom sina egna livsval i stället för i någonting som är utom hennes kontroll. Esty finner mening i musiken och i den självvalda gemenskapen bland musikerna. Det är ett exempel på individualistiskt meningsskapande.
Pihl fortsätter sin analogi om att finna mening i att spela i en orkester:
Alla som har spelat tillsammans med andra kan nog relatera till känslan: den fullständiga friheten det innebär att för en stund frigöras från sig själv och uppgå i något större.
Analogin är vacker, men liksom andra kritiker av individualismen konkretiserar Pihl inte sina idéer. Vad är detta “något större” som människan ska uppgå i för att finna mening? Religiösa samfund, nationalism eller kanske kommunism? Vi kan bara gissa, eftersom individualismens fiende än en gång är utan ansikte.
Individualister har alltså ännu inget starkt svar på exakt hur mening kan lokaliseras i individen själv. Däremot visar individualismen att det finns skäl att inte lokalisera mening i sociala roller som i Unorthodox, i nationalistiska narrativ som den politiske teoretikern Yael Tamir har föreslagit eller i kommunismen som Karl Marx önskade.
Innebär min oförmåga att (hittills) presentera en hel individualistisk teori om mening att jag gör mig skyldig till samma sak som jag anklagar mina kritiker för – att attackera utan att själv prestera? Nej. Jag tar ställning för individens värde mot kollektivets, för individualitet mot konformitet och för individens djupa och personliga förankring i de sociala aktiviteter hon företar sig. Problemet om meningen med livet kvarstår visserligen, men alla läsare är välkomna att kritisera den teori jag utvecklar i manusutkastet jag nämner ovan.
Jag har sagt det förut: individualismen är vår ideologi. Vi är individualister nästan allihop. Det är värdefullt med en debatt om individualism eftersom det är en debatt om oss själva. Den synliggör vad vi värderar, vad vi tar för givet och vad vi riskerar att förlora. Debatten är en självkritisk verksamhet.
Men det är också en debatt som i viss utsträckning präglas av intellektuell slapphet. I ett bokkapitel jämför filosofen och teologen Marvin J. H. Lee västerländsk individualistisk kultur med östasiatisk neokonfucianism. Lee anser att han inte behöver förklara vad den västerländska individualismen är, eftersom läsaren kan antas redan vara bekant med den (s 3).
En sådan attityd har motiverat mycket av kritiken mot individualismen. Kritikerna behöver inte bry sig om hur individualism ska förstås eller vad dess försvarare faktiskt tycker – alla “vet redan”. Det tycks dock som att vad alla redan “vet” om individualism är antingen vandringssägner eller sådant de själva har hittat på.
Därför återkommer exempelvis halmgubben att individualister tänker på människan som en “social atom” och inlägget i skendebatten att individualister av outgrundliga skäl skulle vara emot gemenskaper.
Jag tror också att kritikernas brist på engagemang i individualismens filosofi bidrar till att ideologin framstår som platt och ointellektuell. Helena Lindblad skriver till exempel i DN att det är “reducerande” att påstå att Unorthodox hyllar individen framför kollektivet – som om individualismen vore någonting fjuttigt och betydelselöst. Försök att säga det till Hanna och Anna i Exvangeliet som har lämnat kollektivistiska och konformistiska religiösa samfund bakom sig.
I själva verket är individualismen djup och berikande. Immanuel Kant, av somliga betraktad som den förste individualisten, placerade valet i etikens hjärta: moralen kräver att människan väljer plikten för pliktens skull. Det mänskliga valet är förbryllande. Våra val gör oss klandervärda eller förtjänta av beröm. Det är förmågan att välja som gör oss till agenter – själva valet i sig är uttrycket för vår fria vilja. Individualismens etik bottnar i djupet av hela vår moraliska existens.
Det tycks som att vissa av individualismens kritiker tror att vi skulle kunna fortsätta leva som idag även utan individualism. Kanske förstår de inte hur viktig individualismen är – skulle de ha kunnat bli skribenter och kritiker utan den individualistiska rätten att själv välja utbildning? De riskerar att rycka undan mattan under sina egna fötter. Eftersom många av kritikerna är kristna kanske det är lämpligt att använda Jesus ord: “Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.”
