Min artikel “The Evidence-Based Policy Movement and Political Idealism” har blivit publicerad i den referentgranskade tidskriften Evidence & Policy. I det här inlägget sammanfattar jag artikelns huvudsakliga budskap. Om du vill läsa hela artikeln men inte har tillgång till tidskriften är du välkommen att maila mig. Mina aktuella kontaktuppgifter finns på startsidan.
Borde politik baseras på fakta? Det tycker åtminstone Nätverket för evidensbaserad policy. Nätverket hör till en global rörelse som i korthet menar att folket ska bestämma politikens mål medan experter ska bestämma vägen till målet. Policy ska vara evidensbaserad.
När politiska teoretiker har diskuterat rörelsen för evidensbaserad policy har två positioner identifierats: på ena sidan står rationalister, som förespråkar kunskap och evidens i policy, och på andra sidan står konstruktivister, som är en blandad skara av kritiker.
I min forskningsartikel har jag försökt att ta ett nytt grepp på debatten om evidensbaserad policy. Jag menar att gruppen konstruktivister döljer två olika typer av kritiker.
Vissa av dem är realister. De menar att evidensbaserad policy är svårt eller omöjligt att uppnå i praktiken. Realisterna är många. De har presenterat en uppsjö av argument som ska visa att evidensbaserad policy är ett omöjligt ideal.
Till exempel menar Linda Courtenay Botterill och Andrew Hindmoor att beslutsfattare är begränsade av tidsbrist, politiska sammanhang, intellektuella kapaciteter och andra verkliga omständigheter som gör det omöjligt för dem att ta vara på evidensbaserad kunskap. Det är ett problem på politikens mottagarsida.
Men det finns också problem på givarsidan. Det är omöjligt för experter att sammanfatta och leverera fullständig och neutral evidens i politiska frågor, eftersom varje sammanfattning döljer avgörande tolkningsproblem och komplexiteter. Även om experter skulle ha tillgång till den bästa evidensen är det därför inte säkert att de skulle kunna vidarebefordra den till politikerna.
Richard French ger ett annat exempel. Tanken om evidensbaserad policy bygger på att man först identifierar ett politiskt ändamål och först därefter söker olika vägar att nå dit. Men så fungerar inte politik i verkligheten. Politiker börjar med politiska problem och ger sig sedan in i en fram-och-tillbaka-gång mellan mål och lösningar. Ändamål bestäms inte först, de utvecklas allteftersom.
Paul Cairny sammanfattar träffande realisternas kritik: de som vill ha mer vetenskap i politik ägnar kanske inte tillräckligt mycket uppmärksamhet åt vetenskap om politik.
Jag delar realisternas skepticism till evidensbaserad policy. Men jag tycker inte att deras kritik är helt rättvis. Det är nämligen möjligt att försvara evidensbaserad policy som ett politiskt ideal – och politiska ideal måste inte nödvändigtvis fungera i praktiken.
Evidensbaserad policy kan dock kritiseras även som ideal. Det är vad som driver min artikel framåt.
I artikeln kallar jag sådana kritiker för motidealister. Motidealister menar att oavsett om realisterna har rätt eller inte så finns det ideologiska problem med evidensbaserad policy.
Artikelns syfte är att stimulera den principiella debatten mellan idealism och motidealism angående evidensbaserad policy. För att göra det lägger jag fram två plus ett argument för och två plus ett argument mot evidensbaserad policy som politiskt ideal.
Argumenten för är att idealet (1) kan fungera som organiserande princip och (2) erbjuder en möjlighet att utvärdera policy och utkräva ansvar av politiker. Därtill (3) kan idealet vara vägledande i enskilda fall, även om det är omöjligt som universell princip.
Argumenten mot är att idealet (1) kan komma i konflikt med andra värden i policyprocessen, som exempelvis symbolik, politiskt karaktärskap och värdighet. Det åligger därför förespråkarna att förklara varför just deras värde, nämligen instrumentell rationalitet, är viktigare än andra relevanta politiska värden.
Vidare kan (2) ett ideal om evidensbaserad policy aldrig vara helt neutralt angående vilka förändringar som är önskvärda och inte i samhället. Till exempel skulle inte förespråkare av evidensbaserad policy kunna motsätta sig de många små steg som leder till ett samhälles förfall, utan förbinda sig till att förespråka instrumentell rationalitet i varje enskilt steg i den riktningen. Förespråkarna av evidensbaserad policy måste välja bort den ideologiska neutralitet som de vanligtvis gör anspråk på, eller ta ställning i frågan om önskvärda och oönskvärda samhällsförändringar.
Slutligen (3) måste förespråkarna presentera evidens för att evidens faktiskt främjar instrumentell rationalitet i policyprocessen och inte bara förlita sig på intuitionen att det är så. Forskning visar till exempel att förmågor som rörelsen förespråkar – opartiskhet, rationalitet, analytisk förmåga, och så vidare – inte är lika instrumentellt värdefulla i politik som exempelvis uthållighet och övertalningsförmåga.
Den viktigaste slutsatsen i artikeln är att tanken om evidensbaserad policy hör hemma i den politiska teorin. Förespråkarna av evidensbaserad policy är inte ideologiskt neutrala, utan är politiska aktörer som förbinder sig till substantiella idéer om politik. De behöver försvara sina politiska tankar med moraliska argument.
Personligen tror jag att det inte går att formulera ett meningsfullt ideal om evidensbaserad policy. Det skulle nämligen antingen vara så kantat av undantag att det vore helt urvattnat eller så fyllt med innehåll att det inte längre vore så neutralt som förespråkarna önskar. Men jag hoppas att de kan motiveras att försöka.
Fullständig referens
Ahlin Marceta, J. (2020). The Evidence-Based Policy Movement and Political Idealism. Evidence & Policy. DOI:doi.org/10.1332/ 174426420X15825349438945
