Nils Karleby dog i tuberkolos 1926, samma år som hans bok gavs ut. Karleby var ideolog, chefredaktör för SSU:s tidskrift Frihet och ledamot av den socialdemokratiska partistyrelsen.
Hans inflytande på idéutvecklingen i svensk socialdemokrati har varit stort. Enligt Johan Westerholm, som har skrivit förordet till nyutgåvan av Socialismen inför verkligheten, ska Ingvar Carlsson endast ha fått en fråga av Tage Erlander när han var på arbetsintervju hos denne: ”Hur pass väl kan Carlsson sin Karleby?” Till exempel menar Westerholm att bland de idéer som kan spåras till Karleby hör den välbekanta tesen att ”marknaden är en usel herre men en utmärkt tjänare”.
1920-talet var en formerande tid för den svenska socialdemokratin. Detta skildras väl i Jenny Janssons avhandling Manufacturing Consensus: The Making of the Swedish Reformist Working Class (Acta Universitatis Upsaliensis 2012). Jansson argumenterar för att den socialdemokratiska ledningen styrde arbetarrörelsens identitetsbildning och positionerade partiet och LO gentemot kommunister och syndikalister, det vill säga radikaler.
Karleby skriver i denna anda att problemställningen som i exempelvis Tyskland ledde till konflikter mellan radikaler och reformister ”aldrig har funnits i Sverige”. ”Hjalmar Branting, med svenska arbetares sunda realitetssinne bakom sig, lade från början rörelsen efter linjer för vilka en sådan systemstrid blev meningslös” (s 127). Detta stämmer inte, utan var nog snarare hur partiledningen ville att saken skulle uppfattas.
I kontrast till radikalerna var Karleby en obeveklig pragmatiker. ”Om den svenska socialdemokratin”, skriver han, ”överhuvudtaget lyckats vinna ett särdrag, så är det dess realism och illusionslöshet” (s 148). Han citerar uppskattande socialdemokraten F. V. Thorsson: ”Bättre vägar i Norrland betyda mer för Sverige än hela socialismen” (s 138).
Socialismens krav på gemensam äganderätt till produktionsmedlen är förvisso enligt Karleby ”obestridligt en fundamental del av socialdemokratins rustning”, men det är inte dess mål (s 73). ”Om samhället behöver privat initiativ och verksamhet på ett visst område, så kommer man inte undan detta” (s 99).
I kontrast till radikaler och idealister ägnade Karleby sig inte åt teoretiska konstruktioner, utan åt den politiska verklighetens villkor. ”Stat, rätt, skola, frihet – vad är det?” skriver han. ”Först när jag angett det konkreta innehållet i ett visst fall, har jag en möjlighet till ett praktiskt omdöme” (s 108).
Det var också så som socialdemokratin vanligtvis tog form, menar han. Det är ”i riksdagsprotokoll, kommittébetänkanden, tal och dagsartiklar etc., som des [sic] uttryck främst ska sökas” snarare än i teoretiska skrifter (s 134). Karleby fnyser dock åt dem som trodde att socialdemokratin därmed helt saknade ett självständigt teoretiskt tänkande: ”I själva verket äger [partiet] bara mindre skrivklåda och högre ambition” (s 135).
Under denna tid var liberalismen inte socialdemokratins fiende, utan en vän och allierad. Socialister och liberaler hade gått samman i striden för kvinnors rösträtt, som vanns 1919, och den socialdemokratiska ledningen var välvilligt inställd till Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Sigfrid Hansson, statsminister Per Albins äldre bror, betonade år 1926 i Tiden socialdemokratins liberala rötter med orden: ”Om man skall karaktärisera [1880-talets] fackföreningsrörelse i politiskt avseende nödgas man närmast beteckna den som en liberal arbetarrörelse.”
För Karleby var socialismen och liberalismen mycket närstående varandra: ”Den moderna socialismens andliga källådror springer ur samma humanistiska princip som reformationens och franska revolutionens idéer” (s 20). I det europeiska kulturlivet, skriver han, fanns ”inte mer än två stora andliga motsatser, två huvudtankar, som bryter sig mot varandra: auktoriteten och friheten” (ibid). Socialister och liberaler stod enade mot det auktoritära.
Bland annat tar sig detta sig uttryck i ett motstånd mot kommandoekonomi. Karleby insåg till exempel att människans frihet att själv välja yrke och hemvist var oförenlig med en planekonomisk ordning: ”Auktoritärt bestämmande över den enskildes yrkes- och platsval är det enda alternativet till arbetslönen som regulator. Vill man inte acceptera det förra, är det uteslutet att upphäva det senare” (s 190). Arbetarklassens intressen tillvaratas enligt Karleby bäst genom ”fri prisbildning, på såväl produktionsfaktorer som produkter. Men korrigering i köpkraftens fördelning genom offentliga och organisatoriska ingripanden” (s 313).
Liksom många andra som växlat ord med dogmatiska marxister och kommunister beklagar sig Karleby över ekonomisk okunnighet. ”Man har inte en klar uppfattning av en föreslagen åtgärds egentliga innebörd och sannolika effekt”, skriver han uppgivet. ”Man vill t.ex. öka riksbankens sedelutgivning för att öka folks inkomster. Eller så vill man införa tullar för att ’öka arbetstillfällena’. I kampen mot okunnigheten har socialekonomin naturligen en uppgift” (s 166).
Karleby åberopar i denna kamp Frédéric Bastiat, ”större än sitt nutida och mindre än sitt dåtida rykte”, som skrev att de som är okunniga i ekonomiska frågor har ett överläge: ”De kunna med få ord framställa en ofullständig sanning; men, för att visa att den är ofullständig, måste vi föra långa och invecklade resonemang” (s 166).
Bastiat är bara en av flera nationalekonomer som Karleby diskuterar uppskattande. I en kritik av arbetsvärdeteorin lutar sig Karleby mot David Ricardo: ”Så snart man nödgas lämna förutsättningen av en produktionsfaktor, en art arbete, brister oundvikligen varje objektiv värdeteori. Det kan endast vara prisbildningen själv, som gör för- och uppdelningen” (s 204). Om Eugen von Böhm-Bawerk skriver han att dennes ”framställning av kapitalets och kapitalräntans natur [är] den enda som verkligen ger nyckeln till förståendet av deras problem” (s 219). Andra ekonomer som susar förbi både i och mellan Karlebys rader är Adam Smith, Knut Wicksell och John Maynard Keynes.
I mycket liknar Karleby också dessa sådana marknadsliberala ekonomer. Bakom många resonemang skymtar också idéer som påminner om dem F.A. Hayek senare skulle framföra. Till exempel diskuterar Karleby prisbildning som bärare av information: ”Prisets samhällsekonomiska funktion är att hålla konsumtionen inom produktionens gränser, samt att inrikta produktionen på olika linjer allt efter de olika behovens styrka” (s 168). Han menar också att uppdelningen mellan ”teoretisk ekonomi” och ”sociologi” i själva verket ”bearbetar skilda sidor av samma fält” och måste samverka (s 247).
Den nära relation som Karleby såg mellan liberalismen och socialismen sprack senare under 1900-talet och socialdemokratins politiska dominans. Ingvar Carlsson må ha avkrävts kunskaper om Karleby, men i sin egen ideologiska skrift Vad är socialdemokrati? (först utgiven 1974), samförfattad med den i arbetarrörelsen intellektuella giganten Anne-Marie Lindgren, hör liberalismen till huvudmotståndarna.
I denna skrift har ekonomisk jämlikhet seglat upp högt på agendan, ett ämne som inte alls står i fokus för Karleby. Kapitalränta och jordränta, skriver han, är ”oumbärliga för en korrekt prisbildning och rättvisa mot alla medborgare även i en socialiserad produktion” (s 315). I stället för ekonomisk jämlikhet är det för Karleby idén om ett jämlikt samhällsdeltagande som bör vägleda socialismen:
”… sedan gammalt har samhället förståtts som de högre klasserna, medan arbetarna stått utanför, att arbetskraften betraktats som en vara och arbetarna egentligen bara som dennas opersonliga omhölja, att arbetarna betraktats ur synpunkten av verktyg och medel för de övriga grupperna, vilkas välgång däremot uppfattats som målet för samhällets verksamhet. Av detta skäl har arbetarna aldrig kommit i tanken utan deras uppgifter glömts bort när man i näringsfrihetsförordningen skulle skriva samhällsmedborgarnas näringsrätt och fixera vad som var förbehållet svenska män” (s 282).
Arbetarna har i kraft av att vara samhällsmedlemmar ”det stora intresset, att varje människa ska äga delaktighet i de sakliga produktionsfaktorerna och deras avkastning” (s 272). Karleby menade att hans tids socialism syftade till att åstadkomma arbetarnas delaktighet i samhällslivet. Detta, inte den ekonomiska ordningen, är verklighetens egentliga problem: ”Känner man sig inte delaktig, så är man det inte, alldeles oavsett ens materiella förhållanden och ens ställning i samhället” (s 78).
Liksom Carlsson och Lindgren orienterar därmed Karleby sin ideologi efter den marxistiska konflikten mellan arbete och kapital, men han ser andra utmaningar än de mer sentida författarna. En skillnad mellan 1920- och 1970-talet är globaliseringen. Denna ges mycket utrymme i Carlsson och Lindgrens bok, medan Karleby av naturliga skäl endast ytligt diskuterar de problem som möter socialdemokratin i ett internationellt sammanhang.
En viss arbetarnationalism kan dock urskönjas. ”Sverige är ju det svenska folkets land”, skriver Karleby (s 279). ”Frihandel innebär att folken driver fritt handelsutbyte med varandras produkter, inte att folken upphör att existera som folk” (s 280). Konflikten mellan fri rörlighet och fri prissättning på arbete är för Karleby endast hypotetisk, men han resonerar torrt och klarsynt: ”Vid en mycket hög inkomstnivå finns det plats för färre, om man däremot nöjer sig med en lägre inkomstnivå finns det plats för fler människor” (s 301). Arbetarnationalism hör idag till de svåra ämnen som diskuteras inom socialdemokratin, till exempel i Tiden.
Men Karleby var i grund och botten individualist. Med ord som kan förväxlas med Margaret Thatchers skriver han att samhället ”består av och fungerar endast och uteslutande genom enskilda individer. Detta är ett grundläggande socialt faktum som man aldrig kommer ifrån, men vars betydelse och konsekvenser inte beaktas på rätt sätt i den socialistiska litteraturen” (s 90). Han noterar insiktsfullt att arbetare i England brukade omtalas ”som hands (händer), medan får och oxar räknades efter heads (huvud)” – ett språkbruk som röjer att människor i arbetarklassen inte sågs som individer utan som tillgångar.
Liksom filosofen John Stuart Mill menar Karleby att arbetarnas frigörelse handlar om deras fria utveckling ”av och enligt eget väsens egenart; den sanna insikten häri är frihetens palladium” (s 33). Det är för övrigt ungefär så som jag själv har argumenterat i Frihet att liberaler och socialister skulle kunna samsas idag.
Dagens socialdemokrater kan finna mycket värdefullt i Karleby. Vår tids migrationsutmaningar kan diskuteras i termer av samhällsdelaktighet och arbetarnationalism, liksom att det socialistiska frigörelseprojektet kan förstås i individualistisk tappning. Men de kan också finna vägledning i exempelvis det nödvändiga förnyelsearbetet av arbetsrätten. Socialdemokrater som vill banka in den så kallade ”gig-ekonomin” i den svenska modellen borde fundera över Karlebys ord:
”Liksom en fast, oböjlig lön i det hela är en omöjlighet och skulle strida mot det ekonomiska samhällslivets rörlighet och utveckling, är den absolut fasta, orubbliga anställningen en sådan. […] I det hela är den utesluten, ända till det ögonblick då folkhushållet fullkomligt stagnerat, ingen utveckling, intet liv, ingen rörelse finns, inget nytt växer fram. Och för ju större grupper den tillämpas, desto större blir dess risker. […] Men som princip är den orubbliga anställningen […] ohållbar och utvecklingsfientlig. […] Syftar man till lika delaktighet i samhället och lika förmåner för likartat verksamma måste man söka en form som kan ge liknande trygghet för alla, oavsett på vilket område de arbetar” (s 191–2).
Nils Karlebys frihetliga pragmatism är upplyftande läsning snart hundra år senare. Den är ideologisk men verklighetsnära. Socialismen inför verkligheten avslutas med meningen: ”Utvecklingen tar inte slut med oss; vi är bara dess bärare i nuet.” Vi har idag goda skäl att studera hur Karleby går tillväga för att skriva fram en progressiv och realpolitiskt gångbar socialdemokrati. I detta finns viktiga lärdomar för dem som förenas i kampen för frihet idag.
Karleby, N. (2018 [1926]). Socialismen inför verkligheten. Greycat Publishing House.
