Marcus Aurelius var en av ”de fem goda kejsarna”, därtill den siste kejsaren under perioden som för eftervärlden är känd som Pax Romana – den romerska freden 27 f.Kr.–180 e.Kr. Den ursprungliga titeln är okänd, men Aurelius filosofiska verk kallas ofta för Meditations. I Sjösala förlags nyutgåva, översatt av Ellen Wester, är titeln Självbetraktelser.
Aurelius föddes år 121 e.Kr. som Marcus Annius Verus. Hans familj kom från Spanien och hörde till den romerska aristokratin. Aurelius farfarsfar hade varit senator och hans farfar, som adopterade Marcus när fadern dog, var konsul och nära vän till kejsaren Hadrianus.
Redan som barn visade Aurelius intellektuell begåvning. Troligtvis var han påtänkt som framtida kejsare redan vid åtta års ålder, då Hadrianus gjorde honom till medlem av Roms prästkollegium. Aurelius fick utbildning i filosofi, och vid tolv års ålder tog han efter filosofernas levnadssätt och sov på bara golvet – modern sägs dock ha förmått honom att åtminstone flytta upp till en bänk klädd med djurfällar.
När Aurelius tillträdde som kejsare insisterade han på att hans adoptivbror, Lucius Verus, skulle regera tillsammans med honom. Det var första gången som det romerska riket hade två kejsare. Eftervärlden har tolkat det som att Aurelius ville ägna sig åt sina filosofiska studier hellre än att härska, vilket arbetsdelningen mellan de två bröderna skulle tillåta.
Filosofiskt hör Aurelius till stoikerna. Han var av uppfattningen att människan bör låta sig vara oberörd inför ögonblicket och inte styras av känslor av varken njutning eller lidande: ”Den mänskliga livstiden är ett ögonblick lång” (s 23). Människan består av tre delar: “kropp, livsande, förnuft” (s 137). Förnuftet ”ska vara ens enda rättesnöre”, skrev han, och man ska visa samma sinneslugn ”i bittra smärtor, vid ett barns förslut, vid svåra sjukdomar” (s 10).
Aurelius närde en tanke om ”en fri stat med allmän likställighet inför lagen och samma rättigheter för alla, om ett rike där undersåtarnas frihet står högre än allt annat” (s 11). Som kejsare öppnade han också upp för allmän yttrandefrihet, vilket innebar att den politiska makten i Rom kunde kritiseras offentligt utan påföljd. Som läsare av Självbetraktelser lämnas man möjligtvis med några frågetecken: ”förnuftiga varelsers mål är att lyda den äldsta statens och författningens förnuftsenliga lag” (s 23), den som bryter mot lagen är en förrädare (s 117). Aurelius frihet tycks ha varit av det auktoritära slaget.
Människan, skrev Aurelius, ska sträva efter att ”samvetsgrant och allvarligt, med människokärlek, oräddhet och rättvisa uppfylla [sina] dagliga plikter. […] Detta lyckas du med om du utför varje handling som om den vore din sista” (s 19). Vi ska aldrig vilja något ”som behöver väggar att dölja sig bakom” (s 30) eller ”handla utan skäl”, och alltid ha för ögonen det perspektiv som om vi ”plötsligt lyftes högt över jorden och blickade ner på människolivet med alla dess växlingar” (s 141).
Under ytan i Aurelius filosofi vibrerar det av kantianism. Människan ska undvika ”att ge sitt inre åt en riktning som är ovärdig ett väsen skapat för tänkande och för samfundsliv” (s 30). Den som lyder ”det sunda förnuftet och med iver, kraft och god vilja, utför vad ögonblicket kräver” och är ”tillfredsställd med enbart det pliktenliga” i sitt handlande lever ett lyckligt liv (s 31–2). ”Det som utmärker den förnuftiga själen är att den betraktar sig själv” (s 124): ”[v]ar herre över dina tankar” (s 91).
Aurelius förespråkade en typ av individualism. För en dygdig man gäller att ”[s]ällan, och då endast när det allmänna bästa så kräver, tänker han på vad andra människor säger, gör eller menar. Endast hans egna plikter är föremål för hans verksamhet” (s 28). ”Stå upp själv, låt inte andra upprätthålla dig” (s 29). ”Ingenstans ges det en lugnare och mera ostörd tillflyktsort än människans egna själ” (s 35): ”[d]ra dig tillbaka inom den lilla fristad som är du själv” (s 36).
Det betyder dock inte att han var egoist eller motsatte sig altruism. Tvärtom! En människa som agerar gott ”liknar vinstocken, som bär druvor och när den väl frambringat sin frukt inte vill något mera” (s 50). Det tycks höra till vår själva natur att vara goda människor och ”liksom vinstocken [klä] sig i nya rankor för att när tiden är mogen åter bära druvor” (ibid). Men vad är gott? Vilka druvor bör vi bära? Aurelius för-humeanska svar är något vagt. ”Bra är för varje väsen vad som passar deras anlag och natur” (s 69). ”Gör vad människonaturen kräver av dig” (s 87). Naturen ”är din enda herre” (s 111).
Marcus Aurelius etik är en romersk kejsares: ”Om du levt i enlighet med lagarna, det är det väsentliga” (s 143). Men det är en godhjärtad etik. Och även om den inte är lika vanlig att studera som exempelvis Platons eller Aristoteles, så är den läsvärd. ”Var jag än blir satt kan jag vara en lycklig människa, för lycklig är den som bereder sig själv ett lyckligt öde. Och ett lyckligt öde är god sinnesstämning, goda böjelser och goda handlingar” (s 58). Det är, om inte annat, en vacker tanke.
Aurelius, M. (2017). Självbetraktelser. Sjösala förlag.
