Det pågår nu en intressant diskussion om individualism i svensk politik. Den konservative politiske teoretikern Patrick Deneen gästade i förra veckan Sverige för att diskutera religion och demokrati. I sin bok Why Liberalism Failed menar Deneen att individualismen är ett skäl till varför liberalismen fallerar – en teori som jag är skeptisk till och har diskuterat i en kort recension av Deneens bok här.
I panelen satt DN:s politiske redaktör Per Svensson, som följde upp samtalet med en krönika, och docenten i kyrkohistoria Joel Halldorf, som också publicerade en ledare på samma tema.
Ett av de ämnen som berörs i den politiska debatten gäller liberalismens uppfattning om individen. Vad är en individ? Vad leder individualismen till? Detta ämne diskuteras också inom filosofin.
Så kallade relationella kritiker av liberalismen menar att dess individualism innebär en bristande förståelse för människan. Bland annat argumenterar vissa av dem att individualismens atomism missar att samfund är en konstituerande del av människan. De menar att det är omöjligt att förstå människans sociala identitet utan en förklaring av hur individen är socialt situerad (se t ex Callahan 2012, Haliburton 2013, s 136–7, Hester 2004 och Ho 2008).
Filosofen Heather Widdows menar till exempel att individualister misstar sig som fokuserar på enskilda handlingar från fall till fall, eftersom orättvisor ofta uppstår genom strukturer, sammanhang och relationer (Widdows 2011, s 83). Därför argumenterar relationister för att mänskliga relationer borde flyttas från periferin till centrum av vårt politiska tänkande (Nedelsky 2012, s 3).
John Christman är en individualistisk filosof som har tagit det relationella argumentet på största allvar. I flera böcker och forskningsartiklar har han utvecklat en individualistisk teori som tar hänsyn till att människan är socialt situerad.
Christman menar att människor är djupt förknippade med externa, interpersonella och sociala faktorer i sina självreflektioner, kognitiva strukturer och värderingar. Hans teori gör gällande att individer åtminstone i någon utsträckning är socialt situerade, att sociala kontexter har determinerande effekter på deras kognitiva beteende och att en människas intressen ofta härrör från sociala relationer (Christman 2009, s 22, 30. Se också Christman 2004).
Den filosofiska diskussionen mellan individualister och relationister har pågått åtminstone sedan Edmund Burke (1790) och Karl Marx (1859) kritiserade liberaler för att frigöra människan från sina sociala sammanhang. Det är intressant och välkommet att se denna diskussion utvecklas även i den politiska debatten år 2019.
Förhoppningsvis kan individualister släppa atomismen, alltså synen på människan som en isolerad och självskapad varelse, och ta efter Christmans “mjukare” teori om människan. Och förhoppningsvis kan relationister släppa tanken att individualismen bara är en atomistisk teoribildning. Margaret Thatchers ontologi – “Who is society? There is no such thing!” (Woman’s Own 1987) – är inte den enda.
Referenser
Burke, E. (1790). Reflections on The Revolution in France. Hämtad (2019-02-04) från: http://socserv2.mcmaster.ca/econ/ugcm/3ll3/ burke/revfrance.pdf
