De pågående avslöjandena om skatteflykter har rört upp känslor hos många, men vissa i de mer principfasta liberala eller libertarianska lägren visar också en annan attityd. Skatteflykt, säger de, är ju bara att beskydda sin egendom från stöld.
Jag sympatiserar generellt sett med den uppfattningen. Men, vilket måste hållas i åtanke, argumentet tappar mycket i vikt om den egendom som försvaras inte är rättmätigt ägd. Och det gäller inte sällan i fallet med den pågående skatteflykten.
Värst av alla – jag antar nu libertarianska ståndpunkter – är politikerna. Deras förmögenheter är sannerligen inte deras, utan folkets. Näst värst är politikernas kumpaner, den samhällsklass av bankmän och storföretagare som livnär sig på politikernas tjänster och gentjänster. Inte borde deras undangömmor hållas hemliga?
Därefter kommer de som nog tror sig ha gjort ärliga affärer, men vars förmögenheter multiplicerats genom de tidigare nämnda gruppernas finansiella sällskapsspel. Hit hör till exempel de som investerat i verksamheter som senare fått stimulanser sköljda över sig i lågkonjunkturer och de vars branscher länge har skott sig på gynnsamma regelverk. Inte borde väl libertarianer försvara sådana systemfel?
Slutligen kommer de som mot egen ansträngning blivit rika nog för att kunna köpa skatteguiders hjälp att snirkla sina pengar igenom paragrafdjungeln. Nog för att libertarianer saknar skäl att bekämpa förmögenhetsskillnader, men inte ska man väl ge passivt stöd åt orättvisa?
Utöver andra skäl som transparens och likhet inför lagen borde även de mer principfasta ge sitt stöd åt de här utmärkta journalistiska avslöjandena. Det utesluter ju inte att man fortsätter att förespråka det självklara – en samhällsordning som inte stöter bort resurser till Panama.
