Sollentuna, lördag förmiddag. Det är fullt med folk på idrottsplatsen. Barn med benskydd och matchtröjor springer omkring och stojar. Vuxna håller koll. Det är en vanlig dag i föreningssverige.
Varje helg ställer svenska föräldrar väckarklockan för att köra till någon avlägsen ort där de ska coacha ett lag, bära vimplar och väskor eller sälja kaffe och korv. De muttrar förstås en del. Men när de väl är på plats och domaren blåser i pipan gör ingen sura miner.
Ungefär 2 500 000 svenskar är medlemmar i minst en idrotts- eller friluftsförening. Runt 60 procent av ungdomarna idrottade år 2017-2018 i en förening eller klubb. Idrottsrörelsen är en av Sveriges tre verkliga folkrörelser – de andra är fackförbunden och frikyrkorna.
Idrotten är förstås nyttig. Men kanske är idrottsrörelsens viktigaste effekt att den bygger gemenskap. Oavsett i vilken del av landet de vuxit upp har svenska idrottare liknande erfarenheter. Tidiga mornar, kalla ridhus och blöta löparspår. Det delade engagemanget förenar svenskarna.
Sådan gemenskap är värdefull. Genom sina delade erfarenheter kan svenskar från olika platser, och från olika generationer, mötas och förstå varandra. Idrottsrörelsen är en gemensam referenspunkt.
Det är det ideella engagemanget som bär idrottsrörelsen. Föräldrarnas väckarklockor. Timmar, dagar och år av slit och släp utan mycket uttalad uppskattning. De gör en tjänst för folkhälsan. Men de bidrar också till att hålla ihop Sverige. För det är de förtjänta av vår tacksamhet.
